I sitt
andra brev till tessalonikerna förutsäger aposteln Paulus, att ett avfall
skulle ske i den kristna församlingen. Han skriver att förrän Herrens dag
inträffar, »måste avfallet hava skett och 'Laglöshetens människa', fördärvets
man, hava trätt fram, vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud
heter och allt som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och
föregiver sig vara Gud». Vidare upplyser han sina bröder om att »laglöshetens
hemlighet är redan verksam». 2 Tess. 2:3, 4, 7. Redan så tidigt kunde han se
att villfarelser smögo sig in i församlingen, vilka skulle bereda väg för påvedömets
utveckling.
Så småningom fullföljde laglöshetens
hemlighet sitt förföriska, gudsbespottande verk, i början stilla och förstulet,
därefter mera öppet, efter hand som det tilltog i styrka och förvillelsen
vann herravälde över människornas sinnen. Nästan oförmärkt trängde
hedniska bruk in i den kristna församlingen. Benägenheten för kompromisser
och för att avvika från den sanna tron hölls en tid tillbaka genom de häftiga
förföljelserna från hedendomens sida. Men då dessa upphörde och
kristendomen vann insteg i furstliga hov och palats, utbyttes Kristi och hans
apostlars enkelhet och ödmjukhet mot hedniska prästers och härskares stolthet
och prakt. I stället för Guds befallningar sattes mänskliga teorier och
traditioner. Konstantin den Stores så kallade omvändelse i början av fjärde
århundradet åstadkom stor glädje. Iförd rättfärdighetens sken trädde världen
in i församlingen. Tillsynes besegrad blev hedendomen den segrande. Dess ande
behärskade kyrkan. Dess läror, ceremonier och vidskepelser införlivades med
deras tro och gudsdyrkan, som bekände sig efterfölja Kristus.
Denna överenskommelse mellan
hedendom och kristendom resulterade i uppkomsten av 'syndens människa', som
enligt profetian skulle sätta sig emot och upphöja sig över Gud.
Djävulen försökte en gång träffa
överenskommelse med Kristus. Han kom till Guds Son i frestelsens öken och erbjöd
sig att giva honom alla världens riken och deras härlighet, om han blott ville
erkänna mörkrets furstes överhöghet. Kristus tillrättavisade den förmätne
frestaren och tvang honom att vika bort. Den onde har större framgång, då han
framställer samma frestelser för människorna. För att skaffa sig jordisk ära
cch vinning lät kyrkan förleda sig att söka gunst och stöd hos de mäktige på
jorden.
Satan visste väl att den heliga
Skrift skulle sätta :människorna i stånd att uppdaga hans bedrägeri och stå
emot hans makt. Det var genom Ordet som världens Frälsare hade motstått hans
anfall. Vid varje angrepp lyfte Kristus den eviga sanningens sköld, sägande:
»Det är skrivet.» Varje frestelse tillbakavisade han med Ordets visdom och
kraft. För att upprätthålla sitt herravälde över människorna och stadfästa
mänsklig auktoritet miste den onde hålla dem i okunnighet angående Guds ord.
Detta upphöjer Gud och anvisar en skröplig människa hennes rätta plats, därför
måste dess heliga sanningar fördöljas och undertryckas. Det var detta förfaringssätt
Romkyrkan följde. Under århundraden var Bibeln en förbjuden bok. Ylan fick ej
läsa den, eller ha den i sitt hem, och karaktärslösa präster och prelater
tolkade dess lära till stöd för sina anspråk. Sålunda blev påven nästan
överallt erkänd som Guds ställföreträdare på jorden, utrustad med
myndighet över kyrka och stat.
Då medlet som avslöjar
villfarelsen sålunda var avlägsnat, kunde fienden förverkliga sin avsikt.
Profetian :hade sagt att påvemakten skulle »sätta sig i sinnet att förändra
heliga tider och lagar». Dan. 7: z 5 . Detta var den inte sen att försöka. För
att skaffa de från hedendomen omvända en ersättning för deras avgudadyrkan
och sålunda befordra deras skenbara antagande av kristendomen blev bild-
och relikdyrkan gradvis införd i den kristna gudstjänsten. Genom ett allmänt
kyrkomötes beslut stadfästes till sist detta avguderi.1
Benägenheten att giva efter för
hedendomen banade väg för ytterligare åsidosättande av Herrens auktoritet.
Satan som verkade genom icke helgade ledare inom kyrkan, tummade också på fjärde
budet (sabbatsbudet). Han försökte att avskaffa den gamla sabbaten, den dag
Gud hade helgat och välsignat (z Mos. 2:2, 3), och i dess ställe upphöja den
festdag, som hedningarna firade såsom »solens ärevördiga dag». Försöket
att genomföra denna förändring gjordes i början ej öppet. Under de första
århundradena hade alla kristna helighållit den bibliska sabbaten. De nitälskade
för Guds ära, och då de trodde att hans lag var oföränderlig, vakade de
noga över dess heliga bud. Men med stor list verkade Satan genom sina redskap för
att uppnå sin avsikt. För att draga folkets uppmärksamhet till söndagen,
blev den gjord till en festdag, till minne av Kristi uppståndelse. Det hölls
gudstjänster på den dagen; men den betraktades dock mera som en dag för förströelse,
och sabbaten blev fortfarande helighållen.
För att bereda väg för det
verk han ämnade utföra, hade Satan förlett judarna att belasta sabbaten med
de strängaste påbud, varigenom dess iakttagande blev en börda. Och nu betjänade
han sig av det mörker han sålunda omgivit den med, till att göra den föraktlig
såsom en »judisk inrättning». Medan de kristna i allmänhet fortforo att
fira söndagen som en glädjedag, förleddes de, under påverkan av sitt hat mot
judendomen, att förvandla sabbaten till en fastedag, till en dysterhetens och
sorgens dag.
I den första delen av fjärde
århundradet utfärdade kejsar Konstantin en lag, som gjorde söndagen till en
offentlig festdag i det romerska riket.2 Solens dag hedrades av hans hedniska
undersåtar och ärades av de kristna. Kejsarens avsikt var att förena
hedendomens och kristendomens stridiga intressen. Här
Ärkebedragaren hade ännu ej
fullbordat sitt verk. Hans mål vax att samla den kristna världen under sitt
baner och utöva sin makt genom sin ställföreträdare, den stolte påven,
vilken föregav sig vara Kristi representant. Genom halvt omvända hedningar, äregiriga
prelater och världsliga kyrkomedlemmar nådde han sitt mål. Tid efter annan höllos
stora kyrkomöten, till vilka kyrkans dignitärer samlades från alla delar av världen.
Nästan vid varje möte blev den av Gud instiftade sabbaten allt mer nedsatt,
medan söndagen blev föremål för en motsvarande upphöjelse. På detta sätt
blev hedningarnas festdag slutligen ärad som en gudomlig inrättning, medan
Bibelns sabbat förklarades vara en lämning från judendomen, och förbannelse
uttalades över dem som helighöllo den.
» Laglöshetens människa »
hade lyckats upphäva, sig »över allt vad gud heter, och allt som kallas
heligt». (2 Tess. 2:4). Han hade dristat sig till att förändra det enda bud 1
Guds lag, som omisskännligen hänvisar hela människosläktet till den sanne
och levande
I det sjätte århundradet var påvedömet
fullt upprättat. Dess huvudsäte grundades i kejsarstaden, vars biskop förklarades
för hela kyrkans överhuvud. Hedendomen hade givit rum för påvedömet. »Draken
gav vilddjuret sin makt och sin. tron och stor myndighet.» Upp. 13:2.3 Nu började
de i 26o åren av påvligt förtryck, som Daniels bok och Uppenbarelseboken
profeterat om. Dan. 7:2 5; Upp. 13 : 5 --7. De kristna voro tvungna
att antingen uppge sin trohet mot Gud och antaga de påvliga ceremonierna i sin
gudsdyrkan eller försmäkta i mörka fängelsehålor eller lida döden på pinbänken,
bålet eller schavotten. Här gick Jesu ord i uppfyllelse: » I skolen bliva förrådda
till och med av föräldrar och bröder och fränder och vänner; och somliga av
eder skall man döda. Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull.
» Luk. 2I:I6, 17. Förföljelsen rasade mot de trogna med större häftighet än
någonsin förr, och världen blev ett enda stort slagfält. I många århundraden
fann Kristi församling en tillflyktsort på ensliga och undangömda platser.
Profeten säger: »Kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en plats sig beredd
av Gud, och där hon skall få sitt uppehälle under ett tusen två hundra
sextio dagar.» Upp. 1 2:6.
Romkyrkans ernående av makten
utmärker begynnelsen till den mörka tidsåldern. Allteftersom hennes makt
tilltog, blev mörkret större. Tron överflyttades från Kristus, den sanna
grundvalen, till påven i Rom. I stället för att sätta sitt hopp till Guds
Son om syndaförlåtelse och evig frälsning började människorna vända sig
till påven och till de präster och prelater, som han beklätt med myndighet.
De blevo lärda att påven var deras jordiske medlare, att ingen kunde närma
sig Gud utan genom honom, och vidare att han stod i Guds ställe och därför måste
obetingat åtlydas. En avvikelse från hans påbud var nog för att ådöma överträdaren
de strängaste straff både till kropp och själ. Sålunda vändes människornas
tankar från Gud till felande människor.
Det var en farlig tid för den
kristna församlingen. De trogna banerförarna voro i sanning få. Även om
sanningen alltjämt hade sina vittnen, såg det ibland ut som om villfarelse och
övertro skulle alldeles få överhand och den sanna religionen bliva utplånad
från jorden. Evangelium förlorades ur sikte, medan de yttre bruken mångfaldigades
och folket betungades genom stränga pålagor.
De inte endast lärdes att
betrakta påven som sin medlare, utan också att lita på sina egna gärningar
som medel till försoning för synder. Långa pilgrimsfärder, botövningar,
relikdyrkan, uppförandet av kyrkor och altaren, betalning av stora
penningsummor till kyrkan - dessa och många liknande handlingar blevo
anbefallda för att blidka Guds vrede och vinna hans ynnest. Liksom om Gud
vore lik en människa, så att han kunde vredgas över småsaker eller
tillfredsställas genom gåvor och botövningar!
Mörkret tycktes tilltaga.
Bilddyrkan blev allt mera utbredd. Man brände ljus framför bilderna och
offrade böner till dem. Då präster och biskopar voro njutningslystna, lättsinniga
och fördärvade, kunde man ej vänta annat av folket, än att det skulle sjunka
ned i okunnighet och last.
Ett annat steg framåt på den påvliga
maktinkräktningens väg blev taget, då påven Gregorius den VII i det elfte århundradet
proklamerade romerska kyrkans fullkomlighet. Eli av de satser, han framlade, var
att kyrkan aldrig hade tagit fel och enligt Skriften aldrig kunde taga fel. Men
påståendet beledsagades ej av några bibliska bevis.
Ett slående exempel som belyser
den tyranniska karaktären hos denne ofelbarhetens företrädare, erbjuder hans
behandling av den tyske kejsaren Henrik IV. Denne monark hade vågat trotsa påvens
myndighet och blev därför bannlyst och avsatt. Förskräckt till följd av
avfall och hotelser från hans egna furstar, som eggades till uppror av de påvlige,
insåg Henrik nödvändigheten av att sluta fred med Rom. Ledsagad av sin gemål
och en trofast tjänare, företog han färden över Alperna mitt i vintern för
att ödmjuka sig för påven. Vid ankomsten till det slott, där Gregorius uppehöll
sig, blev han förd till en plats på den yttre gården, och här i den stränga
vinterkölden med blottat huvud och nakna fötter och iförd en tarvlig botgörardräkt,
måste han avbida påvens tillåtelse till audiens. Inte förrän Henrik IV
efter tre dagars botgöring, under fasta och bekännelse, visat ett ångerfullt
sinne, nedlät sig påven till att meddela honom sin förlåtelse. Och även då
skedde det på villkor att kejsaren inväntade påvens bifall, innan han åter
iförde sig sina insignier eller utövade sin furstliga makt. Uppblåst av denna
seger skröt Gregorius med att det var hans plikt att nedslå konungars högmod.
Vilken slående kontrast mellan
denne övermodige påves hänsynslösa stolthet och Frälsarens mildhet och ödmjukhet
-- hans, som framställer sig såsom den där står och klappar på
hjärtats dörr för att få komma in och bringa förlåtelse och frid och som
sade till sina lärjungar: »Den som vill vara främst bland eder, han vare den
andres dräng.» Matt. 20:27.
Under århundradenas lopp satte
villfarelsen mer och mer sin prägel på de lärosatser som utgingo från Rom.
Redan innan påvedömet upprättades hade hedniska filosofers läror väckt uppmärksamhet
och utövat sitt inflytande i kyrkan.. Många som bekände sig till
kristendomen, hängde ännu fast vid sina hedniska åskådningar och fortsatte
icke blott själva att fördjupa sig i dessa, utan anbefallde dem också åt
andra som ett medel att vinna större inflytande bland hedningarna. Allvarliga
villfarelser blevo sålunda införlivade med den kristna tron. Bland dessa märker
man särskilt läran om människans medfödda odödlighet och medvetna tillvaro
efter döden. Denna föreställning lade grunden till den romerska kyrkans lära
om helgonens åkallan och tillbedjan av jungfru Maria. På samma grundval vilar
också den villfarande läran om evig pina för de obotfärdiga, en lära som
införlivades med påvekyrkans trosartiklar.
Härmed var vägen öppen för
införandet av en annan hednisk uppfinning, den som romerska kyrkan kallade
purgatorium (skärselden) och som användes till att skrämma den lättrogna och
vidskepliga mängden. Denna villfarelse stärkte tron på en närvarande
pinoort, där deras själar som ej ha förtjänat evig fördömelse, skola lida
straff för sina synder, och varifrån de efter att ha blivit renade få tillträde
till himmelen.4
Ännu en uppfinning var nödvändig
för att den romerska kyrkan skulle kunna utnyttja sina anhängares fruktan och
lastbarhet. En sådan fann man i läran om avlat. At alla som ville deltaga i
Den bibliska instiftelse som benämnes
Herrens nattvard; hade blivit undanträngd av det avgudiska mässoffret. Prästerna
föregåvo sig kunna förvandla vanligt bröd och vin till Kristi verkliga
lekamen och blod.6 De påstodo sig sålunda äga makt att »skapa Gud, alltings
Skapare ». Stora skaror som vägrade bekänna sig till denna gudshädande tro,
överlämnades åt bålet.
I det trettonde århundradet
grundades den avskyvärdaste av alla påvedömets inrättningar --
inkvisitionen. Påvedömet hade blivit världens despot. Konungar och kejsare böjde
sig för den romerske påvens dekret. Det såg ut som om människornas timliga
och eviga öde låge i hans hand. Under århundraden hade kyrkans lärosatser
blivit obetingat mottagna vida omkring, dess ceremonier vördnadsfullt iakttagna
och dess festdagar allmänt firade. Aldrig sedan den tiden har Romkyrkan ägt en
sådan värdighet, glans och makt.
Men »påvedömets middagstid
var världens midnatt».7 Den heliga Skrift var nästan okänd inte endast bland
folket utan även bland prästerskapet. Sedan Guds lag, rättfärdighetens måttstock,
blivit avlägsnad, kunde prästerna utöva en obegränsad makt och ohejdat hänge
sig åt lasten. Under århundraden gjorde Europa inga framsteg, då det gällde
vetenskaplig forskning och folkupplysning. En moralisk och intellektuell förlamning
hade inträtt i kristenheten.
Världens tillstånd under påveväldet
utgjorde en fruktansvärd och slående uppfyllelse av profetens ord: «Det är förbi
med mitt folk, därför att det ej får någon kunskap. Men eftersom du har
förkastat kunskap, därför skall ock jag förkasta dig. . . Så skall jag förgäta dina barn.<< <<Ingen sanning och ingen kärlek och ingen Guds kunskap finnes i landet. Man svär och ljuger, man mördar och stjäl och begår äktenskapsbrott; man far fram på våldsverkares vis, och blodsdåd följer på blodsdåd,<< Hos. q.:6, i, z. Sådana voro följderna av att förkasta Herrens ord.
1 Se Tillägg.
2 Se Tillägg.
3 Se Tillägg.
4 Se Tillägg.
5 Se Tillägg.
6 Cardinal Wiseman's Lectures on
"The Real Presence", Lecture 8, sek. 3, par. 26.
7 »History of Protestantism»,
Wy1is, bok t, kap. 4.