Pä den tiden skall Mikael träda
upp, den store fursten som står som försvarare för dina landsmän; och då
kommer en tid av nöd, vars like icke har funnits, allt ifrån den dag då människor
blevo till och ända till den tiden. Men på den tiden skola av ditt folk alla
de varda frälsta, som finnas skrivna i boken.» Dan. 12:1.
Då den tredje ängelns verk
avslutas, stänges nådens dörr för jordens skuldtyngda inbyggare. Guds folk
har fullgjort sitt verk. De ha mottagit »särlaregnet » eller »vederkvickelsen
från Herren», och de äro beredda för den förestående prövningens stund.
Hos 6:3; Apg. 3:20.
Världen har ställts inför det
sista provet, och alla som visat lvdnad för Guds bud, ha mottagit »den levande
Gudens signet ». Upp. 7:2. Då avslutar Jesus sitt medlarverk i den himmelska
helgedomen. Han sträcker upp sina händer och förkunnar med hög röst: »Det
är gjort.» Hela änglaskaran tager av sina kronor, medan han högtidligt förklarar:
»Må den som är orättfärdig fortfara att öva orättfärdighet, och den som
är oren att orena sig. Så ock den som är rättfärdig, han fortfare att öva
sin rättfärdighet, och den som är helig att helga sig. » Upp. 22:11 .
Varje enskilt fall har blivit
avgjort antingen för liv eller död. Kristus har bringat försoning för sitt
folk och utplånat deras synder. Antalet av hans undersåtar är fulltaligt, och
»rike och välde och storhet, utöver alla riken under himmelen», skall givas
åt frälsningens arvingar, och Jesus skall regera som. konungarnas Konung och
herrarnas Herre.
När Kristus lämnar helgedomen,
utbreder sig mörker över jordens inbyggare. Under denna fruktansvärda tid måste
de rättfärdiga leva inför Guds heliga ansikte utan medlare. Den återhållande
makt som de ogudaktiga varit underkastade, upphör nu att verka, och Satan får
fullständig kontroll över de obotfärdiga. Guds långmodighet årslut. Världen
har förkastat hans nåd, föraktat hans kärlek och trampat hans lag under sina
fötter. De ogudaktiga ha överskridit sin nådatids gränser. Guds Ande som de
hårdnackat motstått, har slutligen lämnat dem. Då de äro berövade Guds nåd,
ha de intet skydd mot den onde. När Guds änglar upphöra att hålla människornas
förfärliga lidelser i tyglar, så lössläppas alla stridens element. Hela
jorden hemfaller då åt en mera fruktansvärd ödeläggelse, än den som
drabbade det forna Jerusalem.
De som vörda Guds heliga lag ha
anklagats för att ha dragit straffdomar över världen. Den kraft som åtföljde
det sista varningsbudskapet, har väckt förbittring hos de ogudaktiga, och
deras vrede blir upptänd mot alla som mottagit budskapet.
När Guds närvaro slutligen
undandrogs den judiska nationen, skedde det utan att prästerna och folket
visste av det. Fastän de stodo under Satans kontroll och behärskades av de
mest avskyvärda och fördärvliga lidelser, ansågo de sig fortfarande vara
Guds utvalda folk. Tjänsten i templet fortsatte, offren framfördes och lades på
ett befläckat altare. Dagligen nedkallade prästerna Guds välsignelse över
ett folk, som korsfäst Guds älskade Son och som sökte döda hans apostlar och
tjänare. Så skall det ock ske, när helgedomens oåterkalleliga beslut blivit
avkunnade och världens öde för evigt blivit avgjort ‑jordens inbyggare
skola ej veta något därom. Det folk från vilket Guds Ande vikit, skall fortsätta
att iakttaga religionens yttre former, och det sataniska nit, med vilket det
ondas furste skall inspirera dem att verkställa hans ondskefulla planer, skall
ha likhet med nitälskan för Gud.
När sabbaten blivit själva
tvistefrågan inom kristenheten och religiösa och världsliga myndigheter förena
sig i att påtvinga söndagsfirandet, skall det lilla fåtal som ståndaktigt vägra
att ge efter för mängdens krav, därigenom bli föremål för allas ovilja.
Man skall påyrka, att de som stå i opposition mot kyrkans förordningar och
statens lagar, ej böra tolereras.
Guds folk kommer att störtas i
den nöd och ångest, som profeten beskriver som en tid av nöd för Jakob. »Så
säger Herren: Ett förfärans rop fingo vi höra; förskräckelse utan någon räddning
. . . varför ha alla ansikten blivit så dödsbleka? Ve! Detta är en stor dag,
en sådan att ingen är den lik. Ja, en tid av nöd är inne för Jakob; dock
skall han bliva frälst därur. » Jer. 30:5—7.
Jakobs natt av själsångest, då
han kämpade i bön för att bli frälst undan Esaus hand, är en förebild till
Guds folks erfarenhet under nödens tid. »Han kämpade med ängeln och vann
seger.» Genom ödmjukhet, ånger och överlåtelse vann denne skuldtyngde,
vilsegångne jordevandrare seger över himmelens Majestät. Med ett skälvande
grepp fasthöll han Guds .löften, och den oändliga kärleken kunde inte vända
sig bort från syndarens bönerop.
Satan hade anklagat Jakob inför
Guds änglar och gjort anspråk på rättighet att förgöra honom på grund av
hans synd. Han uppeggade Esau att tåga mot honom, och under patriarkens långa
natt av bönekamp sökte han påtvinga honom en stark skuldkänsla för att
nedslå hans mod och förmå honom släppa sitt grepp om Guds hand. Jakob drevs
nästan till förtvivlan, men han visste, att utan hjälp från himmelen måste
han förgås. Han hade uppriktigt ångrat sin stora synd, och han vädjade till
Guds barmhärtighet. Han kunde inte förmås att uppge sitt beslut, utan fasthöll
ängeln och framställde med allvarliga, ångestfyllda bönerop sin begäran,
till dess han vann seger.
Liksom Satan ingav Esau att tåga
mot Jakob, så skall han inge de ogudaktiga på nödens tid att förgöra Guds
folk. Och som han anklagade Jakob, så skall han rikta sina anklagelser mot Guds
folk.
Då fienden anklagar dem på
grund av de synder de ha begått, tillåter Herren honom att till det yttersta
pröva deras tro och ståndaktighet. Då de se tillbaka på det förflutna,
sjunker deras hopp på grund av de brister de se i sina liv. De äro fullt
medvetna om. sin svaghet och ovärdighet. Satan försöker förskräcka dem med
den tanken, att deras sak är hopplös och att deras synder aldrig kunna avtvås.
Han hoppas sålunda kunna omintetgöra deras tro, så att de skola duka under för
frestelser och svika i sin trohet mot Gud.
De ödmjuka sig inför Gud och hänvisa
till sin tidigare ånger över synden och framhålla Frälsarens löfte: »Låt
honom söka skydd hos mig och göra fred med mig. » (Jes. 27: S , eng. övers.)
Deras tro sviktar ej, fastän de ej strax få bönesvar. Även om stor fruktan
och ångest fyller deras själ, upphöra de likväl ej att bedja. De hålla fast
vid Herren, liksom Jakob fasthöll ängeln, och ur .djupet av sin själ ropa de:
»Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig. »
Om Jakob ej tidigare hade ångrat
den synd han begick, då han genom bedrägeri tillägnade sig förstfödslorätten,
skulle Gud ej ha hört hans bön och i nåd bevarat hans liv. Om Guds barn ej
tidigare ångrat alla sina synder, och dessa först nu under nödens tid, då de
plågas av fruktan och ångest, framstode för dem, skulle de sjunka ned i förtvivlans
djup. Deras tro skulle svikta, och de skulle ej ha nog tillförsikt att anropa
Gud om befrielse. Men fastän de då skola djupt känna sin ovärdighet, så
skola de dock ej ha hemliga synder att bekänna. Deras synder ha gått före dem
till doms och blivit utplånade, de kunna ej mer påminna sig dem.
Satan förmår många att tro,
att Gud skall överse med deras otrohet i livets små ting, men i sitt
handlingssätt mot Jakob visar Herren, att han på intet sätt samtycker till
eller tål synden. Alla som söka ursäkta eller dölja sina synder och således
låta dem som oförlåtna kvarstå i himmelens böcker, skola övervinnas av
Satan. Ju mer anspråksfull deras trosbekännelse är och ju mer .framstående
ställning de inneha, desto allvarligare framstår deras uppförande i Guds åsyn
och desto säkrare är deras store motståndares seger. De som ej tidigare
berett sig för Herrens dag, kunna ej göra det under nödens tid. Sådana människors
tillstånd år hopplöst.
De som ej levat ett rikt
trosliv, stå i den största fara att komma under inflytande av Satans förvillelser
och ge efter för sådana krav, som våldföra samvetet. Och även om de bestå
i prövningens stund, så skola de under nödens tid gripas av svår ångest,
emedan de ej lärt att förtrösta på Gud. Den troserfarenhet som de ej
tidigare ha förvärvat, skola de nödgas förvärva under missmodets fruktansvärda
press.
Vi böra lära känna Gud genom
att pröva hur han uppfyller sina löften. Änglar nedskriva varje uppriktig och
allvarlig bön. Vi böra hellre avstå från själviska njutningar än att försumma
umgänget med Gud. Den största fattigdom och självförsakelse med Guds välbehag
är bättre än rikedomar, ära, bekvämlighet och vänskap utan Guds välsignelse.
Vi måste ta tid till att bedja. Om vi låta våra sinnen vara upptagna av världsliga
intressen, så måste Herren måhända bereda oss tid till bön genom att ta ifrån
oss våra avgudar — våra pengar, våra hus och våra fruktbara fält.
Aposteln Johannes hörde i en
syn en stark röst i himmelen säga: »Ve dig, du jord, och dig, du hav! Ty djävulen
har kommit ned till eder i stor vrede, eftersom han vet att den tid han har kvar
är kort.» Upp. I 2: I 2. Fasansfulla äro de scener som framkalla detta utrop
av den himmelska rösten. Satans vrede tilltar, allteftersom hans tid blir
kortare; och hans verk att förvilla och ödelägga skall under nödens tid nå
sin höjd.
Fruktansvärda och övernaturliga
tecken komma snart att visa sig på himmelen för att ådagalägga de onda
andarnas makt att göra underverk. Djävlars andar gå ut till alla jordens
konungar för att snärja dem genom svek och förmå dem att förena sig med
Satan i hans sista strid mot himmelens regering. Genom dessa krafter skola såväl
regenter som undersåtar bli bedragna. Personer skola uppstå som förege sig
vara Kristus och göra anspråk på den ära och tillbedjan, som tillkommer världens
Frälsare. De komula att utföra stora underverk genom att bota sjuka. De skola
även påstå sig ha fått uppenbarelser från himmelen — uppenbarelser som
motsäga Bibelns vittnesbörd.
Men Guds barn skola ej bli
vilseledda. Dock får inte Satan tillåtelse att uppenbara sig på samma sätt,
som Kristus skall komma. Frälsaren har varnat sitt folk för fienden, och han
har tydligt förutsagt på vilket sätt hans ankomst, skall ske: » Människor
som falskeligen säga sig vara Kristus skola uppstå, så ock falska profeter,
och de skola göra stora tecken och under, för att, om möjligt, förvilla jämväl
de utvalda . . . Därför, om man säger till eder: 'Se, han är i öknen', så
gån icke ditut, eller: 'Se, han är inne i huset', så tron det icke. Ty såsom
ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till väster, så skall Människosonens
tillkommelse vara.» Matt. 24:24—27. Denna ankomst är det omöjligt att
efterhärma. Den skall bli känd överallt och bevittnas av hela världen.
Endast de som flitigt rannsakat
Skriften och som mottagit kärlek till sanningen, skola bli bevarade från den
kraftiga villfarelse, i vilken världen skall insnärjas. Genom Bibelns vittnesbörd
skola de bli i stånd att upptäcka bedragarens förklädnad. Prövningens stund
kommer till alla. Den kristna karaktärens halt kommer att prövas i frestelsens
sållningsstund. Äro Guds barn nu så fast grundade på Ordets klippa, att de
ej komma att duka under för vad som är ägnat att bedra deras sinnen? Komma de
att i den förestående prövningstiden hålla fast vid Bibeln och Bibeln
allena? Satan skall om möjligt hindra dem från att bereda sig att bestå i
denna tid. Han skall söka ordna deras världsliga intressen så, att de bli
till hinder för dem. Han skall. fängsla deras hjärtan vid jordiska skatter
och lägga på dem en tung, besvärlig börda av timliga omsorger och bekymmer,
så att nödens tid kommer över dem som en tjuv.
När påbudet mot dem som hålla
Guds bud utfärdas av olika regeringar i kristenheten, berövas Guds folk
statens skydd och överlämnas åt sina fiender. De skola då fly bort från städerna
och byarna och samla sig i skaror på de mest ensliga och öde platser. Många
skola söka tillflykt på säkra platser bland bergen liksom de kristna i
Piemont‑dalarna. Jordens höjder skola de göra till sin helgedom och
tacka Gud för hans »bergfästen ». Dock skola många av alla folk och
klasser, höga och låga, rika och fattiga, svarta och vita, råka i det mest
grymma och orättvisa slaveri. Guds barn måste tillbringa tunga. dagar i bojor,
somliga utelämnas synbarligen att dö av hunger i mörka, vämjeliga fängelser,
en del skola dömas till döden. Intet mänskligt öra skall lyssna till deras
suckan, ingen mänsklig hand utsträckas till deras hjälp.
Skall Herren glömma sitt folk i
denna prövningens stund? »Kan då en moder förgäta sitt barn, så att hon
icke har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde förgäta sitt
barn, så skulle jag dock icke förgäta dig. Se, på :mina händer har jag
tecknat dig. » »Så säger Herren Sebaot: . . .'Den som rör vid eder, han rör
vid hans ögonsten.'» Jes. 49:14—16; Sak. 2:8.
Om än fiender kasta Guds barn i
fängelse, så skola fängelsemurarna ej avskära förbindelsen mellan deras själar
och Kristus. Änglar skola besöka dem i deras ensliga celler och bringa dem
ljus och frid från himmelen. Fängelserna skola bli som palats, då de som
vistas i dem äro rika på tro, och de dystra fängelsemurarna skola upplysas av
ett himmelskt ljus, liksom då Paulus och Silas vid midnattstiden bådo och sjöngo
lovsånger i fängelset i Filippi.
Guds domar skola drabba dem som
söka förtrycka och förgöra Guds folk. Herrens tålamod med de gudlösa har
givit dem mod att framhärda i sina synder, men deras straff skall inte bli
mindre verkligt och fasansfullt, därför att det länge uppskjutits. Med skräckinjagande
rättfärdighet skall han försvara sin förtrampade lags auktoritet. Genom att
betrakta Herrens långmodighet mot de gudlösa kan man bedöma, hur sträng den
vedergällning blir, som slutligen drabbar dem. De människor som Herren länge
haft fördragsamhet med och som han icke vill hemsöka med straff, förrän de
fyllt sitt syndamått, måste slutligen dricka hans vredesvin, som obemängt med
nåd är iskänkt i hans vredeskalk.
När Kristus avslutar sitt
medlareverk i himmelens helgedom, skall den obemängda vrede utgjutas, som hotar
dem som tillbedja vilddjuret och dess bild och taga dess märke. De plågor som
drabbade Egypten, när Herren stod i begrepp att befria Israel, liknade de
fruktansvärda straffdomar, som skola komma över den ogudaktiga världen strax
före Guds folks slutliga befrielse. Dessa rysliga straffdomar beskrivas i
Uppenbarelseboken sålunda: »Då kommo onda och svåra sårnader på de människor
som buro vilddjurets märke och tillbådo dess bild. » Havet »förvandlades
till blod, likt blodet av en död människa, och alla levande varelser i havet
dogo». »Strömmarna och vattenkällorna» förvandlades till blod.
Huru fruktansvärda dessa
straffdomar än äro, äro de ej större än Guds rättvisa fordrar. Vattnets ängel
förklarade: »Rättfärdig är du, du som är, och som var, du Helige, som har
dömt så. De hava utgjutit heliga mäns och profeters blod. Därför har du ock
givit dem blod att dricka; . de äro det värda. » Upp. 16:2—6. Genom att döma
Guds barn till döden ha deras förföljare gjort sig lika mycket skyldiga till
deras blod, som om de med egna händer utgjutit det. Kristus vittnar exempelvis
om judarna på sin tid, att de voro skyldiga till alla heligas blod, som hade
blivit utgjutet sedan Abels tid, därför att de besjälades av samma anda och sökte
utföra samma verk som profeternas mördare.
I den fjärde plågan som följer,
ges makt åt solen att bränna människorna. som med eld. »Och när nu människorna
blevo brända av stark hetta, hädade de Guds namn.»
Dessa plågor falla ej över
hela jorden, i så fall skulle jordens inbyggare bli fullständigt utrotade. Men
de utgöra den mest fruktansvärda hemsökelse av Guds vrede som någonsin
drabbat dödliga. Alla straffdomar som drabbat människorna före nådatidens
slut, ha varit mängda med nåd. Kristi försonande blod har bevarat syndaren från
det fulla straffet för hans överträdelse, men på den slutliga domens dag
utgjuter Guds vrede obemängd.
På den dagen skola många önska
bli beskyddade av den Guds nåd, som de så länge försmått. »Se, dagar skola
komma, säger Herren, Herren, då jag skall sända hunger i landet: icke en
hunger efter bröd, icke en törst efter vatten, utan efter att höra Herrens
ord. Då skall man driva omkring från hav till hav, och från norr till öster,
och färdas hit och dit för att söka efter Herrens ord, men man skall icke
finna det. » Amos 8:11, 12.
Fastän Guds folk blir förföljt
och plågat och miste lida brist och hunger, skall det likväl inte lämnas att
omkomma. Den Gud som sörjde för Elia, skall inte glömma ett enda av sina självuppoffrande
barn. Han som räknar håren på deras huvud, skall sörja för dem, och när
hungersnöd råder i landet, skola de bli mättade. Medan de gudlösa dö av
hunger och pest, skola änglar beskydda de rättfärdiga och förse dem med vad
de behöva. Till »den som vandrar i rättfärdighet» riktas detta löfte: »Sitt
bröd skall han få, och vatten skall han hava beständigt.» »De betryckta och
fattiga söka förgäves efter vatten, deras tunga försmäktar av törst; men
jag, Herren, skall bönhöra dem, jag, Israels Gud, skall icke övergiva dem.»
Jes. 33:15, 16; 41:17. »Fikonträdet blomstrar icke mer, och vinträden giva
ingen skörd, olivträdets frukt slår fel, och fälten alstra ingen äring, fåren
ryckas bort från fållorna, och inga oxar finnas mer i stallet. Likväl vill
jag glädja mig i Herren och fröjda mig i min frälsnings Gud. Herren, Herren
är min starkhet, han gör mina fötter såsom hindens och låter mig gå fram
över mina höjder. » Hab. 3:17,18.
»Han skall rädda dig ifrån fågelfängarens
snara och ifrån pesten, som fördärvar. Med sina fjädrar skall han betäcka
dig, och under hans vingar skall du finna tillflykt; hans trofasthet är sköld
och skärm. Du skall icke behöva frukta nattens fasor, icke pilen, som flyger
om dagen, icke pesten, som går fram i mörkret, eller far soten, som ödelägger
vid middagens ljus. Om ock tusen falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra
sida, så skall det dock icke drabba dig. Dina ögon skola skåda därpå med
lust, och du skall se de ogudaktigas lön. Ty du har sagt: Du, Herre, är mitt
skygd, och du har gjort den Högste till din tillflykt. Ingen olycka skall
vederfaras dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda.» PS. 91:1—10.
döpas med lidandets dop. Själva
dröjsmålet som är så smärtsamt för dem, är det bästa svaret på deras böner.
Linder det de söka förtröstansfullt vänta på att Herren skall komma dem
till hjälp, ha de tillfälle att öva tro, hopp och tålamod, som de ej tillräckligt
övat under sin kristliga erfarenhet. Denna tid av nöd skall likväl förkortas
för de utvaldas skull. »Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som
ropa till honom dag och natt? . . . Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem
rätt.» Förr än människor vänta, skall änden komma, då vetet skall bindas
i kärvar och insamlas i Guds lada, men ogräset bindas i knippen och uppbrännas
i förödelsens eld.
De himmelska väktarna äro
trogna i sitt kall och fortfara att vaka. Ehuru den tid, då man får döda dem
som hålla Guds bud blivit genom ett allmänt dekret fastställd, skola deras
fiender i vissa fall söka bringa dem om livet före denna tid. Men ingen kan
bryta genom denna mäktiga vakt av skyddsänglar, som omge varje troende själ.
Somliga bli angripna under det de fly från städer och byar, men svärdet som höjes
mot dem. bräckes och faller maktlöst som strå till marken. Andra försvaras
av änglar vilka uppenbara sig som stridsmän.
Gud har i alla tider sänt
heliga änglar att undsätta och befria sitt folk. Himmelska väsen ha tagit
verksam del i människosläktets angelägenheter. De ha visat sig iförda
lysande kläder, de ha uppenbarat sig i mänsklig gestalt och i en vandrares dräkt.
Som trötta vandrare ha de vilat ut under ekträdens skugga, då solen stod högst
på himmelen, de ha mottagit gästfrihet i människors hem, de ha uppträtt som
vägvisare för vilsegångna färdemän, de ha med egna händer tänt elden på
altaret, de ha öppnat fängelsedörrarna och försatt Herrens tjänare i
frihet.
Guds öga skådade ned genom
tiderna och förutsåg den nöd, som Guds folk skulle genomgå när jordens
makter stodo rustade mot dem. Liksom den landsflyktige skola de genom hunger och
våld utlämnas åt döden. Men den Högste, som för Israels barn delade Röda
havet, skall uppenbara sin stora makt och befria dem ur fångenskapen. »Dessa,
säger Herren Sebaot, skall jag hava såsom min egendom på den dag då jag utför
mitt verk; och jag skall skona dem, såsom en fader skonar sin son som tjänar
honom. » Vital. 3 : 17.