TRETTIOFJÅRDE  KAPITLET

En oundviklig kraftmätning mellan sanning och villfarelse

Ända från begynnelsen av den stora striden i himmelen har det varit Satans avsikt att tillintetgöra Guds lag. Det var för att nå detta mål som han gjorde uppror mot Skaparen, och sedan han blev fördriven från himmelen, har han fortsatt samma strid på jorden. Att förvilla människorna och leda dem till att överträda Guds lag är vad han ständigt haft i sikte. Om detta uppnås genom att åsidosätta hela lagen eller genom att förkasta ett av dess bud, så blir det slutliga resultatet detsamma. Den som »felar i ett» visar förakt för hela lagen. Hans inflytande och exempel faller på överträdelsens sida: han blir »skyldig till allt». Jak. 2:10.

I försöket att bringa förakt över Guds befallningar har den onde förvrängt Bibelns lära, och villfarelser ha sålunda blivit införlivade med tron hos tusenden som bekänna sig tro Skriften. Den sista stora konflikten mellan sanning och villfarelse är blott den slutliga sammandrabbningen i den långvariga striden om Guds lag. Det är denna konflikt vi nu närma oss ‑ en konflikt mellan människors bud och Guds befallningar, mellan Bibelns kristendom och traditionernas och fablernas religion.

De krafter som i denna strid skola sluta sig samman mot sanning och rättfärdighet, äro nu ivrigt verksamma. Guds heliga ord, som till ett sådant pris av lidande och blodsutgjutelse blivit överlåtet åt oss, värderas alltför litet. Bibeln är tillgänglig för alla, men det är endast få som verkligen göra den till sitt livs rättesnöre. Otron härskar i en oroväckande grad, icke blott i världen utan även i kyrkan. Många gå så långt att de förneka läropunkter, som utgöra själva hörnpelarna i den kristna tron. Skapelsens stora fakta, såsom de framställas av inspirerade författare, människans fall, försoningen och Guds lags eviga giltighet — dessa sanningar förkastas praktiskt taget antingen helt eller delvis av en stor del som kalla sig kristna. Tusenden som yvas över sin visdom och självständighet, betrakta den obetingade tilliten till Bibeln som ett tecken på svaghet. Att göra invändningar mot Skriften eller att förandliga och bortförklara dess viktigaste sanningar, anse de vara ett bevis på överlägsen talang och lärdom. Många predikanter förkunna för sina åhörare och många professorer och lärare förklara för sina lärjungar, att Guds lag blivit förändrad eller upphävd. Och de som tro att dess föreskrifter ännu äro bindande och böra bokstavligen efterkommas, anser man förtjäna blott åtlöje och förakt.

När människorna förkasta sanningen, förkasta de dess upphovsman. Genom att förtrampa Guds lag förneka de laggivarens auktoritet.

Ingen villfarelse inom kristenheten mättar ett fräckare slag mot Herrens auktoritet, ingen är mera i strid med förnuftet, ingen är mera fördärvlig till sina följder än den moderna lära, som så hastigt utbreder sig, att Guds lag ej längre är gällande för människorna. Varje land har sina lagar som kräva aktning och lydnad. Intet rike kunde bestå utan dem. Låter det då tänka sig att himmelens och jordens Skapare ej har någon lag, efter vilken han regerar de väsen han skapat?

Det skulle vara långt mera rimligt, om nationerna avskaffade sina lagar och läte folket handla efter gottfinnande, än att världsalltets Härskare skulle upphäva sin lag och lämna världen utan en måttstock, som fördömer de skyldiga och försvarar de lydiga. När rättfärdighetens norm åsidosättes, är vägen öppen för mörkrets furste att befästa sin makt.

Varhelst Guds befallningar förkastas, upphör synden att visa sig syndig och rättfärdigheten att visa sig önskvärd. De som vägra att låta sig styras av Gud, äro alldeles odugliga att styra sig själva. Genom deras fördärvliga lära inplantas uppstudsighetens ande i barnens och ungdomens hjärtan, som av naturen ha svårt att fördraga tvång, och ett laglöst, otyglat samhällstillstånd blir följden. Medan mängden hånar deras förmenta lättrogenhet, som efterkomma Guds fordringar, omfatta de begärligt den ondes bländverk. De ge sina lustar fritt lopp och öva samma synder, som ha nedkallat Guds straffdomar över hedningarna.

De som lära människorna att ringakta Guds befallningar, så olydnad för att skörda olydnad. Om den gudomliga lagens bud helt och hållet åsidosattes, så skulle även mänskliga lagar snart ringaktas. Emedan Gud förbjuder oärliga handlingar, begärelse, lögn och bedrägeri, äro människorna färdiga att trampa hans bud under fötterna, emedan de anse dem vara ett hinder för deras timliga framgång. Men följderna av att avskaffa dessa bud skulle bli något annat, än de väntat. Varför skulle någon frukta för att bryta lagen, om den ej vore bindande? Ingen kunde längre vara säker om sin egendom. Människorna skulle med våld tillägna sig andras ägodelar, och den starkaste skulle bli den rikaste. Icke ens livet skulle respekteras. Äktenskapsbandet skulle ej längre stå som ett heligt värn till familjens beskydd. Den som hade makten kunde, om han önskade, taga sin nästas hustru med våld. Det femte budet skulle bliva åsidosatt likaväl som det fjärde. Barn skulle ej rygga tillbaka för att taga sina föräldrars liv, om de därigenom kunde uppnå sitt fördärvade hjärtas önskningar. Den civiliserade världen skulle bli en hop av rövare och lönnmördare, och frid och lycka skulle försvinna från jorden.

Den läran att människorna skulle vara fritagna från att lyda Guds bud, har redan försvagat aktningen för moraliska förplik­telser och öppnat orättfärdighetens slussportar över världen. Laglöshet, utsvävningar och allsköns fördärv vältra in över oss likt en uppslukande flodvåg.

Den ogudaktighet och det andliga mörker som härskade under den tid Romkyrkan hade makten, var den oundvikliga följden av Bibelns undertryckande. Men var skall man söka orsaken till den vitt utbredda otro, det förkastande av Guds lag och därav följande fördärv, som förekomma under evangelii fulla dagsljus och i en tid, då religionsfrihet råder? Nu då mörkrets furste ej längre kan hålla världen under sin kontroll genom att undanhålla människorna Skriften, tillgriper han andra medel för att uppnå samma resultat. Att omintetgöra tron på Bibeln tjänar hans avsikter lika bra som att tillintetgöra själva Bibeln. Genom att inplanta den åsikten, att Guds lag ej är gällande, får han människorna att bryta mot den lika lätt, som om de ingen kännedom hade om dess bud.

Ledarna 1 söndagsrörelsen kunna förfäkta nödvändiga reformer och bibliska grundsatser, men när man till dessa anknyter ett krav, som strider mot Guds lag, kunna hans tjänare ej ansluta sig till dem. Intet, kan berättiga dem till att åsidosätta Guds bud för mäns­liga fordringar.

Två stora villfarelser.

Med hjälp av de två‑stora villfarelserna om själens odödlighet och söndagens helighet skall djävulen fånga människorna i sitt bedrägeri. Medan den förra bildar grundvalen för spiritismen, skapar den senare ett föreningsband med Romkyrkan.

Katoliker som berömma sig av underverk som ett säkert kännetecken på den sanna kyrkan, skall med lätthet bli bedragna av denna undergörande makt, och protestanter som bortkastat sanningens sköld, skola även bliva vilseledda. Katoliker, prote­stanter och världsliga utan åtskillnad skola antaga gudsfruktans sken utan att fråga efter dess kraft. Och de skola i denna samman­slutning se en storartad rörelse till världens omvändelse och till inledandet av det länge väntade tusenårsriket.

Genom spiritismen uppträder Satan som mänsklighetens väl­görare, botar sjukdomar och föregiver sig införa ett nytt och mera upphöjt religionssystem. Men samtidigt åstadkommer han fördärv och förödelse. Genom sina frestelser leder han skaror till undergång. Omåttligheten störtar förnuftet från tronen, sinnlig njutning, strid och blodsutgjutelse blir följden. Satsan finner behag i krig, emedan det upptänder de värsta lidelser och sopar sina offer in i evigheten, besudlade med last och blod. Det är hans plan att uppegga folken till krig mot varandra, ty därigenom kan han avleda uppmärksamheten från det verk, som skulle bereda dem att bestå på Guds stora dag.

Även genom elementen verkar Satan för att bärga in‑sin skörd av oberedda själar. Han har studerat hemligheterna i naturens laboratorium, och han brukar all sin makt till att behärska elementen, så långt Gud tillåter. Hur hastigt blevo ej boskaps­hjordar, tjänare, hus och barn bortsopade, då han fick tillåtelse att plåga lob! Slag i slag följde den ena olyckan på den andra. Det är Gud som omhägnar sina skapade varelser och beskyddar dem mot fördärvarens makt. Men kristenheten har visat förakt för Herrens lag, och därför skall han verkställa sitt beslut: han skall undandraga jorden sina välsignelser och taga sitt beskydd från dem som göra uppror mot hans lag och som lära och tvinga andra att handla på samma sätt.

Den onde har makt över alla som ej Gud särskilt beskyddar. För att befrämja sina egna planer skall han gynna och hjälpa några. Andra skall han tillskynda svårigheter och så leda människorna till att tro, att det är Gud som plågar dem.

Satans tillvägagångssätt i denna sista kamp mot: Guds folk är detsamma som han använder sig av, då han började den stora striden i himmelen. Han gjorde gällande att han sökte befästa Guds herravälde, medan i han hemlighet satte in all sin kraft på att omstörta det.

Gud tvingar aldrig någons vilja eller samvete. Men Satan använder sig ständigt av gruvsamt tvång för att få makt med dem som han ej på annat sätt kan förföra. Medels fruktan eller tvång söker han behärska samvetet för att skaffa sig hyllning. För att nå sitt mål verkar han genom både kyrkliga och världsliga myndigheter och leder dem till att tvångsmässigt inskärpa mänskliga lagar, som strida mot Guds bud.

I det de protestantiska samfunden förkasta Skriftens tydliga bevis för Guds lags oföränderlighet, skola de önska nedtysta dem vilkas tro de ej kunna omkullkasta. Fastän de tillsluta sina ögon för detta faktum, beträda de en väg som skall leda till förföljelse mot dem vilka samvetsgrant vägra att handla som den övriga kristenheten gör i fråga om att erkänna den katolska vilodagen.

TOC