Då de engelska reformatorerna
avsade sig den romersk‑katolska kyrkans läror, bibehöllo de likväl många
av dess ceremonier. Fastän Roms överhöghet och dess trosbekännelse förkastades,
upptogos ej få av katolska kyrkans bruk och riter i den engelska kyrkans gudstjänst.
Man gjorde gällande att dessa ting ej vore en samvetssak. Fastän de ej voro påbjudna
i Skriften, och sålunda ej av väsentlig betydelse, vore de ej heller förbjudna
och följaktligen i sig själva ej av ondo. Att iakttaga dessa bruk skulle tjäna
till att överbrygga svalget som skilde de reformerta församlingarna från Rom,
och det skulle underlätta katolikernas övergång till den protestantiska tron.
För de konservativa och för
dem som voro böjda för eftergifter voro dessa argument avgörande. Men det
fanns en annan klass som inte uppfattade saken på detta sätt. Det faktum att
dessa bruk »bidrogo till att slå en bro över svalget mellan Rom och
reformationen»,1 var enligt deras mening ett avgörande
argument för att man ej kunde behålla dem: De betraktade dem såsom tecken på
den träldom, ur vilken de blivit befriade och till vilken de ej hade någon
lust att återvända. De drogo den slutsatsen att Gud i sitt ord fastställt de
regler, enligt vilka gudstjänsten till hans ära skulle ordnas, och att människor
inte ha rätt att lägga något därtill eller ta något därifrån. Själva
begynnelsen till det stora avfallet var, att man sökte ersätta Guds myndighet
med kyrkans.
Många åstundade ivrigt att återvända
till den renhet och enkelhet, som utmärkte den första församlingen. De
betraktade många av engelska kyrkans fastställda bruk som minnesmärken av
avguderi, och de kunde inte för sitt samvetes skull dia i dess gudstjänst. Men
kyrkan, som understöddes av de borgerliga myndigheterna, ville inte tillåta någon
att avvika från hennes gudstjänstformer. Lagen fordrade att alla skulle
deltaga i statskyrkans kyrkliga förordningar. All samling till gudstjänst som
ej var bemyndigad förbjöds vid fängelsestraff, landsförvisning eller livets
förlust.
I början av sjuttonde århundradet
kungjorde den monark, som just då bestigit Englands tron, sitt beslut att
tvinga puritanerna »att foga sig . . . annars skulle de utvisas ur landet,
eller tillfogas något värre ».2 De blevo jagade, förföljda
och satta i fängelse, och då de ej kunde skymta något hopp om bättre dagar i
framtiden, kommo många till den övertygelsen att för dem som ville tjäna Gud
efter sitt samvete »hade England för alltid upphört att vara ett land, där
man kunde bo ». 3 Somliga beslöto slutligen att ta sin
tillflykt till Holland. De fingo räkna med att utstå svårigheter, förluster,
ja även fängelse. Man hindrade deras planer, och de blevo förrådda och överlämnade
i sina fienders händer. Men den fasta beslutsamheten och ståndaktigheten
segrade, och de funno skydd hos den gästfria och vänligt sinnade holländska
nationen.
Då de flydde fingo de lämna sina hus, sina ägodelar och de sysselsättningar som givit dem livsuppehälle. De voro främlingar i ett främmande land och bland ett folk som talade ett annat språk och hade andra seder. För att förtjäna sitt dagliga bröd voro de tvungna att söka nya, för dem ovana sysselsättningar. Medelålders män som under hela sitt liv sysselsatt sig med jordbruk, måste nu lära sig hantverk. Men de fogade sig glatt efter omständigheterna och förspillde ej någon tid i sysslolöshet eller klagan. Fastän de ofta fingo kämpa med fattigdom, prisade de dock Gud för de välsignelser som han alltjämt beskärde dem, och de funno sin glädje i att ostörda få tillbedja Gud i anda och sanning. »De visste att de voro pilgrimer och räknade inte så mycket med jordiska ting utan upplyfte sina ögon till himmelen, deras käraste fädernesland, och lugnade så sina hjärtan. »>
Mitt under landsflykt och svårigheter
växte sig deras kärlek och tro starkare. De förlitade sig på Herrens löften,
och han svek dem ej i tider av nöd. Hans änglar förblevo vid deras sida för
att stödja och uppmuntra dem. Och när Guds finger tycktes peka över havet
till ett land, där de själva kunde grundlägga ett rike och lämna sina barn
ett dyrbart arv, nämligen religionsfrihet, så gingo de utan tvekan framåt på
den väg Försynen visade.
Gud hade tillåtit prövningen
komma över sina barn för att bereda dem för hans nådefulla syften med
avseende på dem. Kristi församling hade blivit förödmjukad, för att hon
skulle bli upphöjd. Gud stod i begrepp att uppenbara sin makt genom att rädda
henne och ånyo visa för världen, att han inte överger dem som förtrösta på
honom. Han styrde händelsernas gång så, att Satans vrede och onda människors
anslag skulle främja hans ära och föra hans folk till en trygg plats. Förföljelse
och landsflykt öppnade vägen för religionsfriheten.
När puritanerna först
tvingades att skilja sig från engelska kyrkan, hade de slutit ett högtidligt förbund
med varandra att såsom Herrens fria folk »vandra på alla hans vägar som de
hade blivit eller skulle bli upplysta om».5 Detta var
reformationens sanna anda, protestantismens väsentliga grundsats. Det var med
detta mål i sikte som pilgrimerna reste från Holland för att finna ett hem i
den nya världen. John Robinson, deras pastor, som genom Försynens skickelse
blev hindrad att resa, sade i sitt avskedstal till dem:
»Bröder, vi måste inom kort
skiljas åt, och endast Herren vet, om jag någonsin mer skall få se edra
ansikten. Men antingen Herren har bestämt det eller ej, så besvär jag eder
vid Gud och hans heliga änglar, att I icke följen mig längre än jag har följt
Kristus. Om Gud genom något annat redskap skulle uppenbara något för eder, så
varen lika beredvilliga att anta det som I han varit att anta någon sanning jag
förkunnat, ty jag är alldeles viss om att Herren har mera sanning och ljus,
som en gång skall bryta fram ur hans heliga ord. »6
»För min del kan jag inte nog
beklaga tillståndet i de reformerta församlingarna, som ha kommit till ett
visst stadium i sin religiösa utveckling och ej vilja gå längre än
reformationens redskap. Man kan inte förmå lutheranerna att gå längre än
Luther gjorde, och I sen att kalvinisterna förbli stående, där de lämnades
av den store gudsmannen, söm likväl ej hade fått ljus över allt. Detta är
ett högst beklagligt tillstånd, ty ehuru de voro brinnande och skinande ljus på
sin tid, inträngde de ej i allt Guds råd. Om de levde nu, skulle de vara lika
villiga att ta emot mera ljus som de voro villiga att motta det de först erhöllo.
»7
»Kommen ihåg ert församlingsförbund,
i vilket I haven lovat att vandra på alla Herrens vägar, som han har
uppenbarat eller skall uppenbara för eder. Kommen ihåg ert löfte och förbund
med Gud och med varandra att mottaga allt ljus och all sanning som delgives er
ur hans heliga ord. Men på samma gång förmanar jag eder att vara försiktiga
med hänsyn till vad I antagen såsom sanning. Undersöken det, övervägen det.
Jämfören det med andra skriftställen i sanningens bok, innan I antagen det,
ty det är ej möjligt, att fullkomlig kunskap på en gång skall bryta fram i
den kristna världen, som så nyligen kommit ur ett sådant tjockt antikristligt
mörker. »8
Det var längtan efter
samvetsfrihet, som gav pilgrimerna mod att trotsa den långa sjöresans faror,
att uthärda svårigheter och faror i ödsliga trakter och att med Guds välsignelse
lägga grunden till en mäktig nation på Amerikas kuster. Men hur ärliga och
gudfruktiga dessa pilgrimer än voro, fattade de likväl inte ännu
religionsfrihetens stora princip. Den frihet som de med så stora uppoffringar sökte
förskaffa sig själva, voro de inte så beredvilliga att ge andra. »Ganska få
även av de mest framstående tänkarna och sedelärarna i sjuttonde århundradet
hade en rätt uppfattning om den stora princip, som framgår av Nya testamentet,
vilket erkänner Gud som den ende domaren över människornas tro. »9
Läran att Gud givit kyrkan rätt
att råda över samvetet, att avgöra vad som är kätteri och att bestraffa
detta är en av de djupast rotade påvliga villfarelserna. På samma gång som
reformatorerna förkastade den katolska läran, voro de ej alldeles fria från
att hysa samma ofördragsamhetens anda. De bildade ett slags statskyrka, och
envar ålades att bidraga till prästerskapets underhåll, och de borgerliga
myndigheterna fingo makt att undertrycka kätteriet. Sålunda fick kyrkan världslig
makt i sin hand. Inom kort ledde dessa åtgärder oundvikligen till religionsförföljelse.
Elva år efter grundandet av den
första kolonien kom Roger Williams till Nya världen. Liksom de första
pilgrimerna kom han för att få åtnjuta religionsfrihet, men i olikhet med
andra kolonister insåg han — vad få av hans samtida ännu insett — att
denna frihet var en obestridlig rätt, som tillhör alla, oavsett deras religiösa
bekännelse. Han var en allvarlig sanningssökare. Liksom Robinson ansåg han
det vara omöjligt, att man erhållit allt det ljus som finns i Guds ord.
Williams »var den förste i nyare tid som hävdade läran om samvetsfrihet och
alla religiösa åskådningars likställighet inför lagen».10
Han förklarade att det var överhetens
plikt att beivra brott, men aldrig att härska över samvetet. »Staten eller de
civila myndigheterna», sade han, »kan föreskriva plikter människor emellan,
men då de söka bestämma människors plikter mot Gud, överskrida de sina
befogenheter, och ingen kan då längre vara trygg, ty det är klart, att om
staten har makten, så kan den i dag påbjuda en viss lära eller tro och i
morgon en annan, såsom vissa kungar och drottningar i England har gjort, likaså
åtskilliga påvar och kyrkomöten i katolska kyrkan. På så sätt blir tron
endast ett virrvarr av åsikter. »11
Det fanns en lag som fordrade,
att alla skulle bevista gudstjänsten
i statskyrkan. Straffet för överträdelse av denna lag var böter eller fängelse.
«Williams förkastade denna lag. Den värsta paragrafen i engelska lagboken var
den som krävde, att sockenborna skulle infinna sig vid gudstjänsten i
sockenkyrkan. Att tvinga människor att sluta sig till en församling som har en
annan trosåskådning än de själva, ansåg han vara att öppet våldföra sig
på deras naturliga rättigheter. Att släpa icke religiösa och ovilliga
personer till den offentliga gudstjänsten tycktes honom endast vara en
uppfordran till hyckleri. . . 'Ingen borde tvinga någon', sade han, 'att dyrka
Gud eller att underhålla en gudstjänst mot sin egen vilja.' 'Vad!' utropade
hans motståndare, förvånade över hans uppfattning, 'är inte arbetaren värd
sin lön?' ' Jo', svarade han, 'av dem som lega honom.' »12
Roger Williams var aktad och älskad
som en trogen Guds tjänare, en man med ovanliga gåvor, omutlig rättsinnighet
och sann välgörenhet. Man kunde emellertid ej fördra hans ståndaktiga förnekande
av de borgerliga myndigheternas rättighet att härska över församlingen, ej
heller hans krav på religionsfrihet. Man påstod att tillämpningen av denna lära
skulle »omstörta landets regering och grundval».13 Han blev
därför dömd till landsförvisning från kolonierna, och för att undgå att
bli arresterad måste han slutligen mitt under vinterns köld och stormar fly
till de stora skogarna.
»Under fjorton veckor», säger
han, »måste jag vandra omkring under den kalla årstiden utan att veta vad det
ville säga att ha bröd eller en säng. Men 'korparna förde mat till mig i öknen'
och ett ihåligt träd tjänade ofta till skydd! Sålunda fortsatte han sin plågsamma
flykt genom snön och de stiglösa skogarna, tills han fann tillflykt hos en
indianstam, vars förtroende och kärlek han hade vunnit, medan han bemödade
sig att undervisa dem om evangelii sanningar.
Efter flera månaders vandringar
under växlande erfarenheter anlände han slutligen till Narragansett-vikens stränder,
där han lade grunden till den första staten i nyare tid, som i ordets fulla
bemärkelse erkände människans rätt till religionsfrihet. Grundprincipen för
Roger Williams koloni var »att varje människa skulle ha frihet att dyrka Gud
enligt sitt eget samvetes ljus ».14 Hans lilla stat Rhode
Island blev en tillflyktsort för de förtryckta, och den tillväxte och hade
god framgång. Dess grundläggande principer — borgerlig frihet och
religionsfrihet — blevo den amerikanska republikens hörnstenar.
I det berömda, gamla dokument
som republikens grundläggare uppsatte som aktstycke för dessa rättigheter —självständighetsförklaringen
— förklarade de: » Vi anse följande sanningar vara självklara: att alla människor
äro skapade lika; att de av sin Skapare förlänats vissa oavhändliga rättigheter;
att bland dessa äro liv, frihet och sökande efter lycka. » Och grundlagen
garanterar med tydliga ord, att ingens samvete skall bli kränkt: »Ingen religiös
bekännelse skall göras till villkor för beklädandet av något offentligt ämbete
eller någon befattning i Förenta Staternas tjänst. » »Kongressen skall ej
stifta någon lag, som avser att upprätta en statsreligion eller hindra fri
religionsövning. »
»De som uppsatte grundlagen erkände
den eviga grundsatsen, att människans förhållande till Gud står över mänsklig
lagstiftning och att hennes samvetsfrihet är omistlig. Ingen diskussion var nödvändig
för att grundmura denna sanning, ty vi äro medvetna därom i vårt hjärta.
Det är denna förvissning som i trots av mänskliga lagar har uppehållit så många
martyrer under tortyr och på flammande bål. De kände att deras plikt mot Gud
var upphöjd övermänskliga lagar och att en människa ej hade befogenhet att härska
över deras samveten. Det är en inneboende grundsats, som inte kan utrotas. »15
När ryktet spred sig i Europas
länder, att det fanns ett land där envar kunde njuta frukten av sitt eget
arbete och följa sitt samvetes överbevisning, strömmade många tusen till den
Nya världens kuster. Kolonierna ökades hastigt. »Massachusetts utgav en särskild
lag, i vilken det hälsade kristna av alla nationer välkomna och erbjöd hjälp
av statens medel åt dem som måste fly över Atlantiska Oceanen 'för att undgå
krig eller hungersnöd eller sina förföljares förtryck'. Sålunda gjorde man
genom lag
Det visade sig att Bibelns
grundsatser äro det säkraste skyddet för nationell storhet. De svaga och
isolerade kolonierna växte till ett förbund av mäktiga stater, och med förvåning
iakttog världen den frid och framgång som »en kyrka utan påve och en stat
utan konung» fingo åtnjuta.
Den stora grundsats som Robinson
och Roger Williams så ädelt försvarade, att sanningen uppenbaras successivt
och att kristna böra villigt mottaga allt det ljus som kommer från Guds heliga
ord, förlorades ur sikte av deras efterkommande. De protestantiska kyrkorna i
Amerika — såväl som de protestantiska kyrkorna i Europa — vilka erhållit
så rika välsignelser genom reformationen, uraktläto att gå framåt på den väg
reformationen utstakat. Ehuru några få män tid efter annan uppträdde för
att förkunna nya sanningar och avslöja länge närda villfarelser, så var.
dock det stora flertalet, liksom judarna på Kristi tid, nöjda med att tro som
deras fäder trott och leva som de levat. Därför urartade religionen igen till
död formalisn. Villfarelser och vidskepelser, som församlingen helt skulle ha
tagit avstånd från, om den fortsatt att vandra i Guds ords ljus, bibehöllos
och omhuldades.
Gradvis bortdog sålunda
reformationens ursprungliga anda, tills det var nästan lika stort behov av
reformation i de protestantiska kyrkorna som i den katolska kyrkan på Luthers
tid. Samma världsliga sinne och andliga dvala rådde, samma vördnad för människors
meningar och samma benägenhet att insätta mänskliga teorier i stället för
Guds ords lära.
Den vidsträckta spridning, som Bibeln fick under förra delen av nittonde århundradet, och det stora ljus, som sålunda spreds över världen, efterföljdes ej av motsvarande framsteg, då det gäller kunskap om den uppenbarade sanningen eller praktisk kristendom. Satan kunde ej som under gångna tidsäldrar undanhålla människorna Guds ord. Alla voro i tillfälle att läsa det, men för att likväl nå sin avsikt förledde han många att ej rätt värdesätta Gudsordet. Människorna försummade att rannsaka Skriften och fortsatte med att omfatta falska tolkningar och hylla läror som ej ha någon grund i Bibeln. Sålunda nedvärderade man de grundsatser, för vilka reformatorerna hade verkat och lidit så oerhört.
1 Martyn, band
S, sid. 22.
2 Bancroft, George, »History of the United States of America», del I, kap. 12, par. G.
3 Palfrev, ).
G., »History of New England», kap. 3, par. .43.
4 Bancroft, del
I, kap. t z, par. 15.
5 Brown, J., »The
Pilgrim Fathers », sid. 7q..
6 Martyn, del V,
sid. 70.
7 Neal, D., »History
of the Puritans», band I, sid. 269.
8 Martyn, band
V, sid. 70, 71
9 Martyn, band
V, sid. 297.
10 Baneroft,
band I, kap. is, par. 16.
11 Martyn, band
V, sid. 340.
12 Bancroft,
band I, kap. 15, par. 2.
13 Ibid., par.
10.
14 Ibid., sid 3
54.
15
Congressional Documents U. S. A. Serial No. 200, Document No. 271.
16 Martyn, band
V, sid. 4U.