TRETTIONIONDE KAPITLET

En värld i ruiner


När de frälsta av Guds röst befrias ur fångenskapen, skall det bli ett fruktansvärt uppvaknande för dem som förlorat allt i livets stora kamp. Medan nådatiden varade voro de förblindade av Satans bedrägerier, och de sökte försvara sitt syndaliv. De rika yvdes över sina rikedomar och sågo ned på dem som voro mindre lyckligt lottade i timligt avseende, men rikedomarna hade de förvärvat genom att överträda Guds bud. De hade försummat att mätta de hungriga, att kläda de nakna, att handla redligt och älska barmhärtigheten. De hade sökt att upphöja sig själva och vinna sina medmänniskors hyllning. Nu ha de förlorat allt som förlänade dem storhet, och de stå där utblottade och försvarslösa. Med fasa se de sina avgudar ligga i spillror ‑ de gudar som de älskat högre än Skaparen. De ha sålt sina själar för jordiska rikedomar och njutningar och ha inte sökt bli rika inför Gud. Följden blir att deras liv bli förfelade, deras njutningar ha förvandlats till en bitter dryck, deras skatter ha blivit förströdda. De rikedomar, åt vilkas samlande de ägnat hela sitt liv, sopas bort i ett ögonblick. De rika sörja bittert över att deras ståtliga palats förstöras och att deras guld och silver förskingras. Men deras jämmerrop nedtystas av fruktan för att de själva skola förgås tillika med sina avgudar.

De ogudakti a gripas av ånger, men inte å rund av sin brottsliga försumlighet mot Gud och sina la medmänniskor, utan dåför att Gud har vunnit seger. De klaga över att deras handlingssätt skulle medföra sådana följder, men de ångra inte sin ogudaktighet. De skulle inte lämna något medel oförsökt, om det funnes möj­lighet att segra.

Världen bevittnar nu, att de människor den föraktat, hånat och sökt utrota, gå oskadade genom pest, storm och jordbävning. Den som för sin lags överträdare är en förtärande eld, är för sitt folk ett tryggt fäste.

Den Ordets förkunnare som uppoffrat sanningen för att vinna människors ynnest, märker nu vilken karaktär och vilket inflytande hans undervisning haft. Det är tydligt att ett allvetande öga följde honom, då han stod i predikstolen, gick på gatan eller umgicks med människor i livets olika förhållanden. Genom varje känsloyttring, genom varje rad som skrevs, varje ord som fälldes, varje handling som utfördes, vilket syftade till att förmå människor att ta sin tillflykt till lögnen, har han utsått en säd; och i de arma, förlorade själarna som omge honom, ser han nu skörden av den utsådda säden.

»De taga det lätt med helandet av dottern mitt folks skada; de säga: 'Allt står väl till, allt står väl till', och dock står icke allt väl till. » »Eftersom I genom lögnaktigt tal haven gjort den rättfärdige försagd i hjärtat, honom som jag ingalunda ville plåga, men däremot haven styrkt den ogudaktiges mod, så att han icke vänder om från sin onda väg och räddar sitt liv.» Jer. 8: I I; Hes. 3:22.

»Ve över de herdar som fördärva och förskingra fåren i min hjord! säger Herren . . . Men se, nu skall jag hemsöka eder för edert onda väsendes skull. » »Jämren eder, I herdar, och klagen; vältren eder på marken, I väldige i hjorden; ty tiden är inne, att I skolen slaktas. I skolen bliva förskingrade, I skolen komma på fall . . . Då finnes icke mer någon undflykt för herdarna, icke mer någon räddning för de väldige i hjorden.» Jer. 23:1, 2; 25:34, 35.

Såväl Ordets förkunnare som folket inse, att de ej stått i ett rätt förhållande till Gud. De inse att de gjort uppror mot honom, som är upphovet till alla rättvisa och heliga lagar. Att åsidosätta Guds bud har givit upphov till att ett otal källor av ondska sprungit upp — tvedräkt, hat, ogudaktighet, till dess jorden blivit en ofantlig valplats för strid, en avgrund av fördärv. Detta framstår nu tydligt för dem som förkastat sanningen och valt villfarelsen. Ord kunna ej beskriva den längtan de olvdiga och otrogna erfara efter vad de för evigt förlorat — det eviga livet. Människor som världen dyrkat för deras talanger och vältalighet, se nu dessa ting i deras rätta ljus. De inse `vad de förlorat genom sin synd, och de falla ned inför deras fötter, vilkas trohet de föraktat och hånat. De erkänna nu att Gud älskat dem.

»Dånet höres intill jordens ända, ty Herren har sal; med folken, han går till rätta med allt kött; de ogudaktiga giver. han till pris åt svärdet. » Den stora striden har pågått i sex tusen är. Guds Son och hans himmelska sändebud ha kämpat mot det ondas makt för att varna, upplysa och frälsa människorna. Var och en har nu fattat sitt beslut. De ogudaktiga ha fullständigt förenat sig med Satan i hans kamp mot Gud. Tiden har kommit, då Gud skall bevisa sin förtrampade lags auktoritet. Striden gäller nu icke blott Satan utan även människorna. »Herren har sak med folken . . . de ogudaktiga giver han till pris åt svärdet. »

Dödens ängel utför sitt verk.

Med befrielsens märke ha alla de tecknats, »som sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas ». Nu går dödens ängel fram, han som i Hesekiels syn symboliseras av männen med förstörelseredskapen. Åt dem gavs denna befallning: »Dragen fram . . . och slån ned folket; visen ingen skonsamhet och haven ingen misskund. Både åldringar och ynglingar och jungfrur, både barn och kvinnor skolen I dräpa och förgöra, men I mån icke komma vid någon som har tecknet på sig; och I skolen begynna vid min helgedom. » Profeten säger: »De begynte med de äldste, med de män som stodo framför tempelhuset. » Ödeläggelsens verk börjar bland dem som gett sig ut för att vara folkets andliga förmyndare. De falska väktarna äro de första som falla. Ingen beklagar eller skonar dem. X‑län, kvinnor, jungfrur och små barn — alla omkomma tillsammans.

»Ty se, Herren träder ut ur sin boning, för att hemsöka jordens inbyggare för deras missgärning; och jorden skall låta komma i dagen allt blod som där har blivit utgjutet, och skall. icke längre betäcka dem som där hava blivit dräpta. » Jes. 26:2 I. »ilen denna hemsökelse skall Herren låta drabba alla de folk, som drogo ut för att strida mot Jerusalem; han skall låta deras kött ruttna, medan de ännu stå på sina fötter; deras ögon skola ruttna i deras hålor och deras tunga skall ruttna i deras mun. Och det skall ske på den tiden att Herren skall sända stor förvirring bland dem; de skola bära hand på varandra, och den enes hand skall lyftas mot den andres.» Sak. 14: 12, 13. I den vanvettiga kamp, som framkallats av deras egna häftiga lidelser, och genom det fasansfulla utgjutandet av Guds obemängda vrede, omkomma jordens inbyggare — präster, regenter, rika och fattiga, höga och låga. »De som bliva slagna av Herren på den tiden skola ligga strödda från jordens ena ända till den andra; man skall icke hålla dödsklagan efter dem eller samla dem tillhopa och begrava dem.» Jer. 25:33.

Vid Kristi återkomst skola de ogudaktiga utrotas från jorden förtäras av hans muns anda och tillintetgöras genom hans härlighets uppenbarelse. Kristus för sitt folk till Guds stad och jorden blir utan inbyggare. »Se, Herren ödelägger jorden och föröder den; han omvälver vad därpå är och förströr dess inbyggare . . . jorden bliver i grund ödelagd och i grund utplundrad; ty Herren har talat detta ord . . . . Ty jorden har blivit ohelgad under sina inbyggare; de hava överträtt lagarna, de hava förvandlat rätten, brutit det eviga förbundet. Därför uppfräter förbannelsen jorden, och de som bo där måste lida vad de hava förskyllt, därför förtäras jordens inbyggare av hetta.» Jes. 24: 1, 3, 5, 6.

Hela jorden liknar en öde öken. Ruiner av städer och byar, som blivit ödelagda av jordbävningen, uppryckta träd, skrovliga klippor, som blivit uppkastade av havet eller lösryckta från bergen, ligga kringspridda över jordens yta, medan stora kratrar utmärka platsen där bergen rämnat ända från grunden.

Nu inträffar den händelse, som förebildades i den sista högtidliga tjänsten på försoningsdagen. När tjänsten i det allra heligaste var fullbordad och Israels synder blivit avlägsnade från helgedomen i kraft av syndoffrets blod, fördes syndabocken levande inför Herren, och i hela menighetens närvaro bekände översteprästen »över honom Israels barns alla missgärningar och alla deras överträdelser, vad de än hava syndat»; han lade dem på bockens huvud. När försoningsverket i himmelens helgedom är fullbordat, skola på samma sätt de återlöstas synder i Guds och änglarnas närvaro läggas på Satan, som förklaras skyldig till allt det onda han förlett Guds barn att begå. Och liksom syndabocken blev förd ut i öknen, så skall Satan förvisas till jorden, som nu är en obebodd, dyster vildmark.

Aposteln Johannes förutsäger i Uppenbarelseboken denna Satans förvisning och jordens kaotiska och ödsliga tillstånd. Det framhålles vidare att detta tillstånd skall vara i tusen år. : »Och jag såg en ängel komma ned från himmelen; han hade nyckeln till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand. Och han grep draken, den gamla ormen, det är djävulen och Satan, och fängslade honom för tusen år och kastade honom i avgrunden och stängde igen och satte dit ett insegel över honom, på det han icke mer skulle förvilla folken, förrän de tusen åren hade gått till ända. Därefter skall han åter komma lös för en liten tid.» Upp. 22:1—3 .

Ordet »avgrunden» betecknar jorden i ett tillstånd av ödeläggelse och mörker, vilket framgår av andra skriftställen. Bibeln omtalar att i begynnelsen var jorden »öde och tom, och mörker var på djupet».1 Profeten Jeremia framhåller att jorden skall åtminstone delvis försättas i samma tillstånd. Han förklarar nämligen, då han skådar framåt till Guds stora dag: »Jag såg på jorden, och se, den var öde och tom, och upp mot himmelen,, och där lyste intet ljus. Jag såg på bergen, och se, de bävade, och alla höjder vacklade. Jag såg mig om, och då fanns ingen människa, och alla himmelens fåglar hade flytt bort. Jag såg mig om, och då var det bördiga landet en öken, och alla dess städer voro nedbrutna för Herrens ansikte.» Jer. 4:23—27.

Här skall Satan och hans änglar vistas i tusen år. Hans rörelsefrihet är begränsad till denna jorden, han har nämligen icke tillträde till andra världar för att fresta och plåga dern som ej fallit i synd. I denna bemärkelse är han bunden, då det nu inte finns någon kvar, över vilken han kan utöva något inflytande. Han kan inte längre bedraga och fördärva, vilket varit hans enda traktan och tillfredsställelse under så många århundraden.

Profeten Jesaja utropar, då han skådar framåt till den tid, då Satans makt är tillintetgjord: »Huru har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna! Huru har du inte blivit fälld till jorden, du folkens förgörare! Det var du som sade i ditt hjärta: 'Jag vill stiga upp till himmelen; högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron; jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg längst uppe i norr. Jag vill stiga upp över molnens höjder, göra mig lik den Högste.' Nej, ned till dödsriket måste du fara, längst ned i graven. De som se dig stirra på dig, de betrakta dig och säga: Är detta den man som kom jorden att darra och riken att bäva, den som förvandlade jordkretsen till en öken och förstörde dess städer, den som aldriafrigavfdngar, så att de fingo dtervända hem ?» Jes. 14:12—17

I sex tusen år har Satans upprorsverk kommit »jorden att darra». Han har förvandlat jordkretsen till en öken och förstört dess städer. Han »frigav aldrig fångar, så att de fingo återvända hem». I sex tusen år ha hans fängelsemurar slutit sig omkring Guds folk, och han skulle ha hållit dem fångna för evigt, om Kristus ej hade krossat järnbojorna och försatt de fångna i frihet.

Även de ogudaktiga äro utom räckhåll för Satans inflytande. Ensam med sina änglar lämnas han nu att övertänka de följder och den förbannelse synden medfört. »Folkens alla konungar ligga allasammans med ära var och en i sitt vilorum; men du ligger obegraven och bortkastad lik en föraktad gren . . . Du skall icke såsom de få vila i en grav, ty du fördärvade ditt land och dräpte ditt folk. » Jes. I4:18—20.

Under tusen år skall Satan vandra av och an på den öde jorden och betrakta följderna av sitt uppror mot Guds lag. Under denna tid skola hans lidanden vara fruktansvärda. Sedan. fallet har hans liv av oupphörlig aktivitet ej givit honom tid till begrundan, men nu är han berövad sin makt och lämnad att: ostört anställa betraktelser över den roll han spelat, sedan han först gjorde uppror mot himmelens regering. Med bävan och fasa blickar han nu framåt mot den fruktansvärda tid, då han måste lida för alla de onda gärningar han själv gjort och även bli straffad för de synder han förlett andra att begå.

Under de tusen åren mellan första och andra uppståndelsen hålles dom över de ogudaktiga. Aposteln Paulus omtalar denna dom som en händelse, vilken följer på Kristi andra ankomst: »Dörren därför icke förrän tid är, icke förrän Herren kommer, han som skall draga fram i ljuset vad som är fördolt i mörker och uppenbara alla hjärtans rådslag.» Daniel förklarar, att när den gamle av dagar kom, gavs domsrätt åt »den Högstes heliga folk ». (Dan. 7:22, äldre övers.) Vid denna tid regera de rättfärdiga såsom konungar och präster. Aposteln Johannes säger i Uppenbarelseboken: »Jag såg troner stå där, och de satte sig på dem. » »De skola vara Guds och Kristi präster och skola få regera med honom de tusen åren.» Det är vid denna tid »de heliga skola döma världen», varom Paulus talar. Tillsammans med Kristus sittia de till doms över de ogudaktiga.

Även Satan och de fallna änglarna dömas av Kristus och hans folk. Paulus säger: » I veten ju att vi skola döma änglar. » i Kor. 6:2, 3. Och Judas förklarar att »de änglar som icke behöllo sin furstehöghet, utan övergåvo sin boning, hava av honom med eviga bojor blivit förvarade i mörker till den stora dagens dom». Jud. v. 6.

Vid slutet av de tusen åren skall den andra uppståndelsen äga rum. Då skola de ogudaktiga uppväckas från de döda och framställas inför Gud, på det att »den dom som är skriven» skall kunna verkställas. Sålunda läsa vi i Uppenbarelseboken efter skildringen om de rättfärdigas uppståndelse: »De övriga döda blevo icke levande, förrän de tusen åren hade gått till ända.» Upp. 20:5 . Och Jesaja säger om de ogudaktiga: »De skola samlas tillhopa, såsom fångar hopsamlas i fånggropen, och skola inneslutas i fängelse; sent omsider når dem hemsökelsen.» Jes. 24:22.

1 Ordet i grundspråket, som här är översatt »djupet», är samma ord som i Upp. 20:1—3 är översatt »avgrunden ».


TOC