En av de högtidligaste
och på samma gång härligaste sanningar, som avslöjas i Bibeln, är den att
Kristus skall komma tillbaka. Han skall komma för att avsluta det stora återlösningsverket.
Under sin långa pilgrimsfärd här i »dödsskuggans land» äger Guds folk ett
på gudomliga löften vilande dyrbart och fröjdefullt hopp: han som är »uppståndelsen
och livet» skall uppenbaras och samla de landsflyktiga hem.
Läran om
Kristi återkomst utgör själva grundtonen i den heliga Skrift. Från den dag våra
första föräldrar med sorg lämnade Eden, ha trons barn väntat på den
utlovades ankomst, när han skall krossa fördärvarens makt och återföra dem
till det förlorade paradiset. Heliga män i forntiden sågo framåt till
Messias' tillkommelse i härlighet såsom uppfyllelsen av deras hopp. Enok, den
sjunde i ordningen från dem som bodde i Eden, han som i tre hundra år vandrade
med Gud här på jorden, tilläts att fjärran ifrån se Befriaren komma. »Se»,
sade han, »Herren kommer med sina mångtusen heliga, för att hålla dom över
alla. » Med orubblig förtröstan utropade Job i lidandets mörka stund: »Dock,
jag vet att min förlossare lever, och att han skall till slut stå fram över
stoftet.» Jud. v. 14, 15; Job 19:25 – 27.
Kristi återkomst
för att inleda rättfärdighetens herradöme har av inspirerade heliga författare
skildrats i de mest upphöjda och livfulla uttalanden. Bibelns diktare och
profeter ha beskrivit denna händelse med ord som glöda av himmelsk eld.
Då Frälsaren
stod i begrepp att skiljas från sina lärjungar, tröstade han dem i deras sorg
med den försäkran, att han skulle komma igen. »Edra hjärtan vare icke
oroliga. . . I min Faders hus äro många boningar . . . jag går bort för att
bereda eder rum. Och om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall
jag dock komma igen och taga eder till mig.» »När Människosonen
kommer i sin härlighet, och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på
sin härlighets tron. Och inför honom skola församlas alla folk.» Joh. I4: I
– 3; Matt. z 5 : 3 I, 32.
Änglarna som
dröjde på Oljeberget vid Kristi himmelsfärd, upprepade för lärjungarna löftet
om hans återkomst: »Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till
himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett honom fara upp
till himmelen. » Inspirerad av Guds Ande vittnar aposteln Paulus: »Herren
skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels
röst och en Guds basun. » Profeten på Patmos säger: »Se, han kommer med
skyarna, och allas ögon skola se honom.» Apg. I:I I; I Tess. 4:I 6; Upp. 1:7.
Jesu
tillkommelse omstrålas av de härliga ting som anknyta sig till den tid, »då
allt skall bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida heliga
profeters mun». Då skall det ondas långvariga herravälde upphöra. »Väldet
över världen har blivit vår Herres och hans Smordes, och han skall vara
konung i evigheters evigheter.» Apg. 3 : z I; Upp. II : I5 .
Herrens återkomst
har genom alla tider varit hans sanna efterföljares hopp. Frälsarens avskedslöfte
på Oljeberget, att han skulle komma igen, upplyste framtiden för hans lärjungar
och fyllde deras hjärtan med en glädje och ett hopp, som ingen sorg kunde kväva
och inga prövningar fördunkla. Under lidande och förföljelse var .»den
store Gudens och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse» deras
»saliga hopp». I Tess. 4: I6 – I8.
På Patmos ödsliga
klippö hör den älskade lärjungen detta löfte: » Ja, jag kommer snart»,
och hans längtansfulla svar uttrycker församlingens bön under hela dess
pilgrimsfärd: »Amen. Kom, Herre Jesus!» Upp. 22:20.
Från fängelset,
från bålet, från schavotten, där de heliga martyrerna vittnat för
sanningen, ljuda genom seklerna ord om tro och hopp. De förväntade att »Herren
skulle komma på himmelens skyar i sin Faders härlighet» för att giva riket
åt de rättfärdiga. Valdenserna närde samma tro. Wycliffe såg fram till Förlossarens
uppenbarelse såsom församlingens hopp.1
Men profetian
förutsäger inte endast avsikten med och sättet för Kristi ankomst: den
framställer också tecken som skola visa människorna, när den är för
handen. Jesus säger: »Det skall ske tecken i sol, måne och stjärnor. » Då
»skall solen förmörkas och månen upphöra att giva sitt sken och stjärnorna
skola falla ifrån himmelen, och makterna i himmelen skola bäva. Och då skall
man få se 'Människosonen komma i skyarna' med stor makt och härlighet. »
Johannes
skildrar de första tecknen som skola föregå Kristi återkomst: »Då blev det
en stor jordbävning, och solen blev svart såsom en sorgdräkt, och månen blev
hel och hållen som blod.» Luk. 21:25 ; Mark. 13 :24–26; Upp. 6:12.
Som en
uppfyllelse av denna profetia inträffade år 1755 den mest fruktansvärda jordbävning
som dittills blivit upptecknad. Ehuru den i allmänhet går under benämningen
jordbävningen i Lissabon, sträckte den sig över större delen av Europa,
Afrika och Amerika. Den märktes på Grönland, på Västindiska öarna, på
Madeira, i Norge och Sverige, Storbritannien och Irland. Den sträckte sig över
ett område av inte mindre än nio miljoner kvadratkilometer. I .Afrika var
jordstöten nästan lika stark som i Europa. En stor del av Algeriet blev ödelagd,
och inte långt från Marocko blev en liten stad med åtta å nio tusen invånare
uppslukad. En ofantlig flodvåg vältrade in över den spanska och afrikanska
kusten, översvämmande byar och anställde stor förödelse.
I Spanien och
Portugal var dock jordskalvet häftigast. I Cadiz skall flodvågen ha nått en höjd
av aderton meter. B.erg, »några
I Lissabon »hördes
ett underjordiskt dån, och i nästa ögonblick lade en våldsam jordstöt större
delen av staden i ruiner. I loppet av
»Jordstöten
hade ögonblickligen till följd sammanstörtningen av alla kyrkor och kloster,
nästan alla de större offentliga byggnaderna och mer än en fjärdedel av
husen. Omkring två timmar efter stöten utbröt eld i olika kvarter och rasade
nästan i tre dagar med sådan häftighet, att staden blev alldeles ödelagd.
Jordbävningen inträffade en helgdag, då kyrkorna och klostren voro fulla av människor,
av vilka mycket få undkommo. »3 Man har beräknat, att nittio tusen människor
omkommo på denna ödesdigra dag.
Ett fjärdedels
århundrade senare inträffade det nästa tecken som profetian omtalar — solens och månens förmörkelse. Vad som gjorde detta tecken så slående, var
den omständigheten att tidpunkten för dess framträdande blivit så noggrant
utpekad. I sitt samtal med lärjungarna på Oljeberget förutsäger Frälsaren
den stora vedermöda som skulle komma över församlingen — de 126o åren av förtryck
och förföljelse under påveväldet. Han nämner även att vedermödan skulle förkortas.
Därefter omtalar han vissa händelser som skulle föregå hans ankomst och
anger tiden, då den första av dessa skulle äga rum. Han säger: »Men på den
tiden, efter den vedermödan, skall solen förmörkas och månen
Ett ögonvittne
som bodde i staten Massachusetts beskriver tilldragelsen sålunda:
»Solen gick
upp klar på morgonen men blev snart fördunklad. Skyarna började mörkna och
antogo snart ett olycksbådande utseende. De utsände blixtar och dunder, och
litet regn föll. Inemot klockan nio blevo molnen lättare och fingo ett mässings‑
eller kopparfärgat utseende, och marken, klipporna, träden, husen, vatten och
människor blevo liksom förvandlade av detta sällsamma, hemska ljus. Några få
minuter senare bredde sig en tung, mörk sky över hela himlavalvet
undantagandes en smal rand vid horisonten. Det var så mörkt som det brukar
vara klockan nio en sommarafton. . .
Människornas
sinnen fylldes så småningom med fruktan och oro. Kvinnor stodo i dörren till
sina hem och sågo ut över det dystra landskapet. Männen kommo hem från sina
arbeten ute på marken, snickaren lade bort sina verktyg, smeden lämnade sin
smedja och köpmannen sin disk. Skolorna slutade och bävande skyndade barnen
hem. Resande stannade vid närmaste lantgård. 'Vad skulle nu ske?' var den fråga
som låg i allas hjärtan och mun. Man hade känslan av att en orkan var färdig
att sopa fram över landet eller att alltings slut hade kommit.
Ljus tändes,
och elden lyste på härden som en mörk afton om hösten... Fjäderfäna satte
sig tillrätta som för natten, kreaturen kommo råmande hem, grodorna kväkte,
fåglarna kvittrade sina aftonsånger, flädermössen flögo omkring. Ylen människorna
visste att det ännu inte var natt . . .
Det djupa mörkret
på dagen efterföljdes ett par timmar före kvällen av en delvis klar himmel,
och solen visade sig, ehuru än fördunklad av tunga, mörka dimmor. »Efter
solnedgången drogo sig molnen åter samman, och det blev mycket snart mörkt.»
»Mörkret om natten var ej mindre ovanligt och skräckinjagande än det varit
om dagen. I trots av att det var nästan fullmåne, kunde man inte upptäcka ett
föremål utan med hjälp av artificiellt ljus, vilket skimrade när man såg
det från närliggande hus eller andra platser på något avstånd, liksom genom
ett slags egyptiskt mörker, som strålarna knappast kunde genomtränga. »4 Ett
ögonvittne säger: »Jag kunde den gången inte undgå den tanken, att om varje
lysande kropp i världsrymden blivit inhöljd i ogenomträngliga skuggor eller
utplånade ur tillvaron, så kunde mörkret inte varit mera fullständigt. » 5
Fastän månen vid niotiden på kvällen gick upp (det är att märka att det
var fullmåne), »förmådde den ej i minsta mån fördriva det gravlika mörkret».
Vid midnatten försvann mörkret, och när månen blev synlig, såg den i början
ut som blod.
Den 1g maj
178o betecknas i historien som »Den mörka dagen». Sedan Moses' tid vet man ej
i historien om något mörker som varit så intensivt, så vidsträckt och så långvarigt.
De skildringar som ögonvittnen lämnat av denna händelse, äro endast ett eko
av Herrens ord; nedtecknade av profeten Joel två och ett halvt årtusende,
innan de gingo i fullbordan: »Solen skall vändas i mörker och månen i blod,
förrän Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda.» Joel 2:31.
Kristus
uppmanade sitt folk att giva akt på tidstecknen och glädja sig, när de fingo
se dessa förelöpare för deras kommande Konung. »När detta börjar ske, då
mån I resa upp edert huvud, ty då nalkas eder förlossning.» Han hänvisade
till trädens svällande knoppar om våren, och sade: »När I fån se att de
skjuta knopp, då veten I av eder själva, att sommaren redan är nära. Likaså,
när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att Guds rike är nära.» Luk.
21:28, 30, 31.
I betraktelse
av denna stora dag uppfordrar den heliga Skrift i de mest högtidliga och
intrycksfulla ordalag Herrens folk att vakna upp ur sin andliga försoffning och
söka hans ansikte med ett botfärdigt hjärta: »Stöten i basun på Sion, och
blåsen larmsignal på mitt heliga berg; må alla landets inbyggare darra! Ty
Herrens dag kommer, ja, den är nära. »
För att
bereda ett folk som kan bestå på Herrens dag, skulle ett
Denna varning
omtalas i Upp. 14:de kapitel. Här framställes ett trefaldigt budskap liksom förkunnat
av himmelska väsen, och strax därefter uppenbaras Människosonen för att inbärga
jordens skörd. Den första delen av varningsbudskapet förkunnar den förestående
domen. Profeten såg en ängel »flyga fram uppe i himlarymden; han hade ett
evigt evangelium, som han skulle förkunna för dem som bo på jorden, för alla
folkslag och stammar och tungomål och folk. Och han sade med hög röst:
'Frukten Gud, och given honom ära; ty stunden är kommen, då han skall hålla
dom. Ja, tillbedjen honom som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor.'»
Upp. 14:6, 7.
Detta budskap
säges vara en del av »ett evigt evangelium». Uppdraget att förkunna
evangelium har ej blivit anförtrott åt änglar utan åt människor. Heliga änglar
ha varit med för att leda detta verk, de ha uppsikt över de stora rörelser
som tjäna människornas frälsning, men evangelii egentliga förkunnelse utföres
av mänskliga redskap.
1 D. T.
Tavlor: »The Reign of Christ on Earth, or, The Voise of the Church in 1'11 Ages»
sid. I 29‑ I32.
2 Sir Charles
Lyell: »Principles of Geology», s. 495 (uppl. N. Y. 1858). 3 Encyclopaedia
Americana (uppl. 1831), art. »Lisbon».
4 Thomas: »Massachusetts
Spy; or, American Oracle of Liberty», vol. X, nr 472 (25 maj 1785).
5 Brev från
dr Samuel Tenney, från Exeter, New Hampshire, dec. 1785 i Massachusetts
Historical Society Collections », 1792, serie i, vol. I, s. 97).