Då William Miller och hans
medarbetare förkunnade läran om Kristi andra ankomst, arbetade de uteslutande
med det målet i sikte att väcka människorna till att bereda sig för domen.
De sökte uppmuntra de kristna bekännarna att mottaga Kristi församlings sanna
hopp och att inse, att de behövde en djupare kristlig erfarenhet. De bemödade
sig också att väcka de oomvända till att förstå nödvändigheten av att ångra
sina synder och utan dröjsmål vända sig till Gud. »De gjorde inga försök
att omvända människor till en sekt eller ett samfund. Därför arbetade de för
alla partier och sekter utan att befatta sig med deras organisation och förordningar.
»
» I mitt arbete», sade Miller,
»har jag aldrig avsett att väcka något särskilt intresse, som kunde skada de
olika samfunden, eller bygga upp något särskilt samfund på ett annat samfunds
bekostnad. Min tanke har varit att göra alla gott. Jag antog att alla kristna
skulle glädja sig över att de kunde förvänta Kristus och att de som ej hyste
samma åsikter som jag, ej skulle älska dem mindre som antogo denna lära, därför
kunde jag inte inse att det skulle bli något behov av särskilda möten. Min
hela avsikt och önskan var att omvända själar till Gud, att upplysa världen
om den kommande domen, att leda mina medmänniskor till att bereda sina hjärtan,
så att de kunde möta Gud i frid. De flesta av dem som blevo omvända under min
verksamhet, förenade sig med de olika kyrkosamfunden. »1
Då Millers verksamhet bidrog
till att bygga upp församlingarna, betraktade man den till en tid med välvilja.
Men allteftersom predikanter och religiösa ledare satte sig emot läran om
Kristi andra ankomst och beslöto att undertrycka all verksamhet i denna
riktning, började de inte endast tala mot'den från predikstolen utan nekade även
sina medlemmar förmånen att lyssna till budskapet om Kristi återkomst, ja, förbjödo
dem även att i församlingens bönemöten tala om sitt hopp. Sålunda kommo de
troende i en ställning som medförde bekymmer och även stora prövningar.
Vid denna tid framträdde märkbart
en stor förändring i de flesta kristna samfund i Förenta Staterna. Det hade
under många år förmärkts en gradvis, men ständigt tilltagande världslikställighet
i seder och bruk och en motsvarande tillbakagång med hänsyn till en verkligt
andlig upplevelse; under nämnda år visade det sig emellertid att andligheten
hastigt avtog på ett iögonfallande sätt nästan i alla församlingar i
landet. Fastän ingen tycktes kunna påvisa orsaken, blev detta förhållande
icke desto mindre uppmärksammat vida omkring och avhandlat både i pressen och
på predikstolen.
En författare skrev i Religious
Telescope
följande: » Vi ha
aldrig bevittnat en sådan allmän försämring på det religiösa området som
för närvarande. Församlingen borde i sanning vakna upp och bemöda sig att
utröna orsaken härtill, ty det är en svår hemsökelse för var och en som älskar
Sion. När vi besinna hur få de äro som bli verkligt omvända till Gud, och
hur sällan det sker, och lägga märke till den exempellösa obotfärdighet och
förhärdelse som råder, så måste vi ovillkorligen utropa: Har Gud förgätit
att vara nådig eller är nådens dörr stängd?»
Ett sådant tillstånd i den
kristna församlingen uppstår ej utan orsak. Det andliga mörker som sänker
sig över nationer, över församlingar och enskilda personer härrör ej därav
att Gud egenmäktigt tillbakahåller sin gudomliga nåd utan kommer därav att människorna
försumma eller förkasta det gudomliga ljuset. Ett slående bevis för denna
sanning finner man i historien om judarna på Kristi tid. Deras förstånd hade
blivit förmörkat och deras hjärtan hade blivit sinnliga och världsliga, därför
att de hade hängivit sig åt världen och glömt Gud och hans ord. Följden
blev att de svävade i okunnighet om Messias' ankomst, och i sin otro och
stolthet förkastade de Frälsaren. Likväl avskar Gud inte ännu den judiska
nationen från kunskapen om frälsningens välsignelser eller från möjligheten
att få del av dem. Men de som förkastade sanningen, förlorade allt intresse för
Guds gåva. De hade gjort »mörker till ljus och ljus till mörker», tills
ljuset som var i dem blev mörker, och huru djupt var, då inte mörkret!
Det är förenligt med Satans
planer att människorna skola behålla religionens yttre former, om blott en
verklig, levande gudsfruktan fattas.
Den första ängelns budskap i
Upp. 14:de kap., som förkunnar att »stunden är kommen då han skall hålla
dom» och som kallar människorna att frukta Gud och tillbedja honom, hade till
syfte att skilja Guds folk från världens fördärvliga inflytande och att väcka
dem till insikt om deras verkliga tillstånd, deras världslighet och avfall. I
detta budskap sände Gud församlingen en varning, som skulle, om den blivit
beaktad, ha avlägsnat det onda som skilde henne från Gud. Om man hade mottagit
budskapet från himmelen, ödmjukat sitt hjärta inför Herren och i
uppriktighet sökt bereda sig att möta honom, skulle Gud med sin Ande och kraft
ha uppenbarat sig för församlingen. Enighet, tro och kärlek skulle åter ha
kommit att härska liksom i apostlarnas dagar, då »i hela skaran av dem som
trodde var ett hjärta och en själ» och apostlarna framburo vittnesbördet »med
stor kraft», och »Herren ökade församlingen dag efter dag med dem som läto
sig frälsas ». Apg. 4: 32, 31; 2:47 .
Sådana voro de välsignelser de
fingo erfara som mottogo budskapet om Jesu snara återkomst. De kommo från
olika kyrkosamfund motstridiga trosuppfattningar utjämnades, det obibliska
hoppet om ett timligt tusenårsrike övergavs, felaktiga uppfattningar om Kristi
andra tillkommelse lades tillrätta, högmod och världslighet avlägsnades, de
som gjort något orätt gottgjorde allt, hjärtan förenades i den innerligaste
gemenskap, kärlek och glädje härskade.
Men de flesta församlingar förkastade
varningen. Deras predikanter, vilka som »väktare för Israels hus » borde ha
varit de första att se tecknen på Jesu ankomst, lärde inte känna sanningen
varken genom profeternas vittnesbörd eller genom tidens tecken.
Då de avvisade den första ängelns
budskap, förkastade de det medel som Gud förordnat för deras återupprättelse.
De avvisade nådens budbärare, som skulle ha fört dem från de onda vägar,
vilka ledde bort från Gud; och i stället sökte de nu med iver vinna världens
vänskap. Detta var orsaken till den skrämmande världslighet, det avfall och
den andliga död som rådde i de kristna samfunden 1844.
Den första ängeln i Upp. 14:de
kap. följes av en annan ängel som ropar: »Fallet, fallet är det stora
Babylon, som har givit alla folk att dricka av sin otukts vredesvin.» Benämningen
»Babylon » kommer från ordet »Kabel » och betyder förbistring. Det användes
i Skriften för att beteckna de olika formerna av falsk och fördärvad
religion.
Den andra ängelns budskap i
Upp. 14:de kap. förkunnades först under sommaren 1844, och det hade då en mer
direkt tilllämpning på tillståndet i de kristna samfunden i Förenta
Staterna, där budskapet om domen blivit mest förkunnat och mest allmänt förkastat,
och där avfallet i församlingarna hastigast tilltagit. Men den andra ängelns
budskap nådde inte sin fullständiga uppfyllelse år 1844. Församlingarna på
den tiden hade gått tillbaka i moraliskt avseende som följd av att de förkastat
ljuset om Kristi återkomst, men avfallet var inte fullständigt. Allteftersom
de fortsatte att förkasta de särskilda sanningar som tillhöra vår tid, ha de
gått mer och mer tillbaka. Likväl kan det ännu inte sägas, att Babylon är
fallet, emedan det »har berusat alla folk med sin skörlevnads vredesvin». Det har ännu inte förmått göra det med
alla folk. Världslikställighetens anda och likgiltighet för de sanningar som
skola pröva människorna i vår tid, finnas och tilltaga i de protestantiska församlingarna
i alla länder inom kristenheten, och dessa församlingar äro inneslutna under
den andra ängelns fruktansvärda anklagelse. Men avfallets verk har ännu inte
nått sin höjdpunkt.
Bibeln förklarar att innan
Herren kommer, skall Satan verka »med lögnens alla kraftgärningar och tecken
och under och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, och över dem
som icke »gåvo kärleken till sanningen rum» sänder Gud »villfarelsens
makt, så att de sätta ,tro till lögnen». 2 Tess. 2:9-11. Babylons fall skall
inte bli fullständigt, förrän detta tillstånd uppnås och föreningen med världen
helt genomföres överallt i kristenheten. Denna förändring försiggår
gradvis, och den fullkomliga uppfyllelsen av Upp. 14:8 tillhör framtiden.
Trots det‑andliga mörker
som råder och det avvikande från Guds vägar, som förekommer i de församlingar
som utgöra Babylon, står det stora flertalet av Kristi sanna efterföljare
fortfarande kvar i dem. Det finns många av dem som inte sett de särskilda
sanningarna för vår tid. Många äro missnöjda med sitt nuvarande tillstånd
och längta efter mera ljus. Förgäves söka de efter Jesu bild i de församlingar
de tillhöra. Allteftersom dessa församlingar mer och mer avlägsna sig från
sanningen och ingå intimare förbund med världen, blir olikheten mellan de två
klasserna större och skall slutligen leda till skilsmässa. Den tid kommer då
de som älska Gud över allting, ej kunna stå i förening med dem som » älska
vällust mer än Gud» och ha »ett sken av Budfruktan, men ej vilja veta av
dess kraft».
1 Bliss,
>>Memoirs of Wm Miller», sid. 3z8.