Redan i det nionde århundradet
hade evangelium kommit till Böhmen. Bibeln hade blivit översatt och offentlig
gudstjänst hölls på folkets eget språk. Men allteftersom påvens makt
tilltog, blev Guds ord ställt i skuggan. Påve Gregorius VII, som hade tagit
sig för att nedslå konungars högmod, var ej mindre inriktad på att trälbinda
folket. Därför utfärdades en bulla som förbjöd offentlig gudstjänst på
det bömiska språket. Påven förklarade, att »det behagade den Allsmäktige
att hans tillbedjan ägde rum på ett okänt tungomål samt att många
villfarelser och mycket ont hade sin orsak i att man icke efterkommit denna
regel».1
Sålunda påbjöd katolska
kyrkan att Guds ords ljus skulle utsläckas och folket hållas i mörker. Men
Herren hade för bevarandet av sin församling sörjt för andra medel. Genom förföljelse
fördrivna från sina hem i Frankrike och Italien, kommo många av valdenserna
och albigenserna till Böhmen. Ehuru dessa icke vågade undervisa offentligt,
voro de dock ivrigt verksamma. På det sättet bevarades. den sanna tron århundrade
efter århundrade.
Före Hus' tid uppträdde män i
Böhmen, vilka öppet fördömde såväl kyrkans missbruk som folkets sedefördärv.
Deras verksamhet väckte intresse vitt och brett. Prästerskapet intogs av
fruktan, och förföljelse utbröt mot evangelii bekännare. De blevo tvungna
att hålla sina gudstjänster i skogarna och bland bergen. Soldater jagade dem
och många blevo dödade. Senare utgavs ett påbud
Luthers tid var ännu långt
borta. Men redan nu skulle en man framträda, vars vittnesbörd mot Rom skulle väcka
rörelse bland folken.
Johan Hus var av ringa härkomst.
Tidigt blev han faderlös. Hans fromma moder som ansåg bildning och gudsfruktan
vara den dyrbaraste egendom, sökte skaffa sin son detta arv. Hus läste först
i en provinsskola, varefter han upptog studier vid universitetet i Prag, där
han fick inträde som frielev. På resan till Prag ledsagades han av sin mor.
Hon var en fattig änka och kunde ej skänka sonen jordisk rikedom; men då de närmade
sig den stora staden, böjde hon sina knän vid sidan av den faderlöse
ynglingen och bad den himmelske Fadern välsigna honom. Föga anade modern huru
hennes bön skulle bli besvarad.
Vid universitetet utmärkte sig
Hus genom sin outtröttliga flit och sina snabba framsteg, på samma gång som
hans otadliga liv och hans vänliga, vinnande sätt förskaffade honom allmän
aktning.. Han var en trogen medlem av romersk-katolska kyrkan och sökte
ivrigt efter de andliga välsignelser, som hon föregav sig kunna meddela. Vid
ett tillfälle då jubileum firades, gick han till skriftermål, betalade de
sista slantarna han hade och slöt sig till festtåget för att bliva delaktig
av den utlovade syndaförlåtelsen.
Efter att ha fullbordat sina
studier inträdde han' i prästämbetet. Här kom han hastigt i förgrunden och
blev snart knuten till konungens hov. Han blev även utnämnd till professor och
senare till rektor vid det universitet, där han erhållit sin utbildning.
Men det var på ett annat område
Hus började reformationsverket. Några år efter sin prästvigning blev han utnämnd
till predikant i Betlehemskapellet. Grundläggaren av detta kapell hade förfäktat
bibelordets förkunnelse på folkets tungomål som en sak av utomordentlig
betydelse. I trots av påvekyrkans motstånd hade denna ordning aldrig helt upphört
i Böhmen. Men det rådde stor okunnighet angående Bibeln, och de värsta
laster florerade inom alla samhällslager. Dessa missförhållanden blevo utan
skonsamhet påtalade av Hus, som vädjade till Guds ord för att inskärpa de
sanningens och renhexens principer som lian framhöll.
En borgare i Prag vid namn
Hieronymus, som senare blev så intimt förbunden med Hus, hade fört Wycliffes
skrifter med sig hem från England. Den engelska drottningen, som hade antagit
Wycliffes lära, var en böhmisk prinsessa och genom hennes inflytande fick
denne reformators skrifter stor spridning i hennes fädernesland. Dessa skrifter
läste Hus med intresse. Han ansåg att deras författare måste vara en
allvarlig kristen och kände sig böjd för att gynna de reformer som denne kämpat
för. Utan att själv veta det hade Hus kommit in på en väg, som skulle föra
honom långt bort från Rom.
Ungefär vid denna tid kommo två
främlingar från England till Prag - lärda män som hade mottagit ljuset
och ville föra det till detta fjärran land. Då de började öppet angripa påvens
överhöghet, bringades de snart till tystnad av myndigheterna; men ovilliga att
uppge sin föresats togo de sin tillflykt till andra medel. Konstnärer på
samma gång som predikanter började de nu utöva sin konst. På en för allmänheten
tillgänglig plats målade de två tavlor. Den ena föreställde Jesu intåg i
Jerusalem, »saktmodig, ridande på en åsna» (Matt. 21:5) och ledsagad av sina
lärjungar i resslitna kläder och med bara fötter. Den andra tavlan framställde
en påvlig procession: påven iförd sin kostbara skrud och sin tredubbla krona
och ridande på en praktfullt utstyrd häst, medan trumpetare gingo framför
honom och kardinaler och prelater i lysande dräkter följde efter.
Detta var en predikan som väckte
uppmärksamhet på alla håll. Stora skaror kommo för att betrakta bilderna..
Ingen kunde undgå att förstå moralen i dem. Motsatsen mellan Kristi, den.
store Mästarens, ringhet och ödmjukhet och hans föregivna tjänares förmätenhet
och högmod gjorde ett mäktigt intryck på. många. Det blev stor uppståndelse
i Prag, och efter någon tids: förlopp ansågo främlingarna det nödvändigt
av hänsyn till sin egen säkerhet att resa bort. Men den undervisning de hade
meddelat glömdes ej. Bilderna gjorde ett djupt intryck på Hus och ledde honom
till att grundligare studera Bibeln och Wycliffes, skrifter. Även om han ännu
inte var färdig att godkänna alla de reformer som Wycliffe förfäktade, kunde
han tydligare inse påvedömets verkliga karaktär, och med desto större nitälskan
fördömde han prästerskapets högmod, äregirighet och sedefördärv.
Från Böhmen spred sig ljuset
till Tyskland, i det oroligheter vid universitetet i Prag föranledde hundratals
tyska studenter att resa därifrån. Många av dessa hade fått sin första
kunskap öm. Bibeln genom Hus, och vid sin hemkomst utbredde de evangelium i
sitt fädernesland.
Underrättelserna om
verksamheten i Prag nådde Rom, och Hus fick snart kallelse att inställa sig
hos påven. Att lyda denna befallning skulle utsätta honom för en säker död.
Konungen och drottningen av Böhmen, universitetet, medlemmar av adeln och
regeringens ämbetsmän förenade sig i en hänvändelse till påven, att Hus
skulle få tillåtelse att stanna i Prag och sända en ställföreträdare till
Rom. I stället för att tillmötesgå denna anhållan skred påven till åtgärder
för att få Hus ställd inför rätta och dömd,. varefter han belade Prag med
interdikt.
En sådan dom åstadkom på den
tiden fruktan vida omkring. De ceremonier som åtföljde ett interdikt voro väl
lämpade att framkalla skräck hos ett folk, som trodde att påven
representerade Gud själv och hade nycklarna till himmelen och helvetet ävensom
makt att nedkalla såväl timliga som andliga straffdomar. Man menade att
himmelens portar blevo stängda för den landsdel som belades med interdikt, och
att de döda voro utestängda från de saligas boningar, till dess det behagade
påven att upphäva bannet., Till tecken på denna fruktade olycka upphörde
alla religiösa handlingar. Kyrkorna blevo stängda. Vigselakter försiggingo
ute på kyrkogården. De döda som icke fingo begravas i vigd jord, blevo utan
begravningsceremonier jordade i diken eller ute på fältet. Genom medel som vädjade
till inbillningskraften sökte Romkyrkan härska över människornas samveten.
I Prag blev det jäsning i
sinnena. Många anklagade Hus för att vara orsaken till alla deras olyckor och
fordrade, att han skulle överlåtas åt Roms hämnd. För att stilla stormen
drog reformatorn sig för en tid tillbaka till sin födelsestad. Men Hus upphörde
ej med sin verksamhet utan reste omkring på landsbygden och predikade för
intresserade skaror. De åtgärder påven tillgrep för att undertrycka
evangelium blevo således ett medel till att ge det en ännu vidsträcktare
spridning. »Icke mot sanningen, utan allenast för sanningen förmå vi något.»
2 Kor. i 3 ; 8.
Hitintills hade Hus stått ensam
i sin verksamhet. Nu slöt sig Hieronymus, som under sitt uppehåll i England
antagit Wycliffes lärouppfattning, till reformationsverket. Dessa två stodo härefter
förenade i livet och de skulle ej heller skiljas i döden. Hieronymus utmärkte
sig i framträdande grad genom lysande begåvning, vältalighet och lärdom
- något som vinner folkets ynnest;. men i fråga om egenskaper som giva
verklig karaktärsstyrka var Hus honom överlägsen. Hans besinning verkade
lugnande på den impulsive Hieronymus, vilken, besjälad av sann ödmjukhet, förstod
hans betydenhet och böjde sig för hans råd. Genom deras. förenade ansträngningar
gick reformationsverket framåt med. större hast.
Gud lät ett stort ljus lysa in
i dessa utvalda mäns hjärtan och uppenbarade för dem många av Romkyrkans
villfarelser. Men deerhöllo inte allt ljus som skulle lysa för världen. Genom
dessa. sina tjänare verkade Gud för att leda folket ut från katolicismens. mörker.
De hade många och stora hinder att möta, men han förde dem framåt steg för
steg, allteftersom de kunde bära det. De voro ej beredda att taga emot allt
ljus på en gång. Det skulle endast ha kommit dem att vända sig bort -
likt verkan av middagssolens fulla glans på den som länge uppehållit sig i mörker.
Därför uppenbarades det så småningom för de ledande männen, allteftersom
folket kunde fatta det. Under århundradenas lopp skulle andra trogna
medarbetare följa efter och leda folket vidare på reformationens väg.
Schismen inom kyrkan fortfor.
Tre påvar kämpade nu om herraväldet, och denna strid fyllde kristenheten med
förbrytelser och förvirring. Med tilltagande djärvhet höjde Hus sin röst
mot de styggelser som tolererades i religionens namn.
Ånyo syntes Prag stå på
randen av en blodig kamp. Liksom fordom anklagade man Herrens tjänare för att
»draga olycka över Israel» (z Kon. 18: i 7). Staden blev åter belagd med
interdikt, och Hus vände tillbaka till sin födelsestad. Det vittnesbörd han
med sådan trohet avlagt i sitt kära Betlehemskapell var nu fullbordat. Han
skulle tala från en högre estrad till hela, kristenheten, innan han utgav sitt
liv som ett vittne för sanningen.
För att avlägsna det onda som
vållade förvirring i Europa, sammankallades ett allmänt kyrkomöte i
Konstanz.3 Detta möte blev enligt
kejsar Sigismunds önskan sammankallat av en av de tre rivaliserande påvarna,
Johan XXIII. Denne kom tillstädes, men med onda aningar. Likväl höll han sitt
intåg i Konstanz med stor prakt, ledsagad av kyrkliga ämbetsmän av högsta
rang och åtföljd av en skara hovmän. Samtliga stadens kyrkliga och civila ämbetsmän
gingo honom till mötes för att hälsa honom välkommen. Över hans huvud var
en gyllene tronhimmel, buren av fyra av de högsta dignitärerna. Hostian bars
framför honom. Kardinalerna och de adligas lysande dräkter erbjödo ett
imponerande skådespel. .
En annan resande närmade sig
Konstanz vid samma, tid. Hus var medveten om de faror som hotade honom. Han tog
avsked av sina vänner, som om han aldrig skulle få återse dem, och an
På sin resa såg Hus överallt,
huru hans lära blivit utbredd och med vilken välvilja man omfattade hans sak.
Folk strömmade till för att träffa honom, och i. några städer ledsagade överheten
honom genom gatorna.
Vid sin ankomst till Konstanz
beviljades Hus full frihet. Till kejsarens lejdebrev lades påvens försäkran
om beskydd. Men i trots av dessa högtidliga och upprepade förklaringar blev
reformatorn inom kort på order av påven och kardinalerna arresterad och insatt
i en avskyvärd fängelsecell. Senare blev han flyttad till en starkt befäst
borg på andra sidan Rhen och där kvarhölls han som fånge. Påven som hade föga
gagn av sin trolöshet, blev snart därefter insatt i samma fängelse.4 Han hade
gjort sig skyldig till de skamligaste laster och brott, förutom mord, simoni
och skörlevnad, > synder som inte kunna nämnas » -enligt kyrkomötets
egen förklaring. Därför blev han till sist fråntagen tiaran och satt i fängelse.
Likaledes avsattes de två mot-påvarna och en ny påve blev vald.
Hus' fängslande väckte stor förbittring
i Böhmen. Mäktiga adelsmän nedlade allvarliga protester mot denna våldshandling.
Kejsaren, som ogärna såg att man kränkte hans lejdebrev, mot. satte sig
kyrkomötets handlingssätt. Men reformationens fiender voro beslutsamma och
ondskefulla. På detta sätt vunno de sin sak.
Utmattad av sjukdom, som
vistelsen i det osunda fängelset ådragit honom, blev Hus omsider inställd för
kyrkomötet. Belagd med bojor stod han inför kejsaren, som hade givit sitt
hedersord på att beskydda honom. Under de långvariga förhandlingarna försvarade
han ståndaktigt sanningen, och inför de
För sista gången blev Hus förd
inför kyrkomötet. Det var en lysande församling: kejsaren, rikets furstar, de
furstliga ombuden, kardinaler, biskopar och präster. En väldig skara åskådare
hade infunnit sig för att bevittna dagens händelser. Från alla delar av
kristenheten hade de kommit, dessa som skulle bli vittnen till det första stora
offret i den långvariga strid, vars resultat skulle bliva samvetsfrihetens
seger.
Uppfordrad att avge sitt
slutliga svar förklarade Hus, att han intet kunde återkalla. Och i det han fäste
sin genomträngande blick på monarken, vars löfte på ett så skamligt sätt
blivit brutet, yttrade han: »Av egen fri vilja beslöt jag inställa mig för
detta kyrkomöte under offentligt beskydd på tro och loven av kejsaren, som är
här tillstädes. »5 En djup rodnad färgade Sigismunds ansikte, då alla i församlingen
fäste sina blickar på :honom.
Efter att domen blivit avkunnad
begynte degradationsceremonien. Då biskoparna klädde fången i prästerlig dräkt,
yttrade han: »Vår Herre Jesus Kristus blev iklädd en lysande klädnad för
att förhånas, när Herodes lät föra honom inför Pilatus ». 6
Ånyo uppmanad att återkalla
svarade han vänd mot folket: »Huru skulle jag då kunna lyfta blicken upp mot
himmelen? Huru skulle jag kunna se på de skaror, för vilka jag har förkunnat
det rena evangelium? Nej, jag aktar deras frälsning högre än denna svaga
kropp, som nu överlämnas åt döden.»
Man tog av honom kläderna,
plagg efter plagg, medan var och en av biskoparna uttalade en förbannelse, i
det han utförde sin del av ceremonien. Till sist »satte de på hans huvud en mössa
eller en mitra av papper, på vilken voro målade bilder av demoner och på
framsidan ordet 'Ärkekättare' med iögonfallande skrift. 'Med största glädje',
sade Hus, 'vill jag bära denna vanärande krona för din skull, o Jesus, du som
bar en törnekrona för mig.'»
»Då han blivit sålunda
utstyrd, yttrade prelaterna: 'Nu överlämna vi din själ åt djävulen.' 'Och
jag', svarade Hus med blicken riktad upp mot himmelen, 'och jag befaller min
ande i dina händer, o Herre Jesus, ty du har återlöst mig.'»7
Hus blev nu överlämnad åt de
världsliga myndigheterna och förd till bålet. En ofantligt stor folkskara följde
dem - beväpnade män i hundratal, präster och biskopar i sina dyrbara dräkter
samt befolkningen i Konstanz. Då han blivit fastbunden vid bålet och allt var
färdigt för antändning, blev martyren än en gång uppmanad att rädda sitt
liv genom att överge sina villfarelser. »Vilken villfarelse skall jag då övergiva?»
frågade Hus. »Jag vet mig icke skyldig till något. Jag kallar Gud till vittne
på att allt vad jag skrivit och predikat, har varit avsett att rädda själar
från synd och förtappelse. Och därför vill jag med största glädje med mitt
blod stadfästa den sanning, som jag i tal och skrift förkunnat.»8 Då lågorna
omvärvde honom, började han sjunga: »Jesus, Davids son, förbarma dig över
mig! » och fortfor därmed till dess hans stämma tystnade i döden.
Då Hus' kropp var helt och hållet
förtärd, blev hans aska tillika med den jord den vilade på, hopsamlad och strödd
i Rhen och sålunda förd vidare ut i havet. Hans förföljare hyste den fåfänga
föreställningen, att de hade utrotat de sanningar han förkunnat. Föga anade
de att askan, som -den dagen fördes bort till havet, skulle bli som en säd,
som skulle spridas i alla länder på jorden och bära rik frukt i form av
vittnen för sanningen. Den röst som hade talat i rådssalen i Konstanz, hade
bringat ett eko, som skulle höras genom alla -kommande tidsåldrar. Hus
var :icke mer. Men de sanningar för vilka han dog, kunde aldrig omintetgöras.
Hans exempel på tro och ståndaktighet skulle uppmuntra skaror att stå fasta för
sanningen i trots av tortyr och död. Hans avrättning hade framställt Roms
trolösa grymhet till beskådande för hela
Ännu ett bål skulle resas i
Konstanz. Ännu en martyrs blod skulle vittna för sanningen. Då Hieronymus
sade farväl till Hus vid dennes avresa till kyrkomötet, förmanade :han honom
att vara frimodig och ståndaktig samt förklarade, att om Hus bleve utsatt för
någon fara, skulle han skynda till hans hjälp. Så snart den trofaste lärjungen
fick höra om reformatorns fängslande, beredde han sig strax på att infria
sitt löfte. Utan lejd och med en enda följeslagare begav han sig åstad till
Konstanz. Vid ankomsten dit blev han övertygad om att han endast utsatt sig själv
för fara utan att kunna göra något för Hus' befrielse. Han flydde från
staden, men blev arresterad på hemresan och förd tillbaka, slagen i bojor och
under bevakning av en trupp soldater. Vid hans första inställelse inför
kyrkomötet bemötte man hans svar på de beskyllningar, som riktades mot honom,
med ropet: »På bålet med honom! På bålet! » 9
Hieronymus blev insatt i en fängelsecell
på bröd och vatten och fastkedjad i en sådan ställning, att det förorsakade
honom svåra lidanden. Efter några månaders förlopp hade Hieronymus genom den
grymma behandlingen i fängelset ådragit sig en sjukdom, som hotade att ända
hans liv, och hans fiender, som fruktade för att han skulle undslippa dem,
behandlade honom med mindre stränghet, ehuru han måste tillbringa ett år i fängelse.
Hus' död hade inte givit det
resultat som katolikerna hoppats. Kränkningen av hans lejd hade väckt en storm
av förbittring, och mötet beslöt att i stället för att bränna Hieronymus
tvinga honom till underkastelse, om det var möjligt. Han fick välja mellan att
återkalla och att dö på bålet. I början av hans fängelsetid skulle döden
ha varit en barmhärtighet i jämförelse med de förfärliga lidanden han
genomgått. Men nu försvagad som han var av sjukdom, plågad av ängslan och
ovisshet, skild från sina
På detta sätt sökte
Hieronymus nedtysta samvetets röst och undgå sin dom. Men i fängelsecellens
enslighet insåg han tydligare vad han gjort. Han tänkte på den frimodighet
och trohet som besjälade Hus och jämförde därmed sin egen förnekelse av
sanningen. Han tänkte på sin gudomlige Mästare, som han lovat tjäna och som
för hans skull lidit korsets död. Före återkallelsen hade han mitt i alla
sina lidanden funnit tröst i förvissningen om Guds ynnest. Men nu plågades
hans själ av ånger och tvivel. Han visste att ännu flera återkallelser måste
göras, innan han kunde bli försonad med Rom. Den väg han hade beträtt kunde
sluta endast i fullständigt avfall. Hans beslut var fattat: han kunde icke förneka
sin Herre för att undgå ett kortvarigt lidande;.
Snart blev han ånyo inställd
inför kyrkomötet. Domarna hade inte funnit hans underkastelse tillfyllestgörande.
Deras blodtörst, stegrad genom Hus' död, krävde nya offer. Endast genom ett
oförbehållsamt uppgivande av sanningen kunde Hieronymus rädda sitt liv. Men
han hade beslutat bekänna sin tro och följa i sin broders spår till bålet.
Han återtog sitt tidigare
medgivande och framställde en högtidlig begäran om tillfälle att tala till
sitt försvar. Då de fruktade för den verkan hans ord kunde ha, yrkade
prelaterna art han endast skulle bekräfta eller förneka riktigheten av de
beskyllningen som blivit gjorda mot honom. Hieronymus protesterade mot en sådan
grymhet och orättvisa. »I tre hundra fyrtio dagar haven I hållit mig inspärrad
i ett vederstyggligt fängelse», sade han, »omgiven av smuts och orenlighet
och i den yttersta saknad av allt. Och så ställen I mig fram här för eder
men vägren att höra på mig, medan I lånen edert öra till mina dödsfiender
. . . Om I verkligen åren förståndiga män, om I åren världens ljus, så
tagen eder i akt, så att I icke synden mot rättfärdigheten. Vad mig angår, så
är jag bara en skröplig människa, mitt liv har blott ringa värde, och när
Hans anhållan blev slutligen
beviljad. I sina domares åsyn föll Hieronymus på sina knän och bad, att Guds
Ande måtte leda hans tankar och ord, så att han icke talade något som var i
strid med sanningen eller som kunde vanära hans Mästare. På honom uppfylldes
vid detta tillfälle Herrens löfte till de första lärjungarna: »I skolen föras
fram också inför landshövdingar och konungar för min skull . . . Men när
man drager eder inför rätta, gören eder då icke bekymmer för huru eller vad
I skolen tala; ty vad I skolen tala skall bliva eder givet i den stunden. Det är
icke I, som skolen tala, utan det är eder Faders Ande, som skall tala i eder.
» Matt. 10:18-20
Hieronymus' ord väckte förvåning
och förundran till och med bland hans fiender. Ett helt år hade han varit inspärrad
i fängelse, ur stånd att kunna läsa, eller ens se, utsatt för stora
lekamliga lidanden och själsångest. Likväl framställde han sina argument med
samma klarhet och kraft, som om han ostört haft tillfälle till studier. Han hänvisade
sina åhörare till den långa raden av heliga män som blivit dömda av orättfärdiga
domare. I nästan varje släktled har det funnits sådana som blivit försmädade
och bortstötta, i det de sökt höja sina medmänniskor, men eftervärlden har
insett, att de gjort sig förtjänta av att äras. Kristus själv blev dömd som
missdådare av en orättfärdig domstol.
Vid sin återkallelse hade
Hieronymus medgivit, att domen över Hus kunde vara rättvis, men nu gav han
uttryck åt sin ånger däröver och avlade sitt vittnesbörd om martyrens
oskuld och helighet. »Jag kände honom från barndomen», sade han. »Han var
en förträfflig människa, en rättfärdig och helig man. Trots sin oskuld blev
han likväl dömd . . . Jag - också jag är redo att dö. Jag skall icke
vika tillbaka för den pina, som mina fiender och falska vittnen ha i beredskap
åt mig. Den dag kommer, då de skola avlägga räkenskap för sitt hyckleri inför
den store Guden, som ingen kan bedraga. »12
Pekande på sina domare yttrade
han bestämt: »I dömden Wycliffe
Åter bröt vredesstormen lös,
och Hieronymus blev skyndsamt återförd till fängelset. Men det fanns några i
församlingen som voro starkt påverkade av hans ord och som önskade rädda
hans liv. Högtstående män i kyrkan besökte honom och uppmanade honom att böja
sig för kyrkomötets vilja. De mest lysande utsikter framställdes för honom
som belöning, om lian ville uppge sitt motstånd mot Rom. Men i likhet med Mästaren,
när han blev erbjuden denna världens härlighet, stod Hieronymus orubblig.
Inom kort blev dödsdomen
avkunnad. Han fördes bort till samma plats där Hus givit sitt liv. Sjungande
gick han vägen fram och hans ansikte lyste av glädje och frid. Hans blick var
fäst på Kristus, och döden hade mist sin skräck för honom. Då bödeln
skulle antända bålet, gick denne bakom honom, men martyren utropade: »Träd
modigt fram och tänd elden inför min åsyn. Om jag hade hyst fruktan, så
skulle jag icke varit här.»
De sista ord han uttalade, i det
lågorna omvärvde honom, var en bön. »Herre, allsmäktige Fader», bad han,
»var mig nådig och förlåt mig mina synder, ty du vet att jag alltid har älskat
din sanning. »14 .
Hans röst tystnade, men hans läppar
rörde sig fortfarande i bön. När elden utfört sitt
verk, blev martyrens aska uppsamlad och kastad i Rhen - liksom det skedde
med Hus'.
Sålunda omkommo Guds trofasta
ljusbärare. M:en ljuset av de sanningar de hade förkunnat och av deras hjältemodiga
exempel kunde inte utsläckas. Lika gott kunde människorna försöka få solen
att gå tillbaka på sin bana, som att förhindra gryningen till den dag som
redan höll på att uppgå över världen.
Hus' avrättning hade väckt
stor harm och förfäran i Böhmen. Hela nationen hade en känsla av att han föll
offer för prästernas hat och kejsarens trolöshet. Man erkände att han varit
en trogen sanningens förkunnare, och rådet som hade avkunnat hans döds
Hus' mördare nöjde sig ej med
att stå och se på huru hans sak triumferade. Påven och kejsaren slöto sig
tillsammans för att undertrycka rörelsen, och Sigismunds härar ryckte ill i Böhmen.
Strid och blodsutgjutelse följde,
och inre strider fortforo att söndra nationen. De som höllo fast vid
evangelium blevo utsatta för blodiga förföljelser.
Medan de trosbröder som ingått
fördrag med romerska kyrkan, insöpo hennes villfarelser, slöto sig försvararna
av den evangeliska tron tillsammans till en särskild församling och kallade
sig »De förenade bröderna». Därigenom ådrogo de sig fiendskap från alla håll.
Men de stodo orubbliga. De blevo tvungna att söka sin tillflykt i skogar och
bergstrakter, men de fortforo att samlas för att läsa Guds ord och hålla
gudstjänst.
Genom budbärare, som hemligen
utsändes till olika länder, fingo de veta att det fanns »spridda anhängare
av sanningen, några i en by och några i en annan, föremål liksom de själva
för förföljelse, och vidare att det bland alperna existerade en gammal församling,
som byggt på Skriftens grundval och protesterade mot Romkyrkans avguderi och
sedefördärv».15 Dessa underrättelser hälsades med stor glädje, och
brevväxling uppstod med de valdensiska kristna.
Orubbligt fasthållande vid
evangelium bidade böhmarne genom förföljelsens natt, ännu i den mörkaste
timmen riktande sina
blickar mot horisonten likt den
som väntar efter morgonen. »Det var deras lott att leva i en ond tid. Men . .
. de kommo ihåg
de ord, som först uttalades av
Hus och sedan upprepades av
»Sista delen av femtonde århundradet bevittnade den långsamma men säkra tillväxten av Förenade brödernas församling. Ehuru långt ifrån att vara ostörda, njöto de dock ett relativt lugn. Vid början av det sextonde århundradet räknade de tvåhundra församlingar i Böhmen och Mähren. »17 »Så talrik var den kvarleva som, undkommen eldens och svärdets förödelser, fick se den dag uppgå som Hus hade förutsagt.»18
1 Wylie: »History
of the Reformation», bok 3, kap. t.
2 Ibid., loc.
cit.
3 Se Tillägg.
4 Bonnechose, band I, sid. 247.
5 Bonnechose, band z, sid. 84.
6 Bonnechose, ibid., sid. 86.
7 Wylie, ibid,, bok 3, kap.
8. e
Loc. cit.
9 Bonnechose, ibid., band I,
sid. 234.
10 Se Bonnechose, ibid., band z,
sid. 141.
11 Bonnechose, ibid., band 2,
sid. 146, 147.
12 Bonnechose, ibid., band 2,
sid. 151.
13 Bonnechose, ibid., band z,
sid. I j I - I S 1.
14 Bonnechose, ibid., band 2,
sid. 168.
15 Wylie, ibid., bok 3, kap. 19.
16 Loc. cit. u
17 Gilett: >>Life and
Times of John Huss» (3 uppl.), band 2, sid. 570.