Då de tusen åren gått tillända,
återvänder Kristus till jorden. De återlöstas skara ledsagar honom och en
svit av änglar utgör hans uppvaktning. Under det han nedstiger i överväldigande
majestät, bjuder han de ogudaktiga döda att uppstå och mottaga sin dons. De
uppstå — en mäktig här, oräknelig som havets sand. Vilken skillnad mellan
dessa och dem som uppstodo i den första uppståndelsen! De rättfärdiga blevo
iklädda evig ungdom och skönhet. De ogudaktiga bära märken av sjukdom och död.
Varje öga riktas mot Guds Son
och skådar hans härlighet. Liksom med en röst utropar de gudlösas tallösa
skaror: »Välsignad vare han som kommer, Konungen, i Herrens namn!»
Det är inte kärlek till Jesus
som inspirerar dem att utbrista i detta rop. Sanningens överbevisande kraft
framtvingar detta från ovilliga läppar. Sådana som de ogudaktiga voro, då de
nedmyllades i sina gravar, så
uppstå de även. De äro besjälade av samma fiendskap mot Kristus och av samma
upprorets anda. De skola ej få en ny nådatid, då de kunna avhjälpa sitt gångna
livs brister. Ingenting skulle vinnas därigenom. En livstid i överträdelse
har inte gjort deras hjärtan mjuka. Om en ny prövotid skulle givas dem, så
skulle de uppföra sig alldeles på samma sätt som förut. De skulle förkasta
Guds fordringar och väcka uppror mot honom.
Kristus stiger ned på
Oljeberget, varifrån han efter sin uppståndelse uppfor och där änglarna
upprepade löftet om hans återkomst. »Då skall Herren, min Gud, komma, ja, du
själv och alla heliga med dig.» »Han skall den dagen stå med sina fötter på
Oljeberget, gent emot Jerusalem, österut; och Oljeberget skall rämna mitt itu,
mot öster och väster, till en mycket stor dal.» »Herren skall då vara
konung över hela jorden.» Sak. I4: S, 4, 9. När det nya Jerusalem i all sin
bländande prakt kommer ned från himmelen, skall det vila på en plats, som
blivit renad och beredd att mottaga det. Kristus och hans folk och Guds änglar
intåga i den heliga staden.
Nu rustar Satan sig för den
sista, stora kampen för att rycka till sig herraväldet. Medan mörkrets furste
var berövad sin makt och avskuren från alla tillfällen att bedraga, var han
eländig och nedslagen, men när de ogudaktiga döda uppstå och han ser de tallösa
skarorna, som han har på sin sida, återupplivas hans hopp, och han föresätter
sig att inte uppge den stora striden. Han samlar därför de väldiga härskarorna
av förtappade människor under sitt baner och ämnar genom dem utföra sina
planer.
De ogudaktiga äro Satans fångar.
Genom att förkasta Kristus ha de erkänt upprorsstiftarens regentskap. De äro
redo att godkänna hans förslag och efterkomma hans befallningar. Han föreslår
att han skall anföra dem mot de heligas läger och ta Guds heliga stad i
besittning. Med satanisk triumf pekar han på de oräkneliga miljoner, som uppstått
från de döda, och förklarar att som deras ledare skall han utan minsta tvekan
förmå inta staden och återvinna sin tron och sitt rike.
Satan rådslår först med sina
änglar och sedan med konungar, segerrika fältherrar och mäktige män. De mönstra
de ofantliga styrkor, som de ha på sin sida, och förklara att den arme, som
finns i staden, är liten i jämförelse med deras och att den kan besegras. De
uppgöra därför planer att inta det nya Jerusalem med dess rikedom och härlighet.
Genast börja alla delta i förberedelserna för striden. Kunniga män skaffa
fram krigsredskap. Befälhavare som äro berömda för sina framgångar, ordna
skarorna av krigsvans män till strid.
Till slut ges order att rycka
fram, och den oräkneliga hären sätter sig i rörelse — en sådan arme har
aldrig tillförne samlats av någon jordisk härförare. Alla förflutna tidsåldrars
förenade stridskrafter kan på intet sätt jämföras med denna här. Satan,
den mäktigaste av alla härförare, går i spetsen och hans änglar förena
sina krafter med honom i denna sista kamp. Konungar och befälhavare stå i hans
leder, och de oräkneliga människoskarorna följa i otaliga kompanier, vart och
ett under sin givna ledare. Med militärisk noggrannhet tåga de täta‑
lederna över jordens spruckna, ojämna yta mot Guds stad. På Jesu befallning
stängas det Nya Jerusalems portar. Satans här omringar staden och bereder sig
att storma den.
Nu visar sig Kristus för sina
fiender. Ord kunna ej beskriva hans makt och majestät, ingen penna kan skildra
dem. Den evige Faderns härlighet omsluter Sonen. Glansen a,v hans närvaro
uppfyller Guds stad, flödar ut genom portarna och upplyser hela jorden med sin
härlighet.
Närmast tronen stå de som en gång
nitälskade för fiendens sak, men som blevo ryckta som bränder ur elden och
som sedan med djup och innerlig hängivenhet följt sin Frälsare. Därnäst
komma de som, omgivna av falskhet och otro, ha utvecklat en kristlig karaktär,
de som vördade Guds lag, när den kristna världen förklarade den vara
avskaffad. Sedan komma miljoner martyrer från alla tidsåldrar. Och runt
omkring dem ses den stora skaran, »som ingen kan räkna ur alla folkslag och
stammar och folk och tungomål, stå inför tronen och inför Lammet; och de
voro klädda i vita, fotsida kläder och hade palmer i sina händer». Upp. 7:g.
Deras strid är nu ändad och seger vunnen. Palmkvistarna i deras händer äro
en sinnebild på deras seger, den vita dräkten betecknar Kristi obefläckade rättfärdighet,
som nu tillhör dem.
De återlösta uppstämma en sång,
som ekot uppfångar och sprider genom de himmelska sfärerna: »Frälsningen ,
tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.» Anglar och serafer
förena i hänförd dyrkan sina röster med den frälsta skarans. Sedan de frälsta
sett Satans makt och ondska, inse de bättre än någonsin att det var Kristi
makt allena som l;sunde göra dem till segervinnare. I hela den lysande skaran
finns det ingen som gör anspråk på att själv ha förskaffat sig frälsning
eller övervunnit på grund av egen förtjänst och förmåga. Ingenting förspörjes
av vad de ha gjort eller lidit, utan huvudtemat i varje sång och grundtonen i
varje hymn är: »Frälsningen tillhör vår Gud och Lammet.»
Guds Son krönes i närvaro av
himmelens och jordens församlade invånare. Klädd i överväldigande majestät
och makt avkunnar nu konungars Konung domen över dem som gjort uppror mot hans
regering och vedergäller dem som överträtt hans lag och förtryckt hans folk.
Johannes säger: »Och jag såg en stor vit tron och honom som satt därpå; och
för hans ansikte flydde jord och himmel, och ingen plats blev funnen för dem.
Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen, och böcker
blevo upplåtna. Och jämväl en annan bok blev upplåten; det var livets bok.
Och de döda blevo dömda efter sina gärningar, på grund av det som var
upptecknat i böckerna. » Upp. 20:11, 12.
Så snart böckerna upplåtas
och Jesu blickar riktas på de ogudaktiga, erinra de sig varje synd de begått.
De se var deras fötter avveko från renhetens och rättfärdighetens stig och
hur långt stolthet och upproriskhet ha fört dem i överträdelse av Guds lag.
De förföriska frestelser de frammanade genom att hänge sig åt synden, de välsignelser
de missbrukade, de Guds sändebud de föraktade, de varningar de förkastade, de
barmhärtighetens vågor som slogos tillbaka mot deras hårda och obotfärdiga
hjärtan — allt framstår för dem, som om det vore skrivet i flammande
eldskrift.
Över tronen framträder korset,
och liksom i ett panorama visa sig Adams frestelse och fall och de på varandra
följande faserna i den stora återlösningen: Frälsarens ringa födelse i ett
stall, hans tidiga år i fattigdom och lydnad för Gud, hans dop i Jordan,
fastan och frestelsen i öknen, hans offervilliga verksamhet, som för människorna
uppenbarade himmelens mest dyrbara välsignelser, hans dagar fyllda med kärlekens
och barmhärtighetens gärningar, hans ensliga nätter i bön och vaka på någon
bergssluttning, de ränker som smiddes av hat, avund och ondska som lön för
hans godhet, den fasansfulla och hemlighetsfulla ångesten i Getsemane, då han
nära nog dignade under bördan av hela världens synd, förräderiet då han överlämnades
i .den mordiska pöbelns händer, de fruktansvärda händelserna denna fasans
natt, den saktmodige fången, som övergivits av sina mest älskade lärjungar
och som obarmhärtigt drevs genom Jerusalems gator, Guds Son som med skadeglädje
fördes fram inför Hannas, anklagades i översteprästens palats, i Pilatus'
domsal samt inför den fege och grymme Herodes, honom som bespottades,
skymfades, torterades och slutligen dömdes till döden — allt detta framställes
tydligt. .
Och nu uppenbaras de sista händelserna
för den oroliga skaran: den tålige martyren, som beträder vägen till
Golgata, himmelens furste som hänger på korset, de stolta prästerna oå den hånande
pöbeln som begabba honom under hans sista själsångest, det övernaturliga mörkret,
den skälvande jorden, de rämnade klipporna, de öppna gravarna — allt som kännetecknade
det ögonblick då världens Frälsare gav sitt liv.
Satan jämte hans änglar och övriga
undersåtar ha ingen makt att vända sig bort från denna tavla, som de själva
varit med om att framställa. Envar som deltagit däri erinrar sig den del han
utförde. De söka förgäves dölja sig för hans ansiktes gudomliga majestät,
som överträffar solens glans, medan de återlösta kasta sina kronor ned inför
hans fötter och utropa: »Han dog för mig.
I de frälstas skara befinna sig
Kristi apostlar, den hjältemodige Paulus, den ivrige Petrus, den älskade och
älskande Johannes och deras uppriktiga bröder och med dem en otalig skara
martyrer, medan de som förföljde, fängslade och dödade dem, tillika med allt
som är föraktligt och avskyvärt äro utanför den himmelska stadens murar.
Där befinna sig påvliga präster
och prelater, som gjorde anspråk på att vara Kristi representanter, men som
använde pinbänken, fängelset och bålet för att betvinga Guds folks
samveten. För sent inse de, att den allvetande Guden nitälskar för sin lag
och att han ej skall lämna den skyldige ostraffad. De förstå nu, att Kristus
förenar sitt intresse med hans lidande folk, och de erfara den djupa betydelsen
i hans ord: »Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det
haven I gjort mot mig.»
Hela den ogudaktiga världen står
nu inför Guds domstol, anklagad för högförräderi mot himmelens regering.
Ingen uppträder och försvarar de anklagade. De äro utan ursäkt och över dem
avkunnas domen, som lyder på evig död.
Alla få nu tydligt se, att
syndens lön ej är en ädel självständighet och ett evigt liv, utan träldom,
undergång och död. De ogudaktiga inse nu vad de genom sitt uppror ha förverkat.
De ha föraktat »en härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i
evighet», vilken blivit dem erbjuden, men hur åtråvärd är den inte nu! »Allt
detta», utropar den förlorade själen, »kunde jag ha erhållit, men i stället
sköt jag dessa ting långt ifrån mig. 0, sällsamma förblindelse! Jag har
utbytt frid, sällhet och ära mot elände, vanära och förtvivlan! » Alla
inse rättvisan i att de gå miste om himmelens salighet. De ha genom sina liv förklarat:
» Vi vilja icke att denne Jesus skall härska över oss.»
Överväldigade betrakta de ögudaktiga
Guds Sons kröning. De bevittna de återlöstas tillbedjan och jubelrop av
beundran och hänryckning. När skaran utanför staden hör den melodiska sången
ljuda, utbrista alla såsom med en röst: »Stora och underbara äro dina verk,
Herre Gud, du Allsmäktige, och rätta äro dina vägar, du folkens konung.» De
nedfalla med sina ansikten mot jorden och tillbedja livets Furste.
Satan tyckes vara förlamad då
han skådar Kristi härlighet och majestät. Han som en gång var en
vittskuggande kerub, erinrar sig nu varifrån han fallit. En lysande ängel, en
»strålande morgonstjärna» var han, men hur förändrad, hur förnedrad! Från
den rådsförsamling, där han en gång intog en hedrad plats, är han för
alltid utesluten.
När Satan betraktar sitt välde
och frukten av sitt arbete, ser han bara nederlag och undergång. Han har
inbillat människohoparna att Guds stad skulle bli ett lätt byte, men han vet
att detta är ett bedrägeri. Under den stora stridens fortgång har han åter
och åter blivit slagen, och han känner alltför väl den evige Gudens makt och
majestät.
Den store upprorsstiftarens
syfte har alltid varit att rättfärdiga sig själv och bevisa, att Guds
regering är skulden till upproret, och han har satt in alla sina krafter och
brukat sitt utomordentliga förstånd till att uppnå detta mål. Han har verkat
målmedvetet och systematiskt och med förvånansvärd framgång, i det han förlett
stora skaror att godta hans uppfattning om den stora striden, som pågått så lång
tid. I många tusen år har denna upprorets furste utgivit lögn för sanning.
Men nu har till sist den tid kommit, då upproret slutgiltigt skall bli kuvat
och Satans historia och karaktär uppenbarad‑::. Den store bedragaren har
blivit avslöjad i sitt sista, stora försök att störta Kristus från tronen,
förgöra Guds folk och ta Guds stad i besittning. De som slutit sig till honom
se nu, att hans sak är fullständigt förlorad. Kristi efterföljare och
himmelens änglar se den fulla omfattningen av hans stämplingar mot Guds
regering. Han är nu föremål för allas avsky.
Satan ser att hans avsiktliga
uppror gjort honom omöjlig för himmelen. Han har satt in alla sina krafter i
striden mot Gud. Himmelens renhet, frid och harmoni skulle bli den största plåga
för honom. Hans anklagelser mot Guds barmhärtighet och rättvisa ha nu
bringats till tystnad. Alla de förebråelser som han har sökt rikta mot
Jehova, drabba nu honom själv. Och han faller nu ned och erkänner, att hans
dom är rättvis.
Fastän Satan tvingats att erkänna
Guds rättfärdighet och att böja sig för Kristi överhöghet, är hans karaktär
lika oförändrad. Det upproriska sinnet får åter makt över honom. Full av
raseri beslutar han att inte ge upp den stora striden. Tiden har kommit, när
det sista förtvivlade försöket måste göras möt himmelens konung, och han söker
inge sina undersåtar sin egen vrede och väcka dem till ett ögonblickligt
anfall. Men bland alla de otaliga miljoner, som han .har lockat till uppror,
finnes nu ingen som vill erkänna hans överhöghet. Hans makt är bruten. De
ogudaktiga behärskas av samma hat mot Gud som besjälar Satan, men de se, att
deras sak är hopplös och att de inte kunna besegra Jehova. Deras raseri upptändes
mot Satan och dem som varit hans medhjälpare i att bedraga, och med demonisk
vrede överfalla de dem.
»Du föll i synd. Då förvisade
jag. dig från gudaberget och förgjorde dig, du vittskuggande kerub; du fick ej
stanna bland de gnistrande stenarna. Eftersom ditt hjärta högmodades över din
skönhet . . . Slog jag dig till jorden . . . Jag lät dig ligga som aska på
jorden inför alla som besökte dig. Alla som kände dig bland folken häpnade
över ditt öde. Du tog en ände med förskräckelse för evig tid.» Hes.
28:16—19.
»Han skall låta
ljungeldssnaror regna över de ogudaktiga; eld och svavel och glödande vind,
det är den kalk som bliver dem beskärd. » Ps. 11:6. Eld faller ned av
himmelen från. Gud. Jorden öppnar sig. De förstörelsens krafter som äro
dolda i dess inre släppas lösa. Förtärande eld bryter fram ur varje gapande
avgrund. Själva klipporna fatta eld. Den dag har kommit, som »skall brinna såsom
en ugn». Elementen upplösas av hetta och »jorden och de verk som äro därpå
brännas upp». Jordens yta förefaller vara en smältande massa, en ofantligt
stor, sjudande eldsjö. Detta är de ogudaktigas doms och förtappelses dag —
» en Herrens hämndedag, ett vedergällningens år, då han utför Sions sak».
Jes. 34:8.
De ogudaktiga få sitt straff på
jorden. De skola »bliva lika strå, och dagen, den som kommer, skall förbränna
dem, säger Herren Sebaot. Somliga förgöras i ett ögonblick, medan andra få
uthärda ett längre lidande. Alla straffas »efter sina gärningar». Satans
straff skall bli mycket större än deras som han bedragit. Efter att alla som
han bedragit ha förgåtts, skall han fortfarande lida för sina gärningar. T
den renande elden förtäras slutligen alla ogudaktiga ‑ »varken rot
eller krona lämnas kvar av dem». Roten det är Satan och grenarna de
ogudaktiga. De ha lidit lagens fulla straff. Rättvisans fordringar ha blivit
uppfyllda. Himmel och jord, som bevittnat det ådömda straffets verkställande,
förklara att Jehova är rättfärdig.
Det förstörelseverk mörkrets
furste utfört har för evigt omintetgjorts. Under sex tusen år har han fått
fullfölja sitt uppsåt att fylla jorden med elände, som bringat sorg i hela världsalltet.
Hela skapelsen har suckat och våndats tillsammans. Men Guds skapade varelser äro
nu för alltid befriade från Satans närvaro och frestelser. »Hela jorden har
nu fått vila och ro; man brister ut i jubel.» Jes. 14:7. Och jublande segerrop
uppstiger från hela Guds trogna universum. Det höres »röster av en stor
skara, lika bruset av stora vatten och dånet av starka tordön; de sade:
Halleluja! Herren, vår Gud, den Allsmäktige, har nu trätt fram såsom konung.
» Upp. 19:6.
»Och jag såg en ny himmel och
en ny jord; ty den förra himmelen och den förra jorden voro förgångna».
Upp. 21:1. Den eld som förtär de ogudaktiga, renar jorden. Varje spår av förbannelse
utplånas. .Intet evigt brinnande helvete skall påminna de återlösta om
syndens förskräckliga följder.
Allenast ett minne står kvar: Vår
Återlösare skall alltid bära märkena efter sin korsfästelse. Hans sårade
hjässa, hans sida och hans händer och fötter bära de enda märken som påminna
om syndens grymma verk. Profeten, som skådade: Kristus i hans härlighet, säger:
»Strålar gingo ut från hans sida, och där var hans makt gömd.» (Hab. 3:4,
eng. övers.) Denna genomstungna sida, varifrån purpurströmmen gick ut, som försonade
människan med Gud ‑‑ där är Frälsarens härlighet, där är hans
makt gömd. Mäktig att frälsa genom återlösningens offer har han ock makt
att verkställa dom över dem som förakta Guds nåd. Tecknen på hans förnedring
äro hans högsta ära. I all evighet skola såren från . Golgata förkunna
hans lov och bära vittne om hans makt.
Jorden sorti ursprungligen gavs
åt människorna som deras rike, men som de överlämnat i den onde furstens
hand, denna jord som så länge varit i den mäktige fiendens våld, har blivit
återvunnen genom återlösningens stora verk. Allt som fördärvades genom
synden, har blivit upprättat igen. »Så säger Herren, . . . han som har danat
jorden och gjort den, han som har berett den och som icke har skapat den till
att vara öde, utan danat den till att bebos. » Guds ursprungliga avsikt med
att skapa jorden uppnås, i det den blir de återlöstas eviga hem. »De rättfärdiga
skola besitta landet och bo där evinnerligen. » Jes. 45:18; Ps. 37:29.
Fruktan för att de heligas
eviga arvedel skulle få en alltför materiell prägel, har förlett många till
att förandliga och därigenom bortförklara just de sanningar, som komma oss
att betrakta den som vårt hem. Kristus försäkrade sina lärjungar, att han
gick bort för att bereda rum i sin Faders hus. De son låta sig undervisas av
Guds ord, skola ej vara alldeles okunniga om de himmelska boningarna. Likväl är
det sant att > vad intet öga har sett och intet öra har hört och vad ingen
människas hjärta har kunnat tänka» det har »Gud berett åt dem som älska
honom». i Kor. 2: 9. .Mänskligt språk förmår ej skildra de rättfärdigas
belöning. Den skall bli känd allenast av dem som få se den. Dödligas begränsade
förstånd kan ej fatta den härlighet som omstrålar Guds paradis.
Bibeln kallar de frälstas
arvedel för ett land. Hebr. 11: 14—16. I detta land leder den himmelske
Herden sin hjord till levande vattenkällor. Livets träd ger sin frukt var månad,
och dess löv tjäna till läkedom för folken. Där finnas aldrig sinande
vattenströmmar, klara som kristall, och vajande träd vid deras stränder kasta
sina skuggor över de stigar, som äro banade för Herrens återlösta. Vidsträckta
slätter omväxla med vackra höjder, och Guds berg höja stolta toppar mot
skyn. På dessa fridfulla slätter utmed de levande strömmarna skall Guds folk,
som så länge varit gäster och främlingar, finna ett hem.
»Mitt folk skall bo i
fridshyddor, i trygga boningar och på säkra viloplatser.» »Man skall icke
mer höra talas om våld i ditt land, om ödeläggelse inom dina gränser, utan
du skall kalla dina murar för frälsning och dina portar för lovsång». »När
de bygga hus, skola de ock få bo i dem; när de plantera vingårdar, skola de
ock få äta deras frukt . . . Mina utkorade skola själva njuta av sina händers
verk.» Jes. 32:18; 60:18; 65:21—22.
»Öknen och ödemarken skola glädja
sig, och hedmarken skall fröjdas och blomstra som en lilja.» »Där törnesnår
nu finnas, skola. cypresser växa upp, och där nässlor stå, skall. myrten växa.
» »Då skola vargar bo tillsammans med lamm, och pantrar ligga tillsammans med
killingar, . . . och en liten gosse skall valla dem. » »Ingenstädes på mitt
heliga berg skall man då göra vad ont och fördärvligt är, säger Herren.»
Jes. 3 5:1; 55:13; 11:6, 9.
Ingen smärta skall trivas i
himmelens atmosfär. Inga tårar gjutas i detta land, inga liktåg, inga tecken
på sorg skola finnas där. »Och döden skall icke mer vara till, och ingen
sorg eller Där skola odödliga väsen med aldrig sinande fröjd begrunda
skaparmaktens under och frälsarkärlekens hemligheter. Ingen grym, listig
fiende skall fresta någon att glömma Gud. Varje förmåga skall uppövas,
varje anlag utvecklas. Förvärvandet av kunskap skall ej trötta någon eller
uttömma krafterna. De mest storartade företag skola genomföras, de högsta mål
uppnås, de käraste önskningar förverkligas. Och likväl skall dc‑t
finnas nya höjder att bestiga, nya under att begrunda, nya sanningar att förstå,
nya ting som kalla andens och själens och kroppens krafter till verksamhet.
Världsalltets alla skatter
skola bli tillgängliga för de återlöstas forskning. Lösta ur dödlighetens
bojor och utan att tröttas styra de sin flykt till avlägsna världar ‑ världar
som betogos av sorg vid åsynen av mänskligt ve och som genljödo av glädjesånger
vid budskapet om en själs frälsning. Med outsäglig fröjd bli jordens barn
införda i icke fallna varelsers glädje och vishet. De få dela med dem skatter
av kunskap och insikt, som de under tidsåldrarnas lopp vunnit genom att
begrunda Guds händers verk. Med ofördunklat öga betrakta de skapelsens härlighet
solar och stjärnor och världssystem, vilka alla på sina bestämda banor röra
sig omkring Guds tron. Allting från det: minsta till det största bär
Skaparens namn, allt ådagalägger hans makts oändliga rikedom.
Allteftersom evighetens år förgå,
skola de bringa allt rikare och härligare uppenbarelser av Gud och av Kristus.
Liksom kunskapen är framåtskridande, så skola även kärlek, vördnad och sällhet
tilltaga. Ju bättre människorna lära känna Gud, desto mer skola de beundra
hans karaktär. När Jesus avslöjar för dem återlösningens rikedom och sina
underbara gärningar i den väldiga kampen mot Satan, skola de återlöstas hjärtan
genomströmmas av en allt innerligare hängivenhet, och med fröjdefull hänryckning
slå de på sina gyllene harpor, medan tusen gånger tusen och tio tusen gånger
tio tusen röster förena, sig i den mäktiga kör som sjunger Guds pris.
»Och allt skapat, både i
himmelen och på jorden. och under jorden och på havet och allt vad i dem var,
hörde jag säga: 'Honom som sitter på tronen och Lammet tillhör lovet och äran
och priset och väldet i evigheternas evigheter.'» Upp. 5 : 13.