Furstarnas protest

Riksdagen i Speier.

Slutligen hade de katolska härskarna fått sina fejder bilagda, så att de kunde göra gemensam sak mot reformationen. Riksdagen i Speier i 1526 hade tillerkänt varje stat full frihet i religionsfrågor, till dess ett allmänt kyrkomöte kunde avhållas. Men inte förr yroro de faror överståndna som framtvungit detta medgivande, än kejsaren sammankallade en ny riksdag (i Speier i 5 29), för att undertrycka kätteriet. Man skulle söka förmå furstarna så vitt möjligt genom fredliga medel att taga ståndpunkt mot reformationen, men om dessa medel sveko, var kejsaren beredd att gripa till vapen.

Katolikerna jublade. De samlades i Speier i stort antal och visade öppet sin fiendskap mot reformatorerna och alla som hyllade dem. Såsom Melanchthon uttryckte det: » Vi är världens avskrap och föremål för dess avsky, men Kristus skall se ned till sitt arma folk och beskydda det. »2 De evangeliska furstarna, som voro närvarande vid riksdagen, förbjödos till och med att upplåta sina hus för evangelii predikan. Men befolkningen i Speier törstade efter Guds ord, och trots förbudet strömmade tusenden till de gudstjänster, som höllos i kurfurstens av Sachsen kapell.

Detta påskyndade krisen. Ett kejserligt budskap meddelade riksdagen, att eftersom beslutet rörande samvetsfriheten hade förorsakat stor oreda, så fordrade kejsaren att det skulle upphävas. Denna godtyckliga handling väckte harm och oro hos de evangeliska kristna.

Religiös tolerans hade blivit lagligen beviljad, och de evangeliska staterna hade beslutat att motsätta sig detta ingrepp i deras rättigheter. Luther, som fortfarande var under bann som följd av Worms-ediktet, fick ej tillåtelse att vara närvarande i Speier, men i stället uppträdde hans medarbetare och de furstar som Gud låtit uppstå för att försvara hans sak i denna allvarsstund. Den ädle Fredrik av Sachsen, Luthers tidigare beskyddare, var nu död. Men hans broder och efterträdare hertig Johan hade med glädje hälsat reformationen, och fastän han älskade fred, lade han stor energi och oförskräckthet i dagen i alla angelägenheter som rörde tron.

Prästerna fordrade, att de stater som antagit reformationen, skulle obetingat underkasta sig romersk-katolsk domsrätt. Reformatorerna däremot gjorde anspråk på den frihet som tidigare blivit dem tillerkänd. De kunde ej samtycka därtill, att Romkyrkan åter skulle få bestämmanderätten i de stater som med sådan glädje tagit emot Guds ord.

Till slut framlades ett kompromissförslag, som gick ut på att i de stater, där reformationen icke blivit införd, skulle Wormsediktet strängt tillämpas, men att de stater »varest folket hade avvikit därifrån och där de ej kunde efterkomma det utan fara för uppror, skulle man åtminstone icke införa någon ny reform, icke beröra någon stridspunkt, icke motsätta sig mässans firande, och man skulle icke tillåta någon katolik att antaga lutherdomen ».3 Detta förslag blev till de påvliga prästernas och prelaternas stora tillfredsställelse antaget av riksdagen.

Om denna bestämmelse genomfördes, »kunde reformationen varken utbredas . . . där den ännu var okänd eller ställas på en solid grundval . . . där den redan blivit införd». Ordets frihet skulle förbjudas. Inga omvändelser skulle tillåtas. Och dessa inskränkningar och förbud fordrade man att reformationens vänner genast skulle underkasta sig. Det såg ut som om världens hopp skulle utsläckas. Äterupprättandet av den romerska hierarkien . . . skulle ofelbart återinföra de gamla missbruken.» Och ett tillfälle kunde lätt yppa sig att » fullständiggöra ödeläggelsen av ett verk som redan våldsamt skakades» av fanatism och split.4

Det evangeliska partiet samlades till rådplägning, och den ene såg på den andre i rådvill förskräckelse. Från man till man gick den frågan: »Vad skola vi göra?» Intressen av utomordentlig betydelse stodo på spel. »Skola reformationens huvudmän ge efter och antaga bestämmelsen? Hur lätt kunde ej reformatorerna i denna oerhörda kris ha låtit förleda sig att slå in på en orätt väg. Hur många bestickande förevändningar och skenbart rimliga grunder kunde de ej ha funnit för underkastelse!

Lyckligtvis övervägde de den princip som låg bakom den föreslagna överenskommelsen, och de handlade i tro. Vad var det för en princip? Det var Romkyrkans rätt att tvinga samvetet och förbjuda fri forskning. Antagandet av denna föreslagna ordning skulle ha varit ett faktiskt medgivande, att religionsfriheten borde begränsas till det protestantiska Sachsen och att vad hela den övriga delen av kristenheten angick fri forskning och bekännelse till den protestantiska tron vore ett brott, som måste bestraffas med fängelse och bål. Kunde de gå med på att begränsa religionsfriheten? Kunde de låta det bli kungjort att reformationen hade vunnit sina sista anhängare? Detta skulle ha varit att förråda evangelii sak och kristenhetens frihet i denna allvarliga ödestimma.»,5 Nej, hellre då skulle de »offra allt, även sina besittningar, sina kronor och sina liv».

»Låt oss förkasta detta dekret», sade furstarna. » I samvetssaker har majoriteten ingen makt.» Ombuden yttrade: »Det är dekretet av 1526 vi ha att tacka för den fred som riket åtnjuter; dess upphävande skulle fylla Tyskland med oroligheter och splittring. Riksdagen har ingen befogenhet utöver detta att upprätthålla religionsfriheten, till dess ett kyrkomöte blir avhållet. »6 Det är statens plikt att beskydda samvetsfriheten, och härtill begränsar sig dess myndighet i religionsfrågor. Envar timlig regering, som försöker reglera eller inskärpa religiösa bruk medelst borgerlig myndighet, uppoffrar själva den princip som de evangeliska så nobelt kämpat för.

Kung Ferdinand, som företrädde kejsaren vid riksdagen, insåg att dekretet skulle ge anledning till allvarlig splittring, om ej furstarna kunde förmås att antaga och stödja det. Han försökte på övertalningens väg väl vetande, att tvångsåtgärder mot sådana män endast skulle göra dem ännu mera beslutsamma. Han »bad furstarna antaga dekretet i det han försäkrade dem, att de därigenom i hög grad skulle behaga kejsaren». Men dessa trofasta män erkände en myndighet som stod över jordiska härskare, och svarade lugnt: »Vi vilja lyda kejsaren i allt som kan bidraga till att upprätthålla freden och Guds ära.»7

I riksdagens åhöro meddelade konungen till sist kurfursten och hans vänner, att ediktet »skulle komma att avfattas i form av ett kejserligt dekret», och att »den enda utväg som stod dem åter, var att böja sig för majoriteten». Efter att ha uttalat dessa ord lämnade han församlingen utan att giva reformatorerna något tillfälle till överläggning eller svar. »Förgäves sände de en deputation med en bön till konungen att komma tillbaka. » På deras föreställningar svarade han blott: »Saken är avgjord, underkastelse är det enda som återstår. » 8

 Relågionssfrihetsförklaringen.

 Eftersom Ferdinand hade vägrat att ta hänsyn till deras samvetes överbevisning, beslöto furstarna att lämna hans frånvaro utan avseende och oförtövat framlägga sin protest inför riksdagen. En högtidlig förklaring blev därför avfattad och framlagd för riksdagen:

»Vi protestera . . . inför Gud, som är vår ende skapare, beskyddare, återlösare och frälsare och som en gång skall vara vår domare så väl som inför alla människor och alla skapade varelser och förklara, att vi för vårt eget och vårt folks vidkommande varken bifalla eller på något som helst sätt ansluta oss till föreslagna dekret i något som är stridande mot Gud och hans heliga ord, mot vårt goda samvete och våra själars frälsning.»

»Vad! -- skulle vi stadfästa detta edikt? Skulle vi påstå att när den allsmäktige Guden erbjuder en människa sin kunskap, kan hon likväl icke mottaga Guds kunskap?» »Det finns ingen tillförlitlig lära utom den som stämmer överens med Guds ord . . .Herren förbjuder oss att förkunna någon annan lära . . . Den heliga Skrift bör förklara sig själv - de tydliga skriftställena de dunklare . . . Denna heliga bok är, i  allt som är nödvändigt för en kristen, lätt att förstå och ägnad att skingra mörkret. Vi äro beslutna att genom Guds nåd upprätthålla den rena förkunnelsen av hans eget ord, så som det förefinnes i de bib­liska böckerna i Gamla och Nya testamentet, utan att lägga något till som kan vara stridande däremot. Detta ord allena är sanning, det är den sanna regeln för all lära och för all vandel och kan aldrig svika eller bedraga oss. Den som bygger på denna grund, skall stå trygg mot alla helvetets makter, medan all mänsklig fåfänglighet som upphäver sig däremot skall falla för Guds åsyn. »

»Av denna grund förkasta vi det ok, som man vill påtvinga oss. » »På samma gång förvänta vi, att hans kejserliga majestät vill uppträda mot oss såsom en kristen furste, som älskar Gud över allting, och vi förklara oss redo att bevisa honom såväl som eder nådiga herrar, all den tillgivenhet och lydnad, som är vår rättvisa och lagenliga plikt. »9

Detta gjorde ett djupt intryck på riksdagen. De flesta uppfylldes med förvåning och ängslan över protestanternas djärvhet. Framtiden tecknade sig stormig och osäker för deras blickar. Split, kamp och blodsutgjutelse syntes förestå. M:en reformatorerna, som visste att deras sak var rättvis, förlitade sig på Allmaktens arm och voro »fulla av mod och fasthet».

»De principer som innehållas i denna berömda protest, . . . utgöra själva grundelementet i protestantismen. Denna protest riktar sig mot tvenne vanliga missbruk i trosangelägenheter, nämligen den borgerliga överhetens övergrepp och kyrkans godtyckliga auktoritet. I stället för dessa missbruk sätter protestantismen samvetets makt över överhetens och Guds ords auktoritet över den synliga kyrkans. Först avvisar den den borgerliga makten i det som angår gudomliga ting och säger med profeter och apostlar: 'elan måste lyda Gud mer än människor.' Framför Karl V:s krona upphöjer den Jesu Kristi krona. Men den går längre: den fastslår principen att all mänsklig lära måste underordnas Guds ord.'» Protestanterna hade än vidare hävdat rätten att fritt uttala sin övertygelse rörande sanningen. De ville inte bara tro och lyda Guds ord utan också framhålla vad det lär, och de förnekade att präster eller överhet hade någon rätt att blanda sig i den saken. Protesten i Speier var ett högtidligt vittnesbörd emot religiös ofördragsamhet; den hävdade alla människors rätt att dyrka Gud i överensstämmelse med sitt eget samvetes vittnesbörd.

Förklaringen var gjord. Den var inskriven i tusendens minne, och den var upptecknad i himmelens böcker, från vilka ingen människohand kunde utplåna den. Hela det evangeliska Tyskland antog protesten som ett uttryck för sin tro. I denna förklaring sago människorna överallt löftet om en ny och bättre tid. En av furstarna yttrade till protestanterna i Speier: »Mätte den Allsmäktige, som har givit eder nåd att avlägga en kraftig, öppen och frimodig bekännelse, bevara eder i denna kristliga fasthet intill evighetens dag. »10

Hade reformationen sedan den uppnått en viss framgång samtyckt till att foga sig efter omständigheterna för att vinna världens ynnest, skulle den ha visat otrohet mot Gud, och mot sig själv och skulle snart ha beseglat sin egen undergång. Dessa ädla protestanters erfarenhet innehåller en lärdom för alla efterföljande tider. Satans taktik i kampen mot Gud och hans ord har inte förändrats. Skriftens antagande som rättesnöre för livet motsätter han sig ännu lika mycket, som han gjorde för fyra hundra år sedan. Vår tid utmärker sig genom stor avvikelse från dess lärdomar och bud, och det är av nöden, att vi återvända till den stora protestantiska -principen: Bibeln, och Bibeln allena, som regel för tro och vandel. Ännu verkar den onde med alla de medel han förfogar över för att tillintetgöra religionsfriheten. Den antikristliga makt som protestanterna i Speier förkastade, söker nu med förnyad styrka att återupprätta sin förlorade överhöghet. Samma orubbliga fasthållande vid Guds ord, som då kom till synes i reformationens ödesstund, utgör den enda grundvalen för hoppet om en reformation i vår tid.

Riksdagen i Augsburg.

Reformationen skulle vinna än större bemärkhet inför jordens mäktige. De evangeliska furstarna hade blivit nekade företräde hos konung Ferdinand; men de skulle få ett tillfälle att framlägga sin sak för kejsaren och församlade höga representanter för kyrka och stat. För att avhjälpa den split som vållade oro i riket, sammankallade Karl V året efter protesten i Speier en riksdag till Augsburg och tillkännagav sin avsikt att personligen leda förhandlingarna. Dit blevo nu de protestantiska ledarna kallade.

De evangeliska furstarna hade beslutat ha en systematiskt utarbetad redogörelse över sina åsikter, ledsagad av bevis från Skriften, att framlägga för riksdagen. Arbetet blev uppdraget åt Luther, Melanchthon och deras medarbetare. Denna bekännelse antogs av protestanterna som uttryck för deras tro, och de samlades' för att underskriva det viktiga dokumentet. Det var en högtidlig och prövande stund. När furstarna gingo fram för att underskriva bekännelsen, grep Melanchthon in och sade: »Det tillhör teologer och präster att framlägga sådana ting; låt oss reservera den myndighet som jordens mäktiga ha för andra saker. » »Gud förbjude», svarade Johan av Sachsen, »att du skulle utestänga mig. Jag är besluten att göra det som är rätt utan att bekymra mig om min krona. Jag önskar bekänna Herren. Min kurfursthatt och min hermelinmantel äro inte så dyrbara för mig som Jesu Kristi kors. » Efter att ha sagt detta skrev han sitt namn. En annan av furstarna yttrade i det han tog pennan: »Om min Herre Jesu Kristi ära fordrar det, så är jag redo . , . att uppoffra mitt gods och mitt liv. » »Jag skulle hellre avstå från mina undersåtar och mina besittningar, hellre lämna mina fäders land med stav i handen», sade han vidare, »än att antaga någon annan lära än den som innehålles i denna bekännelse.»11 Sådan var den tro och det mod som besjälade dessa Guds män.

Den utsatta tiden kom att träda inför kejsaren. Sittande på sin tron och omgiven av kurfurstar och furstar gav Karl V de protestantiska reformatorerna audiens. Bekännelsen blev uppläst. Inför denna vördnadsvärda församling blevo evangelii sanningar klart framställda och påvekyrkans villfarelser avslöjade. Med rätta har denna dag blivit kallad »reformationens största dag, en av de härligaste i kristendomens och mänsklighetens historia».

På Paulus' tid blev det evangelium, för vars skull han blivit kastad i fängelse, på liknande sätt förkunnat inför furstar och ädlingar i kejsarstaden. Så också vid detta tillfälle; det som kejsaren hade förbjudit att framhålla från predikstolen, förkunnades i palatset, och det som många hade ansett för opassande även för tjänare att lyssna till, hördes med förundran av rikets yppersta män. Konungar och stormän utgjorde församlingen, predikanterna voro krönta furstar och predikan var Guds konungsliga sanning. »Sedan apostlarnas tid», säger en författare, »har det aldrig utförts ett större verk eller avlagts en mera storartad bekännelse. »12

En av de grundsatser som Luther med mycken bestämdhet hävdade, var att man inte skulle ta sin tillflykt till den världsliga makten för att stödja reformationen och inte gripa till vapen för att försvara den. Han fröjdade sig över att rikets furstar bekände sig till evangelium, men då de underhandlade om att sluta sig tillsammans i ett försvarsförbund, förklarade han, att »evangelii lära skulle försvaras av Gud allena . . . . Ju mindre människorna blandade sig i verket, desto tydligare skulle man skönja Guds ingripande till dess försvar. Alla föreslagna politiska försiktighetsmått kunde enligt hans uppfattning tillskrivas en ovärdig fruktan och en syndig misströstan. »13

Då mäktiga fiender förenade sig för att kullkasta den protestantiska tron och tusentals svärd syntes vara färdiga att lyftas mot den, skrev Luther: »Satan rasar, ogudaktiga påvar stämpla och vi hotas med krig. Förmana folket att kämpa modigt i tro och bön inför Herrens tron, så att våra fiender, besegrade av Guds Ande, må tvingas till fred. Vårt största behov och vår viktigaste gärning är bön. Låt folket förstå, att de äro blottställda för svärdsegg och för Satans vrede, och låt dem bedja. »14

Från bönens lönnkammare utgick , den kraft som skakade världen i denna stora reformation. Där var det som Herrens tjänare med helig tillit satte sina fötter på hans löftens klippa. Under striden i Augsburg »tillbragte Luther dagligen åtminstone tre timmar i bön, och dessa tog han från den tid som var bäst ägnad för studium».

Gud hörde sina tjänares rop. Han gav furstar och predikanter nåd och frimodighet att försvara sanningen gentemot »världshärskare som råda i detta mörker». Herren säger: »Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall icke komma på skam.» z Petr. 2:6. Reformatorerna hade byggt på Kristus, och dödsrikets portar skulle icke bliva dem övermäktiga.

1 D'Aubigné, ibid., bok 13, kap. 6.

2 D'Aubigné, ibid., bok 13, kap. S .

3 Loc. cit.

4 Loc. cit.

5 Wylie, ibid., bok 9, kap. 15.

6 D'Aubigné, ibid., bok 13, kap. 3.

7 D'Aubigné, bok 13, kap. 5.

8 Ibid., bok 13, kap. G.

9 D'Aubigné, bok 13, kap. 6.

10 D'Aubigné, ibid., bok 13, kap. 16.

11 D'Aubigné, ibid., bok 14, kap. 6.

12 Loc. cit.

13 D'Aubigné, ibid., bok 10, kap. 14. (Londonuppl.),

14 Loc. cit.

TOC