0 att du i dag hade insett, också
du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. Ty den tid
skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och
innesluta dig och tränga dig på alla sidor. Och de skola slå ned dig till
jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig
sten på sten, därför att du icke aktade på den tid, då du var sökt.» Luk.
19:42-44.
Från Oljebergets topp skådade
Jesus ut över Jerusalem. Vacker och fridfull var den syn som mötte hans
blickar. Det stundade till påsk, och från alla länder församlade sig Jakobs
efterkommande för att fira den stora nationella högtiden. Mitt ibland trädgårdar,
vinplanteringar och grönskande sluttningar, beströdda med pilgrimernas tält,
höjde sig de terrassformiga kullarna, de ståtliga palatsen och de massiva fästningsverken,
som utmärkte Israels huvudstad. Det var som om Sions dotter i sin stolthet
ville säga: »Jag tronar som en drottning . . . och aldrig skall jag veta av någon
sorg» - nu lika älsklig och lika viss om Herrens ynnest, som då den
kungliga skalden århundraden förut sjöng: »Skönt höjer det sig, hela
jordens fröjd, berget Sion . . . den store Konungens stad.» Ps. 48:3 .
Man hade fri utsikt över de
praktfulla tempelbyggnaderna. Den sjunkande solens strålar upplyste templets snövita
marmormurar och återspeglades av den förgyllda porten och av gyllene torn och
tinnar. Så låg staden där - den stad, som kallades »skönhetens
fullhet», den judiska nationens stolthet. Vilken israelit kunde betrakta denna
syn utan en känsla av glädje och stolthet?
Men det var helt andra tankar
som upptogo Jesu sinne. »Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte
han gråta över den. » Luk. I9:4I. Mitt under triumftågets allmänna jubel,
medan man svängde sina palmkvistar, medan glada hosiannarop genljödo från höjderna
och tusende röster utropade honom till konung, överväldigades världens Frälsare
plötsligen av en hemlighetsfull sorg. Han, Guds Son, Israels Utlovade, vars
makt hade besegrat döden och kallat dess fångar från graven, han fällde tårar.
Inte på grund av någon vanlig bedrövelse utan till följd av en stark,
obetvinglig själsångest.
Mer än ett årtusendes historia
om Guds särskilda ynnest och beskyddande omsorg gentemot det utvalda folket: låg
för Jesu blick. Gud hade gynnat Jerusalem mer än någon annan plats på
jorden, han hade »utvalt Sion», han hade velat ha det till »sin boning ».
Ps. 13 2: 13. Där hade heliga profeter under århundraden förkunnat sina
varningsbudskap. Där hade Herren uppenbarat sin närvaro i härlighetens sky över
nådastolen. Hade Israel som nation hållit fast vid troheten mot Herren, så
skulle Jerusalem ha stått till evig tid, utvalt av Herren. Jer. I7:21 -25. Men detta gynnade folks historia var ett vittnesbörd om avfall och uppror.
De hade motstått Guds nåd, missbrukat sina förmåner och förspillt sina
tillfällen.
Med ömmare kärlek än en fader
kan hysa till sin son, skickade Herren »sina budskap till dem titt och ofta . .
. ty han ömkade sig över sitt folk och sin boning». 2 Krön. 36:15; 2 Mos.
34:6. Då varningar, föreställningar och tillrättavisningar ingenting kunde
uträtta, sände han dem himmelens bästa gåva. Ja, han utgjöt alla himmelens
välsignelser med denna gåva. Guds egen Son sändes till den obotfärdiga
staden - sändes med en sista vädjan.
I tre år hade härlighetens
Herre gått in och ut bland sitt folk. Han »vandrade omkring och gjorde gott
och botade alla som voro under djävulens våld». Han läkte dem som hade ett förkrossat
hjärta, försatte de fångna i frihet, gav de blinda syn, fick de halta att gå
och de döva att höra, han renade de spetälska, uppväckte de döda och förkunnade
evangelium för de fattiga.
Fastän de lönade honom med ont
för gott och med hat för kärlek (Ps. 109:5), fullföljde han ståndaktigt sin
mission. Aldrig stötte han ifrån sig dem som sökte hans hjälp. Nådens böljor
som slogos tillbaka av dessa hårda hjärtan, strömmade ut över dem igen i en
ännu större fullhet av outsäglig, medlidsam kärlek.
Men Israel hade vänt sig bort
från sin bäste vän och ende hjälpare. Hans kärleksfulla uppmaningar blevo föraktade,
hans råd försmådda, hans varningar förlöjligade.
Nådens och hoppets dag närmade
sig hastigt sitt slut. Guds vredesbägare var nästan full. De svarta olycksmoln
som genom århundradens avfall och uppror hade samlat sig över dem, voro färdiga
att uttömma sig över ett skuldbelastat folk. Och den som allena kunde frälsa
dem från det hotande ödet hade de föraktat, hånat, förkastat, och snart
skulle de korsfästa honom. När Kristus blev upphängd på Golgata kors, skulle
Israels tid som ett av Gud gynnat och välsignat folk vara förbi. Förlusten av
blott en enda själ är en olycka, som på intet sätt kan uppvägas av alla världens
skatter. Men när Kristus betraktade Jerusalem, upprullades för honom en hel
stads, ett helt folks undergång, den stads, det folks, som Gud en gång utvalt
till att vara hans särskilda egendom.
Då han skådade framåt i
tiden, såg han förbundets folk skingrat i alla länder »såsom vrak på en ödslig
strand». I den timliga vedergällning, som snart skulle drabba Jerusalems
inbyggare, såg han endast de första dropparna av den vredesskål, som de i
yttersta domen skulle komma att tömma ända till botten. Gudomligt medlidande
och innerlig kärlek togo sig uttryck i dessa ord: »Jerusalem, Jerusalem, du
som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har
jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar
under sina vingar! Men I haven icke velat.» Matt. 23:3 7. Går du förlorad, bär
du ensam skulden.
Kristus såg i Jerusalem en
symbol av världen, som är förhärdad i otro och uppror och som hastar framåt
för att möta Guds vedergällande straffdomar. Ett fallet släktes nöd tyngde
hans själ och framtvingade detta bittra klagorop från hans läppar. I människosläktets
elände, tårar och blod såg han ett utslag av syndens verk. Hans hjärta
fylldes av outsäglig medkänsla för de olyckliga och lidande på jorden. Han kände
en brinnande längtan att hjälpa dem alla. Men icke en gång hans
hand fick hämma det mänskliga lidandets flod; endast några få ville uppsöka
sin ende hjälpare. Han var villig att utgiva sin själ i döden för att bereda
dem frälsning; men endast få ville komma till honom för att få liv.
Himmelens Majestät i tårar!
Den evige Gudens Son bedrövad i anden, nedtyngd av själsångest! Det var en
syn som fyllde hela himmelen med förundran. Denna scen visar oss hur övermåttan
syndig synden är. Den visar vilken svår uppgift det är även för Allmakten
att frälsa den skyldige från följderna av den gudomliga lagens överträdelse.
Då Jesus skådade framåt till det sista släktet, såg han världen insnärjd
i ett bedrägeri, liknande det som förorsakade Jerusalems förstöring.
Judafolkets stora synd var, att de förkastade Kristus. Kristenhetens stora synd
skulle bli förkastelsen av Guds lag, som är grundvalen för :hans regering i
himmelen och på jorden. Herrens befallningar skulle bli aktade för intet.
Miljoner som befunno sig i syndens fjättrar, i Satans träldom, hemfallna åt
den andra döden, skulle vägra att lyssna till sanningens ord på sin besökelses
dag. Sällsamma förtrollning! Förskräckliga blindhet!
Två dagar före påsk, då
Jesus för sista gången lämnade templet efter att ha bestraffat de judiska rådsherrarnas
hyckleri, går han med sina lärjungar åter ut till Oljeberget och sätter sig
ned med dem på den gräsbevuxna sluttningen med utsikt över staden. Än en gång
betraktar han dess murar, dess torn och dess palats. Än en gång låter han
sina blickar vila på templet i dess bländande prakt -ett skönhetens
diadem, som kröner det heliga berget.
Kristi förutsägelse om
templets förstöring hade fyllt lärjungarna med förvåning och fruktan, och
de önskade få närmare förklaring över hans ord. I över fyrtio års tid
hade man satt in rikedom, arbete och arkitektonisk konst på att förhöja dess
glans. Herodes den Store hade ödslat både romersk förmögenhet och judiska
skatter därpå, och även världsrikets kejsare hade riktat det med sina gåvor.
Massiva block av vit marmor av nästan fabelaktig storlek, för ändamålet
ditforslade från Rom, utgjorde en del av byggnadsmaterialet. Dessa hade nu lärjungarna
gjort Mästaren uppmärksam på, sägande: »Mästare, se hurudana stenar och
hurudana byggnader! »
Jesus svarade med dessa högtidliga
och överraskande ord: »Sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas
sten på sten, allt skall bliva nedbrutet.»
För de uppmärksamma lärjungarna
omtalade Jesus de straffdomar, som skulle drabba det avfallna Israel, och
isynnerhet den vedergällning som rättmätligen skulle komma över dem, därför
att de förkastade och korsfäste Messias. Omisskännliga tecken skulle föregå
den förskräckliga uppgörelsen. Denna fruktade stund skulle komma hastigt och
oförmodat.
Under Herodes' regering hade
Jerusalem inte endast blivit i hög grad förskönat, det hade även genom uppförandet
av torn, murar och fästningsverk i anslutning till lägets naturliga säkerhet
gjorts till synes ointagligt. Om någon vid denna tidpunkt hade framkommit med
en ofentlig förutsägelse om dess ödeläggelse, skulle han liksom Noa på sin
tid betraktats som en förryckt olycksprofet. Kristus hade emellertid sagt: »Himmel
och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.» Matt. 24:3 S .
Guds vrede hade upptänts mot Jerusalem på grund av dess synder, och dess hårdnackade
otro gjorde domen viss.
Efter att Jesus själv hade
uttalat domen över Jerusalem, dröjde Herren närmare fyrtio år med att sända
sina straffdomar över staden och folket. Förunderlig var Guds långmodighet
mot dem som hade förkastat hans evangelium och dräpt hans Son. Liknelsen om
det ofruktbara trädet var en framställning av Guds handlingssätt mot
judafolket. Befallningen hade utgått: »Hugg bort det. Varför skall det därjämte
få utsuga jorden?» Luk. 13:7. Men i sin barmhärtighet sparade Herren det ännu
en liten tid. Det fanns ännu många bland judafolket som icke kände Kristi
karaktär och verk. Och barnen hade ej haft de tillfällen eller fått det ljus
som deras föräldrar stött ifrån sig. Genom apostlarnas och deras
medarbetares förkunnelse skulle Gud låta ljuset skina för dem. De skulle få
tillfälle att se, hur profetian blivit uppfylld icke blott genom Kristi födelse
och levnad, utan även genom hans död och uppståndelse. Barnen blevo ej förkastade
för föräldrarnas synder; men då de, med sin vetskap om det ljus föräldrarna.
hade fått, också förkastade det ytterligare ljus de själva erhöllo, blevo
de delaktiga i föräldrarnas synder och fyllde sitt syndamått.
Allt vad Kristus hade förutsagt
om Jerusalem.s ödeläggelse fick en bokstavlig uppfyllelse. Judarna fingo
besanna hans ord: »Med det mått, som I mäten med, skall ock mätas åt
eder.-» Matt. 7:2.
Tecken och under visade sig,
varslande olycka och dom. Vid midnattstid sken ett onaturligt ljus över templet
och altaret. Vid solnedgången såg man i molnen bilder av stridsvagnar och
krigare som ordnade sig till strid. Präster som hade nattjänst i helgedomen förskräcktes
av mystiska ljud. Jorden darrade, och man. hörde en mängd röster som ropade:
»Låtom oss draga bort härifrån!» Den östra porten, som var så tung att
tjugo män knappast kunde svänga den, och som stängdes med väldiga bommar, fästade
djupt i den massiva stenläggningen, blev mitt i nattsen öppnad av osynliga
händer.1
Inte en enda kristen omkom vid
Jerusalems ödeläggelse. Kristus hade varnat sina lärjungar, och alla som
trodde hans ord aktade på det utlovade tecknet. »När I fån se Jerusalem
omringas av krigshärar», sade Jesus, » då skolen I veta att dess ödeläggelse
är nära. Då må de som äro i Judeen fly till bergen, och de som äro inne i
staden må draga ut därifrån.» Luk. 21 :20, 21.
Efter att romarna under Cestius
hade omringat; staden, upphävde de oväntat belägringen, då allt syntes ligga
gynnsamt till för omedelbart angrepp. Invånarna som hade uppgivit hoppet om
framgångsrikt motstånd voro just färdiga att giva sig, då den romerske härföraren
utan någon som helst vetbar orsak drog sina stridskrafter tillbaka. Men i sin nådiga
försyn ledde. Gud
Fasansfulla voro de olyckor som
övergingo Jerusalem, då Titus återupptog belägringen. Staden blev innesluten
vid påsken, då miljontals judar voro församlade innanför dess murar. Deras
proviantförråd, som kunde ha avhjälpt invånarnas behov i många år om det
blivit väl tillvarataget, hade tidigare blivit förstört till följd av de
stridande parternas avund och hämndlystnad. Därför måste de nu uthärda en
hungersnöds alla fasor. Tusenden omkommo genom hunger och pest.
De romerska härförarna sökte
skrämma judarna och sålunda få dem att underkasta sig. De fångar som gjorde
motstånd piskades, marterades och korsfästes utanför stadens murar. Dagligen
blevo hundratals personer dödade på detta sätt, och dessa gräsligheter
fortsatte till dess att ett så stort antal kors blivit resta längs Josafats
dal och på Golgata, att man knappast kunde röra sig mellan dem. På detta
fasansfulla sätt förverkligades det domsord judarna över sig själva uttalade
inför Pilatus' domstol: »Hans blod komme över oss och över våra barn. »Matt.
27:25.
Titus skulle gärna ha gjort
slut på det förfärliga tillståndet och sålunda skonat Jerusalem från att
dricka vredesskålen i botten. Han intogs av fasa, då han såg hopar av döda
kroppar ligga där i dalen. Överväldigad skådade han från Oljebergets topp
det praktfulla templet och gav order, att icke en sten däri skulle röras.
Men hans befallning blev icke åtlydd.
Efter att han dragit sig tillbaka till sitt tält på aftonen, företog judarna
ert utfall från templet och anföllo soldaterna därutanför. Under denna strid
kastade en av soldaterna en brinnande fackla in genom öppningen i porten, och
inom kort stodo de cederbeklädda kamrarna omkring det heliga huset i lågor.
»Titus såg att det var omöjligt
att undertrycka soldaternas raseri. Med sina officerare inträdde han och besåg
det inre av den heliga byggnaden. Prakten uppfyllde dem med förvåning. Då lågorna
ännu icke trängt fram till det heliga, gjorde han ett sista försök att rädda
det. Han sprang fram och befallde soldaterna ånyo att hejda eldens framfart. Hövitsmannen
Liberalis försökte med sin ämbetsstav bringa dem till lydnad. Men även
aktningen för kejsarsonen måste vika för den häftiga förbittringen mot
judarna, för stridens våldsamma upphetsning och för den outsläckliga åtrån
efter byte. Soldaterna sågo hur allting omkring dem strålade av guld, vilket
spred en bländande glans i eldslågornas vilda ljus. De trodde att omätliga
skatter voro hopade. i helgedomen. En soldat kastade oförmärkt en tänd fackla
mellan dörrhakarna, och i ett ögonblick stod hela huset i lågor. Röken och
elden tvang officerarna att dra sig tillbaka, och den ståtliga byggnaden överlämnades
åt sitt öde.
Efter att templet var förstört,
föll snart hela staden i romarnas händer. Både staden och templet blevo
nedrivna till grunden, och den plats där helgedomen hade stått, blev > upplöjd
till en åker». Jer. 26: z 8. Under belägringen och blodbadet som följde
omkommo över en miljon av befolkningen. De kvarblivna bortfördes som fångar,
såldes som slavar, släpades till Rom för att öka glansen av segerherrens
triumftåg, kastades för vilda djur i amfiteatrarna eller kringspredos som hemlösa
vandrare överallt på jorden.
Frälsarens förutsägelser om
straffdomarna över Jerusalem kommer att få en ny uppfyllelse, av vilken dessa
endast utgjorde en svag skugga. I det öde som övergick den utvalda staden,
kunna vi skåda straffet över en värld, som förtrampat Guds lag och
tillbakavisat hans barmhärtighet. Dyster är historien om de mänskliga
lidanden som världen bevittnat under årtusenden av brott och missgärningar.
Hjärtat erfar smärta vid blott, tanken därpå. Förkastelsen av Herrens
myndighet har bringat förfärliga följder. Men den bild profeten ger av
framtiden är ännu dystrare. Historien om det förflutna -- den långa
listan av uppror, strider, omvälvningar, »stridslarm» och »manteln som sölades
i blod» (Jes. 9: S ) -- vad är detta i jämförelse med fasorna på
den dag, då Guds hämmande Ande tages bort från de ogudaktiga och inte längre
hindrar utbrottet av mänskliga lidelser och satanisk vrede! Då skall världen
såsom aldrig förr få bevittna resultatet av Satans herravälde.
1 Milman: »History of the Jews>>, bok 13