Nederländerna framkallade det påvliga
tyranniet ganska tidigt en djärv protest. Sju år före Luthers tid blev sålunda
biskopen i Rom oförskräckt anklagad av tvenne biskopar, som blivit sända i en
beskickning till Rom och där hade lärt känna den »heliga stolens» verkliga
karaktär: »Gud har givit sin drottning och äkta hustru, församlingen, en ädel,
evigt varande arvedel och en hemgift som aldrig vissnar eller förgår. Han har
givit henne en krona och en spira . . . Och alla dessa förmåner har Ni som en
tjuv tillägnat Er. Ni sätter Eder i Guds tempel. I stället för att vara en
herde har Ni blivit en ulv för fåren. . . Ni vill ha oss att tro att Ni är
den högste biskop, men Ni uppträder snarare som en tyrann... Medan Ni borde
vara tjänares tjänare, som Ni kallar Eder själv, söker Ni att bliva herrars
herre . . . Ni bringar förakt över Guds befallningar... Den helige Ande är
alla församlingars byggmästare så långt jorden når. . . Vår Guds stad,
vars medborgare vi äro, omfattar hela himmelen. Den är större äh den stad
som av heliga profeter nämnes Babylon, vilken föregiver sig vara gudomlig,
stiger upp till himmelen, skryter med att dess visdom är odödlig och slutligen
påstår, fastän utan grund, att den aldrig har felat och aldrig kan fela. »1
Ned genom århundradena framträdde
andra som upprepade denna protest. Dessa tidiga lärare, som genomreste skilda länder
och nämndes med olika namn, voro karaktärsbesläktade med de
Nu började förföljelserna.
Men. i trots av bål och tortyr växte alltjämt de troendes antal. De hävdade
orubbligt den ståndpunkten, att Bibeln är den enda ofelbara auktoriteten i
religiösa frågor och att » ingen bör tvingas att tro, utan vinnas genom
Ordets predikan ». 3
Luthers lära fann en gynnsam
jordmån i Nederländerna. Allvarliga och trofasta män trädde fram och förkunnade
evangelium. Från en av provinserna i Holland kom Menno Simonis. Uppfostrad i
den romersk‑katolska tron och ordinerad till prästämbetet, var han
fullkomligt främmande för Bibeln, och han ville inte läsa den av fruktan för
att bli förledd till kätteri. När tvivel angående läran om
transsubstantiationen (brödets förvandling i nattvarden) tvang sig på honom,
betraktade han det som en frestelse från Satan och sökte genom bön och bekännelse
att befria sig därifrån, men förgäves. Genom att deltaga i vissa förströelser
sökte han bringa samvetets anklagande röst till tystnad. Men ingenting hjälpte.
Efter någon tid kom han att fördjupa sig i Nya testamentet, och detta i förbindelse
med läsningen av Luthers skrifter ledde honom till att antaga den
protestantiska läran. Snart därefter blev han i en närliggande landsby vittne
till en mans avrättning, vilken blivit dömd till döden för att han låtit »döpa
om sig». Detta ledde honom till att rannsaka Bibeln angående barndopet. Han
kunde icke finna något stöd för det i Skriften utan såg, att omvändelse och
tro överallt framställdes som villkor för dopets undfående.
Menno lämnade nu den romerska
kyrkan och ägnade sitt liv åt
förkunnelsen av de sanningar han hade mottagit. Både i Tyskland och i Nederländerna
hade uppstått en klass av svärmare som förfäktade en orimlig och upprorisk lära,
kränkte ordning och anständighet och övergingo till uppror och våld. Menno
insåg vilka förskräckliga följder dessa rörelser ovillkorligen skulle medföra
och motarbetade kraftigt fanatikernas falska läror och vilda planer. Många som
blivit vilseledda av dessa svärmare, hade emellertid förkastat deras fördärvliga
läror och det fanns ännu många avkomlingar av de forna kristna ‑‑
en frukt av valdensernas verksamhet. Bland dessa klasser verkade Menno med stor
iver och framgång.
I tjugofem års tid var han jämte
hustru och barn stadd på resor, prisgiven åt stora svårigheter och umbäranden
och ofta utsatt för fara. Han genomreste Nederländerna och Nordtyskland, där
han huvudsakligen verkade bland de lägre klasserna men utövade ett vidsträckt
inflytande. Han hade endast fått en begränsad utbildning, men besatt en
naturlig vältalighet. Han utmärkte sig genom en osviklig rättskaffenhet, ett
ödmjukt sinnelag och ett vänligt uppträdande. I sin gudsfruktan var han
uppriktig och allvarlig; hans liv var en åskådliggörelse av den lära han förkunnade.
Därför vann han också folkets förtroende. Hans anhängare blevo skingrade
och förtryckta. De fingo lida mycket till följd av att man förväxlade dem
med Münzers fanatiska anhängare. Stora skaror blevo likväl omvända genom
hans verksamhet.
Ingenstädes blev den
protestantiska läran så allmänt antagen som i Nederländerna. Och i få länder
ha dess anhängare uthärdat grymmare förföljelser. I Tyskland hade Karl V
bannlyst reformationen, och han skulle med glädje ha fört alla dess anhängare
till bålet, men furstarna reste sig och satte en gräns för hans tyranni. I
Nederländerna hade han större makt, och det ena förföljelseediktet följde tätt
på det andra. Att läsa Bibeln, att förkunna den eller höra den förkunnas,
eller till och med att blott tala om den var nog till att föra en till döden på
bålet. Att bedja till Gud i enrum, att uraktlåta att böja knä för en
helgonbild eller att sjunga en psalm straffades också med döden. Även om de
avsvuro sin tro blevo de dömda, männen att dö för svärd, kvinnorna att
begravas levande. Tusenden omkommo under Karl V:s och Filip II:s regering.
En gång blev en hel familj ställd
inför inkvisitorerna, anklagad för att ha varit borta från mässan och hållit
sin gudstjänst hemma. Då den yngste av sönerna tillfrågades, vad de hade för
sig, svarade han: »Vi falla på knä och bedja, att Gud måtte upplysa vårt
sinne och förlåta våra synder. Vi bedja för vår konung, att hans regering må
bli gynnsam och hans liv lyckligt. Vi bedja för vår överhet, att Gud må
bevara den. »/a> Några av domarna blevo djupt rörda.
Men fadern och en av hans söner dömdes till bålet.
Martyrernas tro var lika stark
som förföljarnas raseri. Inte endast män utan också svaga kvinnor och unga
flickor lade i dagen ett orubbligt mod. »Hustrur kunde ställa sig vid sina mäns
bål, medan dessa uthärdade elden, och viska tröstens ord till dem eller
sjunga psalmer för att uppmuntra dem.» »Unga jungfrur kunde lägga sig
levande i sina gravar som om de gått in i sin sovkammare för att vila över
natten. Eller de gingo fram till schavotten eller till bålet, klädda i sina bästa
kläder, som om de voro på väg till sitt bröllop. »5
De kristnas blod blev ett utsäde,
liksom förhållandet var i de dagar, då hedendomen sökte tillintetgöra
evangelium.6
Förföljelsen bidrog till att föröka
sanningsvittnenas antal. Uppretad ända till raseri över folkets oövervinnliga
ståndaktighet fortsatte monarken år efter år sitt grymma verk, men förgäves.
Under den ädle Vilhelm av Oranien förskaffade revolutionen till sist Holland
religionsfrihet.
Bland Piemonts berg, på
Frankrikes slätter och på Hollands kuster markerades reformationens väg av
dess anhängares blod. Men i de nordiska länderna fick den ett fredligt inträde.
Studenter som återvände hem från Wittenberg, förde den evangeliska läran
till Skandinavien. Utgivandet av Luthers skrifter bidrog också till att sprida
ljus. Det enkla, härdiga folket i norden vände sig bort från Romkyrkans
korruption, prakt och övertro för att med glädje taga emot Bibelns
okonstlade, rena och kvgivande sanningar.
Hans Tausen, »Danmarks
reformator», var bondson. Redan tidigt gav han vittnesbörd om rika förståndsgåvor.
Han längtade att få stilla sin kunskapstörst, men omständigheterna i hemmet
gjorde det omöjligt, och han gick i kloster. Här vann han priorns ynnest genom
sitt rena liv och sin plikttrohet och flit. Vid anställd prövning visade han
sig vara i besittning av gåvor, som en gång i framtiden kunde bli till stor
nytta i kyrkans tjänst. Man beslöt därför att skaffa honom utbildning vid något
universitet i Tyskland eller Nederländerna. Den unge mannen fick tillåtelse
att själv välja läroanstalt, men med förbehåll att han icke reste till
Wittenberg. Kyrkans lärjunge skulle ej utsätta sig för giftiga irrläror
‑menade munkarna.
Tausen reste till Köln, den
tiden liksom nu ett av katolicismens fästen. Här fick han dock snart avsmak för
de katolska lärarnas mystik. Ungefär vid samma tid fick han tag i Luthers
skrifter. Dessa läste han med förundran och glädje och önskade innerligt att
få åtnjuta reformatorns personliga undervisning. :ylen därigenom skulle han
riskera att förnärma sin klosterföreståndare och förlora sitt understöd.
Det dröjde dock ej länge förrän han hade fattat sitt belsut, och snart var
han inskriven som student i Wittenberg.
Vid sin återkomst till Danmark
vände han tillbaka till klostret. Ännu var det ingen som misstänkte, att han
var lutherskt sinnad. Han röjde inte sin hemlighet, men sökte utan att väcka
fördom leda sina klosterbröder till en renare tro och heligare liv. Han läste
Bibeln och förklarade dess rätta mening, och slutligen förkunnade han för
dem Kristus som syndarens rättfärdighet och enda frälsningshopp. Stor var
priorns vrede. Denne hade ju satt stora förhoppningar på honom som en duktig försvarare
av den romerska kyrkan. Tausen blev strax förflyttad till ett annat kloster och
under sträng uppsikt inspärrad i sin cell.
Till stor förskräckelse för
hans nya vakt förklarade snart flera av munkarna att de hyllade
protestantismen. Genom cellens galler hade Tausen meddelat sina klosterbröder
kunskap om sanningen. Om dessa danska fäder varit kända med kyrkans plan att
behandla kättare, så hade man aldrig mer fått höra Tausens röst. Ylen i stället
för att anvisa honom en grav i någon underjordisk fängelsehåla jagade de
bort honom från klostret. Nu stodo de maktlösa. En kunglig förordning, som
just blivit utfärdad, lovade beskydd åt dem som förkunnade den nya läran.
Tausen började predika. Kyrkorna öppnades för honom och folket strömmade
till för att höra honom. Också andra förkunnade Guds ord. Nya testamentet,
som blev översatt till danska språket, fick stor spridning. Katolikernas försök
att omstörta verket bidrog till att påskynda det, och inom kort tillkännagav
Danmark sin anslutning till reformationen.
Också i Sverige ,hämtade unga
män, som druckit ur källan i Wittenberg, livets vatten till sina landsmän. Två
av ledarna i den svenska reformationen, Olaus och Laurentius Petri, söner till
en smed i Örebro, hade studerat under Luther och Melanchthon, och de sanningar
de sålunda inhämtat förkunnade de med iver. Liksom den store reformatorn själv
väckte Olaus upp folket genom sitt nit och sin vältalighet, medan Laurentius
likt Melanchthon var lärd, eftertänksam och lugn. De voro båda besjälade av
en brinnande gudsfruktan, hade en god teologisk utbildning och förfäktade
sanningen med osviklig frimodighet. Det fattades ej motstånd från katolskt håll.
Romkyrkans präster uppeggade den okunniga och vidskepliga befolkningen. Olaus
Petri blev ofta angripen av pöbeln och räddade vid flera tillfällen med knapp
nöd sitt liv. Dessa reformatorer åtnjöto emellertid konungens ynnest och
beskydd.
Under katolska kyrkans herravälde
var folket hemfallet åt armod och förtryck. Bibeln saknade de, och eftersom
deras religion endast bestod i symboler och ceremonier, som inte kunde upplysa förståndet,
voro de på väg tillbaka till sina hedniska förfäders vidskepliga föreställningar
och bruk. Befolkningen var delad i partier som bekämpade varandra, och den ständiga
tvedräkten förökade eländet bland den. Konungen var betänkt på att införa
en reformation i staten och kyrkan, och han bjöd dessa dugliga medhjälpare välkomna
i kampen mot Rom.
I närvaro av konungen och
rikets ledande män försvarade Olaus Petri med stor skicklighet den lutherska läran
gent emot Romkyrkans förkämpar. Han förklarade att kyrkofädernas lärosatser
må antagas endast då de överensstämma med Bibeln och att de väsentliga
punkterna i Skriften må framställas på ett klart och enkelt sätt, så att
alla kunna förstå dem. Kristus sade: »Min lära är icke min, utan hans som
har sänt mig. » Och Paulus förklarade, att om han förkunnade något annat
evangelium än det som han hade mottagit, så skulle han vara förbannad. Joh.
7: 16; Gal. i : 8. »Hur kunna de andra », frågade reformatorn, »drista sig
till att hopdikta dogmer efter gottfinnande och påbjuda dem såsom något för
saligheten nödvändigt? »7 Han framhöll att kyrkans påbud
saknade giltighet, när de äro stridande mot Guds befallningar, och hävdade
den stora protestantiska grundsatsen, att »Bibeln, och Bibeln allena», är
regeln för tro och vandel.
Som följd av denna disputation
antog konungen av Sverige den protestantiska tron, och inte långt därefter förklarade
riksdagen sig för densamma. Olaus Petri hade översatt Nya testamentet på
svenska, och enligt konungens önskan åtogo sig de båda bröderna att översätta
hela Bibeln. Sålunda fick svenska folket för första gången Guds ord på sitt
eget språk. Riksdagen stadgade att predikanterna överallt i riket skulle utlägga
Skriften i kyrkorna.
1 Brandt: »History
of the Reformation in and about the Low Countries », bok I, sid. 6.
2 Brandt, ibid.,
bok I, kap. r4.
3 Martyn: »Lite
and Times of Luther», II, sid .87.
4 Wylie, ibid.,
bok 18, kap.
5 Loc. cit.
6 Se
Tertullianus' »Apologi», par. So.
7 Wylie, ibid., bok 10, kap. 4.