TJUGOTREDJE KAPITLET

Amerika i profetian

---

»Guds tempel i himmelen öppnades, och hans förbundsark blev synlig i hans tempel.» Upp.11:19. Guds förbundsark står i det allraheligaste eller i helgedomens andra avdelning. Under tjänsten i det jordiska tabernaklet, som var »en avbild och en skugga av det himmelska», blev denna avdelning öppnad endast på den stora försoningsdagen, då helgedomen skulle renas. Förklaringen att Guds tempel i himmelen öppnades och att hans förbundsark blev synlig, avser därför öppnandet av det allraheligaste i den himmelska helgedomen 1844, då Kristus gick ditin för att utföra den avslutande delen av försoningsverket. De som i tron följde sin store Överstepräst, då han började sin tjänst i det allraheligaste, sågo hans förbundsark. Medan de begrundade ämnet om helgedomen, kommo de till insikt om den förändring, som inträdde i Frälsarens verksamhet, och de förstodo att han nu gjorde tjänst framför Guds ark, där han åberopade sitt blod till syndares frälsning.

Arken i det jordiska tabernaklet innehöll de två stentavlorna, på vilka buden i Guds lag voro inristade. Den utgjorde blott en förvaringsplats för lagens tavlor, och det var närvaron av dessa gudomliga föreskrifter, som gav den dess helighet och värde. Då` Guds tempel öppnades i himmelen, blev hans förbundsark sedd. Inne i det allraheligaste i den himmelska helgedomen är den gudomliga lagen i säkert förvar — den lag som Gud själv förkunnade under Sinais åskor och med sitt eget finger skrev på stentavlorna.

Guds lag i himmelen är det mäktiga original, av vilket budorden, som inristades på stentavlorna och som Moses återgiver i Pentateuken, voro en ofelbar avskrift. De som uppfattade denna viktiga sak, kommo till insikt om den gudomliga lagens helighet och oföränderlighet. De förstodo som aldrig förr betydelsen av Frälsarens ord: »Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås. » Eftersom Guds lag är en uppenbarelse av hans vilja, en avskrift av hans karaktär, så måste den bestå evinnerligen. Icke ett enda bud har blivit upphävt, icke en bokstav eller en prick förändrad. Psalmisten säger: »Evinnerligen, Herre, står ditt ord fast i himmelen » »Orubbliga äro alla hans ordningar. De stå fasta för alltid och för evigt. » Matt. 5 : 18; Ps. I 19: 8 g; III :7, 8.

I själva hjärtat av Dekalogen står det fjärde budet (sabbatsbudet), så som det först förkunnades: »Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor; men den sjunde dagen är Herrens, din Guds sabbat; då skall du ingen syssla förrätta, ej heller din son eller din dotter, ej heller din tjänare eller din tjänarinna eller din dragare, ej heller främlingen, som är hos dig inom dina portar. Ty på sel dagar gjorde Herren himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är, men han vilade på sjunde dagen; därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den. » 2 Mos. 20:8— I I .

Fjärde budet.

Guds Ande verkade på deras hjärtan, som rannsakade Herrens ord. Den övertygelsen trängde sig inpå dem, att de i sin okunnighet hade överträtt detta bud genom att åsidosätta Skaparens vilodag. De började undersöka grunderna för helighållandet av den första dagen i veckan i stället för den dag som Gud hade helgat. I Skriften kunde de inte finna något bevis för att fjärde budet blivit avskaffat eller att sabbaten hade blivit förändrad. Den välsignelse som från begynnelsen utmärkte den sjunde dagen, hade aldrig blivit borttagen eller förflyttad. Uppriktigt hade de sökt att förstå och att göra Guds vilja. Och nu när de sågo, att de själva överträdde hans lag, fylldes deras hjärtan med bedrövelse, och de visade sin trohet mot Gud genom att helighålla hans sabbat.

Många ivriga ansträngningar gjordes för att kullkasta deras tro. Ingen kunde undgå att se, att om den jordiska helgedomen var en skugga eller en avbild av den himmelska, så var lagen som förvarades i arken på jorden, en noggrann avskrift av lagen i förbundsarken i himmelen. Alla kunde även se, att antagandet av sanningen rörande den himmelska helgedomen måste innefatta erkännandet av den gudomliga lagens krav och sabbatens giltighet i överensstämmelse med fjärde budet. Här låg också den hemliga orsaken till det bittra och envisa motståndet mot den harmoniska utläggningen av de skriftställen, som spredo ljus, över Kristi tjänst i den himmelska helgedomen. Människorna sökte stänga den dörr, som Gud hade öppnat, och öppna den dörr, som han hade stängt. Men »han som upplåter, och ingen kan tillsluta, han som tillsluter, och ingen kan upplåta», hade sagt: »Se, jag har låtit dig finna en öppen dörr, som ingen kan tillsluta.

Upp. 3:7, 8. Kristus hade öppnat dörren eller tjänsten i det allraheligaste. Ljus strålade ut genom den öppna dörren i himmelens helgedom, och man såg att det fjärde budet är inneslutet i den lag, som förvaras där. Vad Gud hade stadfäst, kunde ingen människa upphäva.

De som hade mottagit ljuset angående Kristi medlartjänst och Guds lags eviga bestånd funno, att just dessa sanningar framhållas i Upp. i4:de kap. Budskapen i detta kapitel utgöra en trefaldig varning,1 som skall bereda jordens inbyggare för Herrens andra ankomst. Förklaringen att »stunden är kommen, då h an skall hålla dom», åsyftar Kristi avslutande verk för människornas frälsning. Den innehåller en sanning, som måste förkunnas, till dess att Frälsarens medlartjänst upphör och han återvänder till jorden för att hämta sitt folk. Den rannsakning eller det domsverk som började 1844, måste fortsätta, till dess allas öde är avgjort, både de levandes och de dödas; det sträcker sig därför till prövningstidens slut. För att människorna skola kunna bereda sig att bestå i domen, lyder budskapet till dem: »Frukten Gud och given honom ära... Ja, tillbedjen honom som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor.» Följden av att mottaga dessa budskap framgår av orden i Upp. 14:1 z om »ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus ». För att bliva beredd för domen är det nödvändigt, att man håller Guds lag. Denna lag skall bliva måttstocken för vår karaktär i domen. Aposteln Paulus skriver: «Alla de som med lag hava syndat skola genom lag bliva dömda . . . på den dag då Gud, enligt det evangelium jag förkunnar, genom Jesus Kristus dömer över vad som är fördolt hos människorna.» Och han säger, att »lagens görare skola förklaras rättfärdiga». Men tron är av väsentlig betydelse för efterlevnaden av Guds lag. Varför det ock heter: »Utan tro är det omöjligt att täckas Gud» och: »allt som icke sker av tro det är synd». Upp. 14:12; Rom. 2:12-16; Hebr. 11:6; Rom. 14:23.

Den första ängeln uppfordrar människorna att frukta Gud och giva honom ära samt att tillbedja honom såsom himmelens och jordens Skapare. Men vad innebär då detta? Den vise mannen säger: »Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till. » Utan lydnad för hans bud kan ingen tillbedjan vara Gud behaglig. »Däri består kärleken till Gud, att vi hålla hans bud. » »Om någon vänder bort sitt öra och icke vill höra lagen, så är till och med hans bön en styggelse.» Pred. 12:13; 1 Joh. S :3; Ord. z8:9.

Att tillbedja Gud som Skapare.

Förpliktelsen att tillbedja Gud har sin grund i det faktum, att han är Skaparen och att alla skapade varelser ha honom att tacka för sin tillvaro. Överallt i Bibeln, där han fordrar ära och tillbedjan framför hedningarnas gudar, hänvisas det till hans skaparemakt. »Folkens alla gudar äro avgudar, men Herren är den som har gjort himmelen.» »Vid vem viljen I då likna mig, så att jag skulle vara såsom han? säger den Helige. Lyften edra ögon mot höjden och sen: vem har skapat allt detta?» » Ty så säger Herren, han som har skapat himmelen . . . han som har danat jorden och gjort den: Jag är Herren och eljest ingen.» Psalmosten säger: »Förnimmen att Herren är Gud. Han har gjort oss, och icke vi själva.» »Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för Herren, vår skapare.» Och de heliga väsen som i himmelen tillbedja Gud, anföra som grund för den hyllning de bringa honom: »Du, vår Herre och Gud, är värdig att mottaga pris och ära och makt, ty du har skapat allting. » Ps. 96: 5; Jes. 40:2 5, 26; q.5 : i 8; Ps. 9 6:6; Upp. 4: 11 .

Budskapet i Upp.14:de kap. uppfordrar människorna att tillbedja Skaparen. Och som en frukt av detta trefaldiga budskap visar oss profeten en klass av människor som hålla Guds bud. Ett av dessa bud hänvisar direkt till Gud såsom skaparen. Det fjärde budet (sabbatsbudet) förklarar: »Den sjunde dagen är Herrens, din Guds sabbat . . . Ty på sex dagar gjorde Herren himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är, men han vilade på den sjunde dagen; därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den.» Angående sabbaten säger Herren vidare, att den är »ett tecken . . . för att man må veta att jag är Herren, eder Gud. » Och det skäl som anföres är: »Ty på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men på den sjunde dagen vilade han och tog sig ro.» 2 Mos. 20:10, 11; Hes. 20:20; 2 Mos. 31:17.

»Sabbatens betydelse som en åminnelse av skapelsen består däri, att den ständigt erinrar om den verkliga orsaken, varför vi böra tillbedja Gud» — emedan han är Skaparen och vi äro hans skapade verk. »Sabbaten ligger därför vid själva roten till gudsdyrkan, i det den framhåller denna stora sanning på det mest intrycksfulla sätt, något som ingen annan instiftelse gör. Den sanna grunden för gudsdyrkan, icke blott på den sjunde dagen utan för all gudsdyrkan över huvud, ligger i den åtskillnad, som förefinnes mellan Skaparen och hans skapade varelser. Detta stora faktum kan aldrig bli föråldrat och får aldrig glömmas. »2 Det var för att människorna alltid skulle bli påminda om denna sanning, som Gud instiftade sabbaten i Eden. Och så länge den omständigheten, att han är vår Skapare, fortfar att vara ett skäl, varför vi skola tillbedja honom, så länge skall sabbaten fortfara såsom en åminnelse. Hade sabbaten allestädes blivit helighållen, skulle människornas tankar och böjelser ha blivit riktade på Gud såsom föremål för vördnad och tillbedjan, och det skulle aldrig ha funnits några avgudadyrkare, ateister eller fritänkare. Sabbatens helighållande är ett tecken på trohet mot den sanne Guden, mot »honom, som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor». Följaktligen vill det budskap, som bjuder människorna att tillbedja Gud och hålla hans bud, särskilt uppfordra dem till att hålla det fjärde budet.

Tillbedjan av vilddjuret.

Som en motsats till dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus, visar den tredje ängeln hän på en annan klass, mot vars villfarelser det uttalas en högtidlig och fruktansvärd varning: »Om någon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess märke på sin panna eller på sin hand, så skall ock han få dricka av Guds vredesvin.» Upp. 14:9, 10. En rätt uppfattning av detta budskap förutsätter en riktig tydning av de sinnebilder som här användas. Vad betecknar då vilddjuret, bilden och märket?

Den profetiska kedja, vari dessa sinnebilder förekomma, börjar i Upp. 12:te kap. med draken, som sökte förgöra Kristus vid hans födelse. Draken säges vara Satan. Upp. 12:9 Det var han som ingav Herodes att döda Frälsaren. Men Satans förnämsta redskap i striden mot Kristus och hans folk under de första århundradena av den kristna tidsåldern var det romerska kejsardömet, där hedendomen var den förhärskande religionen. Medan draken således först och främst betecknar Satan, är han i andra rummet en symbol av det hedniska Rom.

I det 13:de kap., vers 1—10, skildras ett annat vilddjur, som »liknade en panter». At detta djur gav draken »sin makt och sin tron och . . . stor myndighet». Enligt vad de flesta protestanter ha trott, föreställer denna sinnebild påvedömet, som övertog den makt, den tron och den myndighet, som en gång tillhörde det gamla romerska riket.

»Det fick makt att så göra under fyrtiotvå månader. » Som nämnt i tidigare kapitel började denna tidsperiod, då påvedömet kom till makten år 5 3 8 e. Kr., och slutade år 1798. Vid denna tidpunkt blev påven tagen till fånga av franska armen, påvemakten fick sitt dödssår och förutsägelsen gick i uppfyllelse: »Den som förer andra bort i fångenskap, han skall själv bliva bortförd i fångenskap. »

Det tvåbornade vilddjuret.

I detta moment framställes en annan sinnebild. Profeten säger: »Och jag såg ett annat vilddjur stiga upp ur jorden; det hade två horn, lika ett lamms, och det talade såsom en drake. » Upp. 13:11.  Detta djurs utseende såväl som sättet varpå det uppträder, ger vid handen, att den nation det föreställer är olik dem som blivit framställda genom de föregående sinnebilderna. De stora riken som regerat världen, framställdes för Daniel som rovdjur, vilka stego upp då »himmelens fyra vindar stormade fram mot det stora havet » (Dan. 7:2). En ängel förklarade för Johannes, att vattnen, som han såg, föreställde »folk och människoskaror och tungomål» (Upp. 17: 15 ). Vindar eller stormar sinnebilda strid. Himmelens fyra vindar, som stormade fram mot det stora havet, beteckna de förskräckliga erövrings och revolutionskrig, varigenom riken tillvällat sig makten.

Men djuret med de två hornen, lika ett lamms, steg »upp ur jorden». I stället för att omstörta andra makter för att befästa sig själv, måste den sålunda sinnebildade makten uppträda på ett område,som ingen förr tagit i besittning samt gradvis och fredligt uppväxa och utveckla sig. Den kunde inte uppstå bland de tätt befolkade, kämpande rikena i den gamla världen.

Vilken nation i den »nya världen» var det som vid ifrågavarande tidpunkt 1798 höll på att komma till makten, som gav löfte om storhet och styrka och som tilldrog sig världens uppmärksamhet? Det kan inte råda något tvivel om hur denna sinnebild skall tilllämpas. Endast en nation och ingen annan motsvarar den bild profetian tecknar. Utan tvekan visar den hän på Förenta Staterna i Amerika. En framstående författare, som skildrar Förenta Staternas uppkomst, talar om nationens hemlighetsfulla »uppkomst ur tomheten» och säger: »Liksom ett frö uppväxte den i all stillhet till ett mäktigt rike. » 3

Vilddjurets bild.

ylen djuret med lammhornen » talade såsom en drake. Och det utövar det första vilddjurets hela myndighet i dess åsyn. Och det kommer jorden och dem som bo därpå att tillbedja det första vilddjuret, det vars dödssår blev läkt . . . det förmår genom sitt tal jordens innebyggare att göra en bild åt vilddjuret, det som var sårat med svärd, men åter kom till liv.» Upp. 13 :11—14.

Lammhornen och drakrösten antyda en slående motsats mellan den sålunda sinnebildade nationens bekännelse och handlingssätt. Nationerna »tala» genom sina lagstiftande och domhavande myndigheters handlingar. Genom sådana handlingar skall ifrågavarande nation förneka de liberala och fredliga principer, som den lagt till grund för sin styrelse. Förutsägelsen om att den skall tala »såsom en drake» och »utöva det första vilddjurets hela myndighet» är en tydlig utsaga om utvecklingen av samma ofördragsamhet och samma förföljelseanda, som gav sig tillkänna hos de nationer, vilka framställas genom draken och pantern. Och förklaringen att djuret med de två hornen »kommer jorden och dem som bo därpå att tillbedja det första vilddjuret», visar att denna nation skall bruka sin myndighet till att genomdriva en eller annan praksis, som innebär en hyllning av påvedömet.

Nationens grundläggare sökte visligen förebygga, att kyrkan gjorde bruk av den borgerliga makten, vilket oundvikligen skulle leda till ofördragsamhet och förföljelse. Fristaternas grundlag föreskriver, att »kongressen skall ej antaga någon lag, som avser att införa en statsreligion eller hindra fri religionsutövning». Den stadgar vidare att »ingen religiös prövning skall någonsin krävas som villkor för beklädandet av något ämbete i Förenta Staterna». Endast genom ett uppenbart åsidosättande av dessa garantier med hänsyn till nationens frihet kan någon som helst religiös praksis genomföras medels borgerlig makt och myndighet.

Men vad är »bilden åt vilddjuret»? Och hur skall den framställas? Bilden göres av det tvåhornade vilddjuret, och det är en bild dt det första vilddjuret. Den kallas också vilddjurets bild (dvs. en bild av vilddjuret). För att få veta hurudan bilden är och hur den framställes, måste vi undersöka de egenskaper som utmärka vilddjuret självt, dvs. påvedömet.

Då den första kristna församlingen efter hand blev fördärvad .genom att avvika från evangelii enkelhet och införa hedniska ceremonier och bruk, förlorade hon Guds Andes kraft. För att nu kunna härska över människornas samveten sökte hon bistånd hos världsliga makter. Frukten härav var påvedömet, en kyrka som behärskade statsmakten och betjänade sig av den till att befrämja sina egna avsikter, synnerligen till att straffa »kättare». För att Förenta Staterna skall kunna göra en bild åt vilddjuret, måste den kyrkliga makten behärska den borgerliga på ett sådant sätt, att statens myndighet även kommer att tagas i bruk av kyrkan till att befordra hennes särskilda planer.

Det var avfallet som föranledde den kristna kyrkan i de första århundradena att söka hjälp hos den borgerliga makten, och detta banade väg för påvedömet eller vilddjuret. Paulus skriver: »Först måste avfallet hava skett och 'Laglöshetens människa', fördärvets man, hava trätt fram. » 2 Tess. 2:3. Så skall ock ett avfall i kyrkan bereda väg för vilddjurets bild.

Bibeln förklarar att tiden före Herrens återkomst skall bevittna ett tillstånd av religiöst förfall, liknande det som ägde rum under de första århundradena. »Men det må du veta att i de yttersta dagarna svåra tider skola komma. Ty människorna skola vara själviska, . . . fientliga mot det goda, förrädiska, besinningslösa, förblindade av högmod; de skola älska vällust mer än Gud, de skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft.» Satan skall verka »med lögnens alla kraftgärningar och tecken och under och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, för att bedraga dem som gå förlorade, till straff därför att de icke gåvo kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta. Därför sänder ock Gud över dem villfarelsens makt, så att de sätta tro till lögnen.» 2 Tim. 3: 1— 5; 2 Tess. 2:9—11 . När detta ogudaktighetens tillstånd är för handen, skola samma följder visa sig som i de första århundradena.

När de ledande kyrkosamfunden i Förenta Staterna, efter att ha slutit sig tillsammans om sådana trospunkter som de gemensamt hylla, fatt statsmakten till att genomdriva deras påbud och stödja deras institutioner, då har det protestantiska Amerika upprättat en bild av den romersk-katolska hierarkien, och påläggandet av borgerliga straff för dissenters blir den oundvikliga följden.

Vilddjuret med de två hornen »förmår alla, både stora och små, både rika och fattiga, både fria och trälar, att låta giva sig ett märke på högra handen eller pannan, så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal». Upp.13 : 1 6, 17. Den tredje ängelns varning ljuder: »Om någon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess märke på sin panna eller på sin hand, så skall ock han få dricka av Guds vredesvin.» Det här omtalade vilddjuret, som det tvåhornade vilddjuret skall tvinga människorna att tillbedja, är det första panterlika vilddjuret i Upp. 13:de kap., vilket sinnebildar påvedömet. »Vilddjurets bild» betecknar den form av avfällig protestantism, som skall komma till utveckling, när de protestantiska samfunden börja söka den borgerliga maktens hjälp till att inskärpa sina dogmer. Vad »vilddjurets märke» är skola vi senare se.

Efter att ha framställt varningen mot att tillbedja vilddjuret och dess bild säger profetian: »Här gäller det för de heliga att hava ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och. bevara tron på Jesus. » Då de som hålla Guds bud, sålunda ställas i motsatsförhållande till dem som tillbedja vilddjuret och dess bild och ta dess märke, så följer därav, att efterlevnaden av Guds lag å ena sidan och dess överträdelse å andra blir det som utmärker skillnaden mellan Guds tillbedjare och vilddjurets tillbedjare.

Det lilla hornet.

Det särskilda kännetecknet på vilddjuret och följaktligen även på dess bild är överträdelsen av Guds befallningar. Om det lilla hornet säger Daniel: »Han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar. »4 Och Paulus benämner samma makt »syndens människa», som skulle upphäva sig över Gud. Den ena profetian utfyller den andra. Endast genom att förändra Guds lag kunde påvemakten upphöja sig över Gud. Och envar som med förstånd om saken iakttager den sålunda förändrade lagen, skänker därigenom sin hyllning åt den makt som åstadkommit förändringen. En sådan lydnadshandling med hänsyn till påvliga lagar skulle bli ett tecken på trohet mot påvemakten i stället för mot Gud.

Påvemakten har sökt att förändra Guds lag. Det andra budet, som förbjuder bilddyrkan, har blivit utelämnat ur lagen, medan det fjärde budet blivit förändrat därhän, att det hävdar helighållandet av första dagen i veckan i stället för den sjunde. Som skäl varför de utelämna det andra budet framhålla katolikerna, att det är överflödigt, enär det innefattas i det första, och att de framställa lagen just så som det var Guds mening, att den skulle förstås. Detta kan inte vara den förändring som profetian förutsäger. Nej, den syftar på uppsåtlig och avsiktlig förändring: »han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar». Förändringen av det fjärde budet utgör en noggrann uppfyllelse av profetian. Den enda auktoritet man åberopar för denna förändring är kyrkans. Här upphäver sig påvemakten uppenbarligen över Gud.

Medan de som tillbedja Gud särskilt utmärka sig genom sin vördnad för det fjärde budet — eftersom detta innefattar tecknet på hans skaparmakt och visar det berättigade i hans anspråk på människornas tillbedjan och hyllning — så skall vilddjurets tillbedjare utmärka sig genom sina bemödanden att nedbryta Skaparens minnesmärke och upphöja Romkyrkans instiftelse. Det var till förmån för söndagen som påvemakten först gjorde sina förmätna anspråk gällande. 5 Och dess första anlitande av statens makt gällde framtvingandet av söndagens helighållande som »Herrens dag». Men Bibeln framställer den sjunde dagen och icke den första som Herrens dag. Kristus sade: »Så är då Människosonen herre också över sabbaten. » Det fjärde budet säger: »Sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. » Och genom profeten Jesaja betecknar Herren den såsom »min heliga dag». Mark. z: z 8; Jes. 5 8: 1 3 .

BUDEN SOM GUD GAV DEM Inledning: »Jag är Herren, din Gud, som har fört sig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. » 1. »Du skall inga andra gudar hava jämte mig. » 2. »Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild,, vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på .jorden, eller av det som är nere i vattnet under jorden. Du skall icke tillbedja sådana; ej heller tjäna dem; ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig, men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud. » 3. »Du skall icke missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren skall icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn. » 4. »Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor; men på sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat, då skall du ingen syssla förrätta, ej heller din son eller din dotter, ej heller din tjänare eller din tjänarinna eller din dragare, ej heller främlingen som är hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde Herren himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är, men han vilade på sjunde dagen; därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den.» 5. »Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det land som Herren, din Gud, vill giva dig. » 6. »Du skall icke dräpa. » 7. »Du skall icke begå äktenskapsbrott. » 8. »Du skall icke stjäla. » 9. »Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa. » 10. »Du skall icke hava begärelse till din nästas hus. Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller hans åsna, ej heller till något annat som tillhör din nästa. » 2 Mos. 20:2—17

BUDEN FÖRÄNDRADE AV KATOLSKA KYRKAN   1. »Jag är Herren, din Gud. Du skall inga andra gudar hava jämte mig; du skall icke göra dig något beläte för att tillbedja det. 2. »Du skall icke missbruka Herrens, din Guds, namn. 3. »Tänk på, att du helgar vilodagen. » 4. »Du skall hedra din fader och din moder, på det att du må länge leva på jorden. » 5. »Du skall icke dräpa. » 6. »Du skall icke begå äktenskapsbrott. » 7. »Du skall icke stjäla. » 8. »Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa. » 9. »Du skall icke begära din nästas hustru. » 10. »Du skall icke begära din nästas hus, åker, tjänare, tjänarinna, oxe; åsna eller något annat, som tillhör honom. » — »Katolsk Katekes för det apostoliska vikariatet i Sverige», Stockholm 1893, sid. XIV, XV.