Jag skall sätta fiendskap
mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa
ditt huvud; och du skall stinga den i hälen.» i Mos. 3:z S. Den dom som Gud
efter människans fall avkunnade över Satan, var tillika en profetia som
omfattar alla tidsåldrar ända till tidens slut och förebådade den stora
strid, i vilken alla folkslag på jorden skulle komma att ta del.
Gud säger: »Jag skall sätta
fiendskap. » Det är ej naturligt för människan att nära denna fiendskap. När
hon överträdde den gudomliga lagen blev hennes natur ond, och hon kom i ett
harmoniskt förhållande till Satan. Av naturen råder ingen fiendskap mellan
syndaren och syndens upphovsman. Genom fallet blevo båda onda. Den fallne har
aldrig någon ro, med mindre han vinner sympati och stöd genom att förleda
andra till att följa hans exempel. Av denna anledning förena sig fallna änglar
och ogudaktiga människor i ett desperat brödraskap. Hade inte Gud på ett särskilt
sätt ingripit, skulle Satan och människan ha ingått förbund mot himmelen,
och i stället för att hysa fiendskap mot Satan skulle hela människosläktet
ha stått förenat i striden mot Gud.
Den onde frestar människorna
till att synda, liksom han hade förlett änglarna till uppror, för att han sålunda
måtte tillförsäkra sig hjälp i striden mot Gud. Det fanns ingen söndring
mellan honom och de fallna änglarna, vad deras hat till Kristus angår. Medan
det rådde öenighet i alla andra ting, stodo de fast sammanslutna i motståndet
mot Allhärskarens myndighet. Men när Satan hörde domsordet om att det skulle
bli fiendskap mellan honom och kvinnan och mellan hans säd och hennes säd, så
visste han att hans bemödanden att fördärva människans natur skulle möta
hinder och att hon genom ett eller annat medel skulle sättas i stånd att motstå
hans makt.
Satans fiendskap upptändes mot
människosläktet, emedan det är föremål för Guds kärlek och nåd i
Kristus. Han önskar hindra Guds plan med hänsyn till människornas återlösning
och bringa vanära över Gud genom att vanära och fläcka hans händers verk.
Han önskar åstadkomma sorg i himmelen och fylla jorden med olycka och ödeläggelse.
Och allt detta onda påstår han vara följden av Guds verk, då han skapade människan.
Det är den nåd Kristus
meddelar själen; som åstadkommer fiendskap mot Satan. Utan Guds nåd och kraft
till omvändelse och förnyelse, skulle människan fortfarande vara Satans fånge,
en tjänare, som alltid vore redo att lyda hans befallningar. Men denna nya
princip i själen skapar strid, där det förr var frid. Den kraft som Jesus
meddelar, sätter människan i stånd att motstå tyrannen och inkräktaren.
Envar som avskyr synden i stället för att älska den, envar som bekämpar och
besegrar de lidelser, som härska i hans inre, han lägger i dagen verkan av en
princip som är helt och hållet ovanifrån.
Det fientliga förhållande som
råder mellan Kristi ande och Satans ande, kom mycket slående till synes i det
sätt, varpå världen tog emot Jesus. Att judarna förkastade honom berodde
inte så mycket därpå, att han framträdde utan jordisk rikedom, prakt och
storhet. De sågo att han besatt en makt sådan, som mer än uppvägde bristen på
dessa yttre företräden. Men hans renhet och helighet uppväckte de ogudaktigas
hat emot honom. Hans självförgätna, gudhängivna liv var en ständig tillrättavisning
mot ett stolt och sinnligt folk. Det var detta som framkallade fiendskapen mot
Guds Son. Satan och hans änglar förenade sig med onda människor. Alla
avfallets krafter sammansvuro sig mot sanningens Furste.
Samma fiendskap, som yttrade sig
mot Mästaren, skall även visa sig mot hans lärjungar. Envar som uppfattar
syndens motbjudande karaktär och i Herrens kraft motstår frestelser, skall
visserligen uppväcka Satans och hans undersåtars vrede. Hat mot sanningens
upphöjda grundsatser samt försmädelse och förföljelse mot dess försvarare
skola fortfara, så länge syndare finnas. Kristi efterföljare och Satans tjänare
kunna aldrig enas. Korsets förargelse har ej upphört. »Så skola ock alla de,
som vilja leva gudfruktigt i Kristus Jesus, få lida förföljelse.» 2 Tim.
3:12
Mörkrets furste samlar alla
sina häran och sätter in all sin kraft i kampen. Hur kommer det till att han
inte möter större motstånd? Varför ära Kristi stridsmän så sömniga och
likgiltiga? Jo, därför att de ha så föga verklig gemenskap med Kristus, därför
att de äro så utblottade på hans Ande. Synden är ej så motbjudande och
avskyvärd för dem, som den var för deras Mästare. De bekämpa den ej, de
bjuda den ej samma beslutsamma och bestämda motstånd, som Kristus gjorde. De
inse ej, hur obeskrivligt ond och fördärvlig den är, och de äro blinda både
för fiendens karaktär och för hans makt. Det finns så föga fiendskap mot
Satan och hans verk, emedan man har så ringa kännedom om hans makt och hans
onda planer. Och vad vet man om den oerhörda utsträckningen av hans kamp mot
Kristus och hans församling? Tusenden låta sig bedragas i detta stycke. De
veta ej att deras fiende är en mäktig härförare, som behärskar onda andars
sinnen och som efter väl uppgjorda planer och med skickliga rörelser för krig
mot Kristus för att förhindra själars frälsning. Bland folk som kalla sig
kristna, ja, till och med bland evangelii förkunnare hör man sällan någon
antydan ens om Satan, med undantag kanhända av ett tillfälligt ord från
predikstolen. De förbise bevisen för hans oupphörliga aktivitet och framgång,
de akta ej de många påminnelserna om hans listighet, ja, de synas rent av glömma
själva hans tillvaro.
Den onde söker alltjämt
besegra Guds folk genom att bryta ned de skyankor, som skilja dem från världen.
Det forna Israel förleddes till synd, när det dristade sig till att ingå förbindelser
med hedningarna. På liknande sätt ledes nutidens Israel in på förvända vägar:
»Ty de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat, att de icke
se det sken, som utgår från evangelium om Kristi, Guds egen avbilds, härlighet.»
2 Kor. 44.
Anpassning efter världens väsende
omvänder församlingen till världen, men den omvänder aldrig världen till
Kristus. Förtroligt umgänge med synden skall oundvikligen ha till följd,
att den ter sig mindre motbjudande. Den som väljer att umgås med Satans tjänare,
skall snart upphöra att frukta för deras herre. När pliktens väg leder oss
in i prövningar, liksom förhållandet var med Daniel vid konungens hov, kunna
vi vara vissa om att Gud skall bevara oss. Men om vi blottställa oss själva för
frestelse, skola vi falla förr eller senare.
Frestaren verkar ofta mest framgångsrikt
genom dem som man minst av allt misstänker för att stå under hans makt. De
som besitta talanger och bildning bli beundrade och ärade, liksom dessa
egenskaper kunde ersätta bristen på gudsfruktan eller berättiga en människa
till Guds ynnest. Förmågor och bildning. äro i och för sig gåvor från Gud,
men när de få, intaga platsen för gudsfruktan och när de leda själar bort
från Gud i stället för att föra dem närmare honom, så bli de en förbannelse
och snara. Många hysa den uppfattningen, att allt som har utseende av artighet
eller förfining måste på ett eller annat sätt hänföra sig till Kristus.
Ett större misstag kan ej tänkas. Väl borde dessa egenskaper pryda varje
kristens karaktär, de skulle då utöva ett mäktigt inflytande till förmån för
sann kristendom. Men de måste helgas åt Gud, annars bli de även en makt till
det onda.
Medan Satan ständigt söker förblinda
de kristnas sinnen angående denna sanning, böra de aldrig glömma, att de ej
ha en kamp »mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare,
som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna». Den
inspirerade varningen ljuder genom seklerna ned till vår tid: »Varen nyktra
och. vaken. Eder vedersakare djävulen går omkring såsom ett rytande lejon och
söker, vem han må uppsluka. » » Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så
att I kunnen hålla stånd mot djävulens listiga angrepp.» Ef. 6:12; 1 Petr.
5:8; Ef. 6:11 .
Ända från Adams tid till våra
dagar har vår store fiende brukat sin makt till att förtrycka och fördärva.
Han bereder sig nu för sin sista strid mot församlingen. Alla som vilja följa
Jesus, skola komma i konflikt med denne oförsonlige fiende. Ju mer en kristen söker
efterlikna det gudomliga idealet, desto säkrare är det att han gör sig till föremål
för Satans angrepp. Envar som tar verksam del i Guds sak och söker avslöja
den ondes bedrägeri och framställa Kristus för människorna, skall kunna instämma
i Paulus' vittnesbörd, när han talar om hur han har »tjänat i all ödmjukhet
under tårar och prövningar». Apg. 20:19.