De som i tro hade väntat
Herrens uppenbarelse, blevo för en tid försänkta i mörker och ovisshet, när
den tid gick tillända, då man först hade väntat hans återkomst våren 1844.
Under det att världen betraktade dem som människor, vilka lidit ett fullständigt
nederlag och nu måste erkänna, att de låtit sig förledas av ett bedrägeri,
var Guds ord ännu en källa till tröst för dem. Många fortforo att rannsaka
Skrifterna. De granskade ånyo bevisen för sin tro och forskade sorgfälligt i
profetiorna för att erhålla mera ljus. De vittnesbörd i Bibeln, som de
grundade sin tro på, tycktes dem klara och överbevisande. Tecken som man ej gärna
kunde missuppfatta, visade att Kristi återkomst var nära. Guds särskilda välsignelse,
som visade sig både genom syndares omvändelse och genom väckelse till andligt
liv bland de kristna, hade intygat att budskapet var från Gud. Och fastän de
adventtroende ej kunde förklara varför de blevo gäckade i sitt hopp, voro de
likväl förvissade om att Gud lett dem i deras genomgångna erfarenhet.
Invävda i de profetior, som de
tillämpat på tiden för Kristi tillkommelse, funnos vittnesbörd som passade förträffligt
på deras tillstånd av ovisshet och förväntan. Detta uppmuntrade dem att tåligt
vänta i den förvissningen, att det som var dunkelt för deras förstånd
skulle i sinom tid bli klart.
Bland dessa profetior var den i
Hab. 2: i ‑4. Sedan deras förhoppningar blivit grusade, syntes dem detta
bibelrum mycket betydelsefullt: >>Ännu måste synen vänta på sin tid,
men den längtar efter fullbordan och skall icke slå fel. Om den dröjer, så förbida
den, ty den kommer förvisso, den skall ej utebliva . . . men den rättfärdige
skall leva genom sin tro.»
De som väntat sin Herres återkomst
gladde sig i tron på att han, som känner änden från begynnelsen, hade skådat
ned genom tiderna och i det han förutsåg deras missräkning, hade givit dem
ord av uppmuntran och hopp. Om de inte hade funnit sådana vittnesbörd i
Bibeln, som gåvo dem visshet om att de voro på rätt väg, skulle deras tro ha
sviktat i prövningens stund.
Liknelsen om de tio jungfrurna
framställer bland annat den erfarenhet de genomgingo som väntade Kristi återkomst.
»Då skall det vara med
himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta
brudgummen. . . Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade.
Men vid midnattstid ljöd ett anskri: ' Se, brudgummen kommer! Gån ut att möta
honom.'»
Man antog att Kristi ankomst,
som förkunnades genom första ängelns budskap, föreställdes genom
brudgummens ankomst, och den stora väckelse som uppstod under budskapets förkunnelse,
svarar mot att jungfrurna »gingo ut för att möta brudgummen». Brudgummens dröjsmål
betecknar, att Kristus ej kom på den utsatta tiden och att missräkning och ett
skenbart uppskov följde. Under denna tid av ovisshet började intresset snart försvagas
hos dem som voro ytliga och halvhjärtade och deras nit slappnade. Men de vilkas
tro var grundad på personlig kunskap i Bibeln, hade en klippa under sina fötter,
som missräkningens vågor ej kunde bortskölja.
»Då nu brudgummen dröjde,
blevo de alla sömniga och somnade. Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: 'Se
brudgummen kommer! Gån ut att möta honom.' Då stodo alla jungfrurna upp och
redde till sina lampor.» På sommaren 1844, mitt emellan den tid, vid vilken
man först antog att de 2300 dagarna skulle ta slut och hösten samma år, till
vilken tid man sedan fann att de sträckte sig, hördes ett anskri med själva
Skriftens ord: »Se, brudgummen kommer! »
Det som ledde till denna rörelse
var upptäckten, att Artaxerxes' påbud om att återuppbygga Jerusalem, vilket
utgjorde utgångspunkten för de 2300 dagarna, trädde i kraft på hösten 457
f. Kr. och inte i början av året, som man först trodde. Om man räknar från
hösten 45 7 f. Kr., så räcka de 2300 åren till hösten 1 844.
Genom argument, som man hämtade
från Gamla testamentets förebilder, bevisade man även att det var på hösten
den händelse skulle äga rum, som betecknas med »helgedomens rening».
De förebilder som syfta på
Kristi tillkommelse, måste uppfyllas på den tid som är utpekad i den förebildliga
offertjänsten. Under det mosaiska systemet inträffade helgedomens rening eller
den stora försoningsdagen på den tionde dagen i den sjunde judiska månaden. Då
kom översteprästen, efter att han gjort försoning för hela Israels hus och sålunda
bortskaffat dess synder från helgedomen, ut från det allra heligaste och välsignade
folket. Så trodde man ock, att Kristus, vår store Överstepräst, skulle
uppenbaras för att rena jorden genom att utrota synd och syndare och för att förläna
sitt väntande folk odödlighet. Den tionde dagen i sjunde månaden, den stora försoningsdagen,
tiden för helgedomens rening, som år 1844 inföll den 22 oktober, betraktades
därför såsom dagen för Herrens återkomst. Detta överensstämde även med
de redan anförda bevisen för att de 2300 dagarna skulle gå till ända hösten
1844, och slutsatsen tycktes vara oemotsäglig.
I liknelsen i Matt. 25: te kap.
omtalas en fördröjningstid, då alla jungfrurna sovo, och varefter brudgummen
kom. Detta stämde också överens med de just framställda bevisen både från
profetiorna och från förebilderna. Dessa bevis hade en övertygande kraft, och
»midnattsanskriet» förkunnades av många tusen troende.
Likt tidvattnet svepte denna rörelse
över landet. Den utbredde sig från stad till stad, från by till by och till
avlägsna orter i landet, till dess Guds väntande folk blev fullkomligt väckt
ur sin slummer. Allt svärmeri försvann för detta budskap liksom nattfrosten för
den uppgående solen. De troendes tvivel och ovisshet försvunno, hopp och mod
upplivade åter deras hjärtan. Detta verk var fritt från de ytterligheter som
alltid visa sig, då Guds Ande och hans ord ej få utöva sitt kontrollerande
inflytande på den mänskliga hänförelsen. Det kan jämföras med de tider av
förödmjukelse och återvändande till Herren, som i det forna Israel följde på
de varningsbudskap hans tjänare förkunnade. Det hade samma kännetecken som
under alla tider utmärkt Guds verk. Det var inte främst hänryckt glädje som
gjorde sig gällande utan snarare hjärterannsakan, syndabekännelse och försakelse
av världen: Det var en hjärtesak för ångestfyllda själar att bereda sig att
möta Kristus. De kämpade uthålligt med Gud i bön och överlämnade sig oförbehållsamt
åt honom.
Av alla stora religiösa väckelser
alltsedan apostlarnas dagar har ingen varit mindre påverkad av mänsklig
ofullkomlighet och sataniska snaror än den som uppstod hösten I844.
Då anskriet ljöd: »Se,
brudgummen kommer!» stodo de som väntade upp och »tillredde sina lampor». De
rannsakade Guds ord med större intresse än någonsin tillförne. Änglar sändes
från himmelen för att väcka dem som blivit modfällda och gjorde dem redo att
mottaga budskapet. Detta verk var ej grundat på mänsklig vishet och lärdom
utan på Guds kraft.
Det fanns under denna tid en tro
som medförde bönesvar, en tro som. räknade med belöningens och vedergällningens
dag. Liksom skurar av regn över den törstande jorden sänkte sig nådens ande
över dem som allvarligt sökte Herren. De som väntade att stå ansikte mot
ansikte med sin Frälsare kände en högtidlig och outsäglig glädje. Den
helige Andes uppmjukande och betvingande kraft smälte hjärtat, i det välsignelser
från ovan i rikt mått utgötos över de trofasta och uppriktiga.
De som mottagit budskapet
nalkades med djupt och ansvarsfyllt allvar den tid, då de hoppades få möta
Herren. Varje morgon kände de, att deras första plikt var att erhålla
vittnesbörd om att de täcktes Gud. Deras hjärtan voro innerligt förenade,
och de bådo mycket för och med varandra.. De möttes ofta på avsides liggande
platser för att samtala med Gud, och från ängar och lundar stego deras röster
i bön upp till himmelen. Förvissningen om Frälsarens välbehag var mer nödvändig
för dem än dagligt bröd, och om ett moln förmörkade deras sinnen, gåvo de
sig ingen ro, förrän det var avlägsnat. När de i sina hjärtan förnummo
vittnesbördet om Frälsarens förlåtande nåd, längtade de att se honom som
de så högt älskade. Men de voro bestämda att än en gång bli besvikna i
sina förhoppningar. Tiden då de väntade sin Frälsare gick förbi, och han
kom inte. Med orubblig tillit hade de sett framåt mot hans återkomst, och nu kände
de sig som Maria, då hon kom till Frälsarens tomma grav och gråtande
utropade: »De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke var de hava lagt
honom. » Joh. 20: 13 ,
En känsla av fruktan att
budskapet möjligen kunde vara sant hade för en tid hållit den otrogna världen
i tyglar. Denna fruktan försvann inte genast efter att den bestämda tiden gått
tillända. Till en början vågade de inte triumfera över de besvikna, men när
inga tecken på Guds vrede blevo synbara, återhämtade de sig efter sin fruktan
och började åter förebrå och förlöjliga de adventtroende. En stor del av
dem som bekänt sig tro på Herrens snara återkomst, förnekade nu sin tro.
Somliga som varit mycket vissa i sin förväntan, blevo på grund av sin
stolthet så sårade, att de ville fly undan världen. Liksom Jona beklagade de
sig över Gud och valde döden hellre än livet. De som grundat sin tro på
andras meningar och ej på Guds ord voro nu lika snara att åter ändra sina åsikter.
Bespottarna vunno de svaga och fega över på sin sida, och tillsammans förklarade
de att de intet mer hade att frukta eller förvänta. Tiden hade gått förbi,
Herren hade inte kommit och världen kunde förbli som den var i flera tusen år.
De allvarliga och uppriktiga
adventtroende hade lämnat allt för Jesus och hade erfarit hans närvaro
innerligare än någonsin. De hade, som de trodde, framfört den sista varningen
till världen, och då de väntade att snart bli upptagna för att dväljas i
sin Mästares närhet, hade de i stor utsträckning dragit sig undan dem som
inte mottagit budskapet. Med intensiv längtan hade de bedit: »Kom snart, Herre
Jesus!» Men han hade inte kommit. Och att nu åter ta upp den tunga börda
livets omsorger och svårigheter pålägga och utstå världens hån och förakt
var i sanning en fruktansvärd prövning för deras tro och tålamod.
De som förkunnade budskapet om
Kristi andra ankomst hade i många avseenden en liknande erfarenhet som Kristi första
lärjungar, då de vid hans första ankomst predikade »evangelium om riket».
Liksom lärjungarna gingo ut och predikade: »Tiden är fullbordad och Guds rike
är nära», predikade Miller och hans medarbetare, att den längsta och sista
av de profetiska tidsperioderna som omtalas i Bibeln, nästan hade gått till ända,
att domen var nära och att det eviga riket snart skulle upprättas. Lärjungarnas
predikan angående tiden var grundad på de sjuttio årsveckorna i Dan. 8:de
kap., Millers och hans medhjälpares förkunnelse gällde slutet av de 2300
dygnen i Dan. 8:14, av vilka de sjuttio veckorna äro en del. I båda
fallen byggde förkunnelsen således på samma stora profetiska tidsperiod.
Och likväl var missräkningen
år 1844 inte så stor som den som vid Kristi första ankomst drabbade lärjungarna.
När Tesus höll
sitt triumferande intåg i
Jerusalem, trodde hans lärjungar att han stod i begrepp att bestiga Davids tron
och befria Israel från dess förtryckare. Med stora förhoppningar och glädjefylld
längtan sökte de överträffa varandra i att visa Konungen ära. Många bredde
ut sina kläder som en matta på hans väg eller också strödde de gröna
palmkvistar framför honom. Hänryckta av glädje förenade de sig i detta glada
rop: »Hosianna, Davids Son! » Då fariseerna blevo misslynta och förargade över
detta utbrott av glädje och begärde att Jesus skulle tysta ned dem, svarade
han: »Om dessa tiga, skola stenarna ropa! » Luk. 19:40.
Profetiorna måste uppfyllas. Lärjungarna
verkställde Guds beslut, och likväl måste de utstå en bitter missräkning.
Blott några få dagar förflöto, innan de fingo bevittna Frälsarens smärtsamma
död och föra honom till graven. Deras förväntningar hade inte i ett enda
avseende blivit förverkligade och deras hopp slocknade vid Jesu död. Inte förrän
deras Herre triumferande uppstod ur graven, kunde de förstå att allt detta
hade varit förutsagt av profeterna och att Kristus »måste dö och uppstå från
de döda ». Apg. 17:3 .
Femhundra år tidigare hade
Herren vittnat genom profeten Sakarja: »Fröjda dig storligen, du dotter Sion;
höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig; rättfärdig
och ‑segerrik är han. Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en
Isninnas fåle. » Om lärjungarna vetat att Jesus gick mot dom och ,död, kunde
de ej ha uppfyllt denna profetia.
På samma' sätt uppfyllde
Miller och hans medarbetare profetiorna och förkunnade ett budskap, varom
Skriften förut hade vittnat, att det skulle förkunnas för världen. Men de
skulle inte ha kunnat predika detta budskap, om de fullkomligt hade uppfattat de
profetior som syfta på deras missräkning, och framställa ett annat budskap
som skulle förkunnas för alla folk innan Herren kommer. Såväl den första
som den andra ängelns budskap förkunnades på den rätta tiden, och det verk
blev utfört som Gud hade för avsikt att utföra genom dem.
Världen hade intagit en
avvaktande ställning och väntade, att cm tiden förflöte och Kristus ej
komme, så skulle hela denna lära om Kristi återkomst uppgivas. Men även om många
under .den stora prövningen uppgåvo sin tro, funnos andra som voro ståndaktiga.
Denna rörelses frukter, den ödmjukhetens anda, den .självprövning, den försakelse
av världen och den reformation som åtföljde detta verk buro vittnesbörd om
att det var av Gud. Man vågade ej förneka att den helige Andes kraft hade åtföljt
förkunnelsen av budskapet om Kristi återkomst. lian kunde inte ‑upptäcka
något fel i beräkningen av de profetiska tidsperioderna, och de skickligaste
av motståndarna till adventtron hade ej kunnat kullkasta deras system, då det
gällde profetiornas tolkning. De adventtroende kunde ej utan bevis från Bibeln
samtycka till att .förkasta den uppfattning de erhållit genom allvarlig
forskning i Bibeln och under mycken bön, medan själen var upplyst av Guds ande
och hjärtat brann av denna Andes levande kraft ‑ en uppfattning, som utstått
den skarpaste kritik och det bittraste motstånd av populära predikanter och världsvisa
män och som hade stått fast såväl mot lärdomens och vältalighetens förenade
krafter som mot de högtståendes och de ringas hån och löje.
Det är visserligen sant att de
misstagit sig med hänsyn till den händelse som skulle äga rum, men inte ens
detta kunde omintetgöra deras tro på Guds ord. När Jona gick genom Nineves
gator och förkunnade, att staden skulle förstöras efter fyrtio dagar, fann
Herren behag i nineviternas ånger och förlängde deras nådatid, och likväl
bringade Jona ett budskap från Gud och Nineve prövades efter hans vilja. De
som förkunnade budskapet om Kristi återkomst, trodde att Gud på ett liknande
sätt lett dem till att förkunna budskapet om domen.
Gud övergav inte sitt folk.
Hans Ande vilade över dem som ej överilat förnekade det ljus de mottagit
eller budskapet om Kristi återkomst. I Hebréerbrevet förekomma ord av
uppmuntran och varning för dem som bliva prövande, men dock tåligt förbida
Herren: »Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor lön.
I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad
utlovat är. Ty ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma och han
skall icke dröja; och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager
sig undan, så finner min själ icke behag i honom. Dock, vi höra icke till dem
som draga sig undan, sig själva till fördärv; vi höra till dem som tro och så
vinna sina själar.» Hebr. i o: 3 S ‑ 3 9.
De människor aposteln här
talar till voro i fara att lida skeppsbrott i tron. De hade gjort Guds vilja, då
de följde hans ord och Andens ledning, men de kunde inte förstå hans avsikt
med deras genomgångna erfarenheter, ej heller kunde de se vägen klart framför
sig, och de voro frestade att tvivla på att Gud verkligen lett dem. Vid denna
tidpunkt voro dessa ord tillämpliga: »Min rättfärdige skall leva av tro. »