Före
reformationen fanns under långa tider endast ett fåtal exemplar av Bibeln, men
Gud tillät ej att hans ord blev alldeles utplånat. Dess sanningar skulle ej
alltid förbli förborgade. Han kunde lika lätt frigöra Livets ord, som han
kunde öppna fängelsets dörrar och upplåta järnportarna för att försätta
sina tjänare i frihet. Guds ande påverkade människor i olika delar av Europa
att söka efter sanningen som efter dolda skatter. Guds försyn ledde dem till
den heliga Skrift, och de granskade dess heliga blad med stort intresse. De voro
villiga att mottaga ljuset, vad det än skulle komma att kosta dem. Ehuru de ej
kunde tydligt fatta allt, voro de likväl i stånd att finna många sanningar
som länge varit undanskymda. De Bingo ut som himlasända budbärare, sleto sönder
vidskepelsens och villfarelsens bojor och uppfordrade dem som så länge levat i
andlig träldom, att resa sig och hävda sin frihet.
Frånsett vad
förhållandet var bland valdenserna, hade Guds ord under flera sekler varit
inneslutet i språk som endast de lärde kände, men tiden hade kommit då
Bibeln skulle översättas och givas åt folket i olika länder på deras eget
modersmål.
I fjortonde århundradet
uppgick i England »reformationens morgonstjärna». John Wycliffe var
reformationens förelöpare icke blott för England, utan för hela
kristenheten. Den kraftiga protesten mot Rom, som blev honom förunnad att avge,
skulle aldrig bringas till tystnad. Med denna protest började striden, som
skulle leda till enskilda personers, kyrkors och nationers frigörelse.
Wycliffe erhöll
en god uppfostran och för honom var Herrens fruktan vishetens begynnelse. Vid
universitetet utmärkte han sig
Wycliffe började
forska i den heliga Skrift, medan han ännu var kvar vid universitetet. Han
rannsakade den med samma grundlighet, varmed han bemästrade de andra lärdomsgrenarna.
Hitintills hade han känt en stor brist, som hans vetenskapliga studier eller
kyrkans lära aldrig kunnat fylla. I Guds ord fann han vad han tidigare förgäves
sökt. Här såg han frälsningsplanen uppenbarad och Kristus som människans
ende ställföreträdare. Han hängav sig åt Kristi tjänst och beslöt kungöra
för andra de sanningar han funnit.
Liksom senare
reformatorer förutsåg inte Wycliffe i början av sin verksamhet vart den
skulle föra honom. Han trädde inte självmant i opposition mot Rom. Men kärleken
till sanningen kunde ej annat än föra honom i strid med lögnen. ju tydligare
påvedömets villfarelser framstodo för honom, desto allvarligare framställde
han Bibelns lära. Han insåg att Rom övergivit Guds ord för mänskliga
traditioner. Oförskräckt anklagade han prästerskapet för att ha bannlyst
Bibeln och fordrade, att den åter skulle sättas i händerna på folket samt
att dess auktoritet skulle erkännas av kyrkan.
Han var en
duglig och nitisk lärare och en vältalig predikant. Hans dagliga liv var
dessutom en demonstration av de sanningar han lärde. Hans kunskap i Skriften,
hans starka bevisföring, hans helgade liv,
hans oeftergivliga mod och rättsinnighet tillvunno honom allmänt förtroende
och aktning. Många kände sig ej tillfredsställda med sin tidigare tro, då de
sågo den orättfärdighet som härskade i den romersk-katolska kyrkan,
och de hälsade med synbar glädje de sanningar som Wycliffe framdragit i
ljuset. Men de påvliga ledarna fylldes av harm, då de märkte att denne
reformator vann större inflytande än de.
Wycliffe hade
stor förmåga att avslöja villfarelser, och han angrep oförskräckt många av
de missbruk som Rom stadfäst genom sin myndighet. Då han var predikant vid
engelska hovet, satte han sig djärvt emot betalningen av den, skatt som påven
krävde av den engelska monarken, och visade därmed att den myndighet påvestolen
tillvällat sig över världsliga välden var stridande både mot förnuftet och
mot Guds ord. Påvens krav hade väckt stor förbittring i England, och
Wycliffes förkunnelse gjorde djupt intryck på de ledande männen i nationen. Både
kungen och adeln enades om att påven ej hade rättighet att göra anspråk på
världslig myndighet, och de nekade att betala skatten. Sålunda riktades ett
kraftigt slag mot påvens överhöghet i England.
Reformatorn förde
även en lång och beslutsam strid mot fördärvet, som uppstod genom de olika
tiggarmunkarnas klosterordnar. Dessa tiggarmunkar översvämmade England och hämmade
landets utveckling och välfärd. Deras fördärvbringande inflytande sträckte
sig till skolväsende och ämbetsverk, till hantverk och handel, till moral och
seder. Munkarnas sysslolösa liv och tiggeri voro inte endast en tung börda för
folket utan bidropp även till att förringa nyttigt arbete. Resultatet blev
moralens och sedernas förfall bland ungdomen. Genom munkarnas inflytande förleddes
många att gå i kloster och hänge sig åt munklivet, icke blott utan föräldrarnas
samtycke, utan även mot deras befallning och utan deras vetskap.
hovet till mycket ont. Munkarna
som voro synnerligen vinningslystna visade sig så beredvilliga att ge avlösning,
att alla slags förbrytare strömmade till dem, och som följd härav tilltog de
grövsta laster mycket snabbt. Man lät sjuka och fattiga, lida, medan de gåvor
man borde använt till att avhjälpa nöden, gåvos till munkarna, som under
hotelser begärde allmosor av folket och fördömde som Budlösa alla som ej
ville skänka dem några gåvor. Klostrens rikedomar ökades ständigt trots
munkarnas föregivna fattigdom, och deras präktiga byggnader och kräsliga bord
gjorde folkets tilltagande armod mer iögonenfallande. Och medan de ledande
munkarna tillbringade sin tid i vällevnad och njutningar, sände de i sitt ställe
ut okunniga män, som endast kunde berätta sällsamma helgonlegender, munksagor
och skämthistorier för att underhålla folket och få dem ännu mer duperade
av munkarna. Dessa behöllo fortfarande sin makt över den vidskepliga mängden
och förmådde dem att tro, att om de blott erkände påvens överhöghet, tillbådo
helgonen, gåvo munkarna gåvor, så hade de uppfyllt sina religiösa plikter
och kunde vara förvissade om en plats i himmelen.
Lärda och fromma män hade förgäves
bemödat sig om att åstadkomma en förbättring i dessa munkordnar, men
Wycliffe var mera skarpsinnig och angrep detta onda vid roten, i det han förklarade
att själva munkväsendet var falskt och borde avskaffas.
Han började skriva och utge små
skrifter mot munkarna, dock inte så mycket för att inlåta sig i strid med dem
som att rikta folkets uppmärksamhet på Bibeln och dess upphov. Han förklarade
att påven ej besatt mera makt att förlåta synder eller att bannlysa än varje
präst och att ingen bannlysning kunde vara giltig med mindre människan ådragit
sig Guds dom. Han kunde inte på ett mera verksamt sätt ha försökt omstörta
den ofantligt stora byggnad av andligt och världsligt herravälde, som påven
uppfört och i vilken han höll miljoner människor fångna.
Påvens vredesåskor ljungade
snart emot Wycliffe. Tre påvliga bullor sändes till England - en till
universitetet, en till konungen och en till prelaterna - alla innehållande
en befallning att genast vidta mått och steg att bringa denne kätterske lärare
till tystnad.1 Men innan bullorna anlände, hade biskoparna instämt Wycliffe
till att undergå rannsakning inför dem. Två av de mäktigaste furstarna i
riket följde med honom till domstolen och folket omringade byggnaden och trängde
in i domsalen, vilket injagade en sådan fruktan hos domarna, att de inställde
rättegången tills vidare och läto Wycliffe gå i frid. Inte långt därefter
dog den åldrige Edward III, som prelaterna under hans sista år sökt förmå
att vända sig mot reformatorn, och Wycliffes tidigare beskyddare blev regent.
Men påvens bullor som ankommo,
innehöllo en avgörande befallning till England att gripa kättaren och kasta
honom i fänngelse. Dessa åtgärder syftade direkt till att bringa honom på bålet.
Det föreföll vara omöjligt för Wycliffe att undgå att falla offer för Roms
hämndlystnad. Men Han som fordom sade till sin tjänare: »Frukta icke, jag är
din sköld», sträckte ut sin hand för att skydda sin tjänare. Döden kom,
inte till reformatorn utan till den påve, som hade beslutat hans undergång.
Gregorius XI avled och den domstol, åt vilken han givit i uppdrag att förhöra
Wycliffe, upplöstes.
Guds försyn ledde i fortsättningen
händelserna så, att reformationen kunde utbredas. Efter Gregorius död valde
man två påvar, som bekämpade varandra. De tävlande påvarna, som båda
gjorde anspråk på att vara ofelbara, fordrade lydnad.2 Den ene kallade kyrkans
trogna anhängare till hjälp att bekämpa den andre, och vardera inskärpte
sina fordringar med hemska förbannelser, som utslungades mot motståndarna och
med löfte om belöning i himmelen för dem som understödde honom. Denna händelse
försvagade i hög grad påvarnas makt. De rivaliserande påvarna hade nog med
att bekämpa varandra, och Wycliffe fick för en tid vara i fred. Under tiden
strävade reformatorn i sin lugna avskildhet i Lutterworths prästboställe att
vända människornas blickar från de kämpande påvarna till Jesus Kristus,
fridsfursten.
Liksom sin Mästare predikade
Wycliffe evangelium för de fattiga. Men han var inte nöjd med att låta ljuset
lysa för de enkla hemmen i Lutterworth, utan han beslöt att sprida det till
varje del av England. För att kunna göra detta organiserade han ett förbund
av predikanter, ödmjuka och helgade män, som älskade sanningen och ingen högre
önskan hade än att utbreda den. Dessa män Bingo överallt, undervisade på
marknadsplatserna, på gatorna, i de stora städerna och ute på landsbygden. De
uppsökte de gamla, de sjuka och fattiga och förkunnade för dem det glada
budskapet om Guds nåd.
Wycliffes förnämsta livsverk
var att översätta Bibeln till engelska språket. I-ett av honom utgivet
verk om Skriftens sanna mening tillkännagav han sin avsikt att översätta
Bibeln, så att alla i England kunde läsa på sitt modersmål om Guds underbara
verk.
Men plötsligt blev hans arbete
avbrutet. Ehuru han ännu inte var sextio år gammal, hade oupphörlig överansträngning,
studier och fiendernas angrepp försvagat hans hälsa och gjort honom gammal i förtid.
Han angreps av en allvarlig sjukdom. Munkarna blevo mycket glada då de hörde
denna nyhet, ty, de trodde att han nu bittert skulle ångra det onda han
tillfogat kyrkan. De skyndade till hans sjukrum för att höra honom avge sin
bekännelse. Representanter för fyra munkordnar jämte fyra av statens ämbetsmän
samlades omkring den man, som de trodde vara nära döden.
»Döden står stämplad på din
panna», sade de, »ångra nu dina felsteg och återkalla i. vår närvaro allt
vad du sagt för att skada oss. »
Reformatorn lyssnade under
tystnad, sedan bad han sin tjänare att lyfta honom upp i sängen. Han fäste
sin skarpa blick stadigt på dem som stodo där, väntande på hans återkallelse,
och sade med den starka, fasta stämma som så ofta kommit dem att bäva:
»Jag skall inte dö utan leva
och kungöra munkarnas onda gärningar. »
Bestörta och alldeles bringade
ur fattningen, skyndade munkarna sig att lämna rummet.
Wycliffes ord gingo i
uppfyllelse. Han fick leva för att sätta i sina landsmäns händer det mäktigaste
vapnet mot Rom -- Bibeln, medlet som Gud utvalt att bringa människorna
evangelium, upplysning och frihet.
Många och stora hinder måste
undanröjas, innan detta verk kunde fullbordas. Wycliffe var nedtyngd av
kroppslig svaghet. Han visste att han endast hade få år att leva. Han såg det
motstånd han måste möta, men uppmuntrad av Guds ords löften, fortsatte han
utan att låta sig bekomma. Genom sin särskilda försyn hade Gud utrustat honom
med stor intellektuell begåvning, givit honom rika erfarenheter och bevarat
hans själskrafter för detta hans största livsverk. Medan hela kristenheten
var i fullt uppror, hängav sig reformatorn åt sitt gudagivna verk utan att fästa
sig vid den storm, som rasade därute i världen.
Slutligen blev verket fullbordat
- den första engelska bibelöversättningen var färdig. Guds ords
skattkammare hade upplåtits för England. Nu fruktade reformatorn varken fängelse
eller bål. Han hade satt i det engelska folkets hand ett ljus som aldrig skulle
utsläckas. I det han gav sina landsmän Bibeln, hade han gjort mera för att sönderbryta
okunnighetens och lastens bojor, mera för att höja sitt fädernesland och
skaffa det frihet, än vad man kunnat uppnå genom de mest lysande segrar på
slagfältet.
Då tryckerikonsten ännu var okänd,
kunde man endast genom långsamt och besvärligt arbete erhålla flera exemplar
av Bibeln. Så stor var ivern att erhålla boken, att många frivilligt deltogo
i arbetet att avskriva den, men det var med svårighet avskrivarna kunde skaffa
så många avskrifter som efterfrågan fordrade. Några av de rikaste köparna
beställde hela Bibeln för sig själva. Andra köpte endast delar därav. Ofta
slöto sig flera familjer tillsammans för att köpa en avskrift. På så sätt
fann Wycliffes bibel snart väg till många hem i England.
Spridningen av Guds ord förorsakade
stor fruktan hos kyrkans myndigheter. De hade nu ett inflytande att bekämpa som
var mäktigare än Wycliffes - en makt mot vilken deras vapen ej kunde uträtta
mycket. På den tiden fanns i England ingen lag som förbjöd folket att läsa
Bibeln, ty den hade aldrig förut förekommit på engelska språket. Sådana
lagar blevo sedermera stiftade och strängt tillämpade. Emellertid hade man nu
för en tid tillfälle att utbreda Guds ord, fastän prästerna sökte förhindra
det. Wycliffes livsverk nalkades sin fullbordan, Sanningens baner, som han så länge
burit, skulle falla ur hans hand. Då han stod i begrepp att utdela nattvarden i
sin kyrka i Lutterworth, träffades han av slaganfall och dog kort därefter.
Wycliffe framträdde ur de mörka
tidsåldrarnas dunkel. Ingen hade gått före honom, efter vilkens mönster han
kunde bilda sitt reformationsverk. Liksom Johannes döparen blev han uppväckt
att utföra en särskild mission. Han var en förelöpare för ett nytt
tidsskede. I hans framställning av Guds ords sanning fanns dock en harmoni och
en fullständighet, som inte överträffades av efterföljande reformatorer och
som ingen ens hundra år senare hade uppnått. Grunden lades så djup och bred
och byggnaden var så fast och fullkomlig, att de som kommo efter honom ej behövde
bygga om den.
Wycliffe var en av de största
reformatorerna. Få av dem som uppstodo efter honom voro honom jämbördiga i fråga
om förståndsutveckling, tankeklarhet och orubblig fasthet, då det gällde att
framhålla och försvara sanningen. Ett helgat liv, outtröttlig flit i studier
och arbete, oböjlig rättsinnighet, Kristus-lik kärlek samt troget
uppfyllande av alla plikter ämbetet ålade honom utmärkte denne förste
reformator, och detta framträder så mycket klarare mot det andliga mörker och
moraliska förfall som var rådande på hans tid.
Wycliffes karaktär är ett
vittnesbörd om den heliga Skrifts kraft att uppfostra och förvandla människan.
Det var Bibeln som gjorde honom till den han var. De bemödanden man gör att
omfatta det uppenbarade Ordets stora sanningar upplivar och stärker själsförmögenheterna.
Studiet av Guds ord vidgar sinnet, skärper intellektet och bringar omdömet
till fulländning. Det förädlar varje tanke, känsla och strävan så som
intet annat studium förmår. Det förlänar fasthet, vilja och beslutsamhet,
giver mod, ståndaktighet och själsstyrka, det förädlar karaktären och
helgar själen. Ett allvarligt, hängivet studium av Skriften - som för
en människa i direkt förbindelse med den Evige -skulle ge världen män
med större och verksammare intellekt och ädlare grundsatser, än vad som
blivit resultatet av den bästa uppfostran som den världsliga lärdomen kan åstadkomma.
»När dina ord upplåtas», säger psalmisten, »giva de ljus och skänka förstånd
åt den enfaldige. »
De sanningar som Wycliffe förkunnat
spredos vidare för en tid framåt. Hans efterföljare, som äro kända under
namn av wycliffiter och lollarder, färdades omkring inte endast i hela Enland
utan även i andra länder och utbredde evangelii sanning. Sedan deras ledare
tagits ifrån dem, arbetade dessa predikanter med ännu större nit, och stora
folkskaror strömmade till dem för att mottaga undervisning. Många av adeln
och även drottningen räknades till de omvända. På många platser skedde en märkbar
reformation i folkets seder och bruk, och katolicismens avgudiska symboler avlägsnades
från kyrkorna.
Men snart bröt förföljelsens
obarmhärtiga storm lös över dem, som hade dristat sig till att välja Bibeln
som sin vägledare. De engelska monarkerna, som voro angelägna att stärka sin
makt genom att försäkra sig om Roms stöd, tvekade ej att uppoffra
reformatorerna. För första gången i Englands historia dömdes evangelii förkunnare
till bålet. Den ena martyren offrades efter den andra. Sanningens försvarare,
som förklarades fågelfria och torterades då de infångades, kunde endast i
Herrens Sebaots öra utgjuta sina smärtfyllda klagorop. Jagade som landsförrädare
och kyrkans fiender fortsatte de att predika på hemliga platser, och de sökte
skydd, så gott sig göra lät, i de fattigas anspråkslösa hem och gömde sig
även i hålor och klyftor.
Trots den häftiga förföljelse
som rasade, fortsatte det lugna, hängivna, allvarliga och tåliga
protesterandet mot kyrkans förfall under århundraden. De kristtrogna vid denna
tid hade endast en begränsad kunskap om sanningen, men de hade lärt att älska
och lyda Guds ord och utstodo tåligt lidande för Ordets skull. I likhet med lärjungarna
i apostlarnas dagar uppoffrade många sina jordiska ägodelar för Kristi sak.
De som fingo tillåtelse att bo i sina hem, hyste gärna sina bannlysta trosfränder,
och när även de själva blevo bortdrivna, delade de villigt (le fördrivnas öde.
Det är sant att många tusen, skrämda av förföljelsernas raseri, köpte sin
frihet genom att uppoffra sin tro. Klädda som botgörare lämnade de fängelset
för att offentliggöra sin återkallelse. Men deras antal var inte ringa
- bland dem räknades personer av ädel börd såväl som av ringare härkomst
- som utan fruktan vittnade för sanningen i fängelsehålor, i »lollardtornen»,
mitt under tortyr och på bålet, fröjdande sig över att de aktades värdiga
att vara »delaktiga i Kristi lidanden».
1 Neander, »History of the
Christian Religion and Church», period G, sec. z, del i, par. 8.
2 Se Tillägg