Till lagen och till vittnesbördet! Om de icke tala i överensstämmelse
med detta ord, så är det därför att intet ljus är i dem. » Jes. 8:20.1
Guds folk hänvisar till Skriften såsom deras värn mot falska lärare och mot
mörkrets andars förföriska makt. Den onde brukar alla möjliga medel för att
hindra människorna från att bliva förtrogna med Bibeln, emedan dess tydliga
ord avslöjar hans bedrägeri. Vid varje förnyelse av Guds verk sporras
ondskans furste till större iver. I denna tid samlar han sina yttersta krafter
till en sista kamp mot Kristus och hans efterföljare. Vi skola snart stå inför
den sista stora förföljelsen. Antikrist skall utföra sina underbara gärningar
inför våra ögon. Och så stor kommer likheten att bli mellan det falska och
det sanna, att man omöjligen kan skilja mellan dem utan genom den heliga
Skrift. filed dess vittnesbörd måste varje påstående och varje underverk prövas.
De som beflita sig om att lyda alla Guds bud, skola röna motstånd och
begabberi. Allenast i Gud kunna de bestå. För att kunna uthärda den prövning
de gå i möte, måste de förstå Guds vilja, såsom den är uppenbarad i hans
ord. De kunna ära honom endast under den förutsättningen att de ha en rätt
uppfattning om hans karaktär, hans regering och hans avsikter samt handla i överensstämmelse
därmed. Inga andra än de som väpnat sitt sinne med Bibelns sanningar, skola
bestå i den sista stora striden. Varenda själ kommer att ställas inför denna
rannsakande fråga: Skall jag lyda Gud mer än människor? Den avgörande
stunden är redan för handen. Stå våra fötter på Guds oföränderliga ords
klippa? Äro vi beredda att orubbligt försvara Guds bud och Jesu tro?
Före sin, korsfästelse förklarade Frälsaren för sina lärjungar, att
han skulle dödas och uppstå igen ur graven, och änglar voro närvarande för
att intrycka hans ord i deras hjärtan. Men lärjungarna förväntade en timlig
förlossning — från det romerska oket — och de kunde ej uthärda den
tanken, att han som var medelpunkten i deras förhoppningar, skulle lida en vanärande
död. De ord som de behövde minnas glömde de, och när prövningens stund kom,
voro de oberedda. Jesu död tillintetgjorde deras hopp lika fullständigt, som
om han ej hade varnat dem.
I profetiorna avslöjas framtiden lika tydligt, som den avslöjades för lärjungarna
genom Kristi ord. De händelser som stå i förbindelse med prövningstidens
avslutning och beredelsen för vedermödans tid, äro tydligt framställda. Men
många ha ej mera kännedom om dessa viktiga sanningar, än om de aldrig hade
blivit uppenbarade. Den onde söker utplåna varje intryck, som kunde göra dem
visa till frälsning, och när nödens tid kommer skola de befinnas oberedda.
När Gud sänder människorna varningar som äro så betydelsefulla, att
de föreställas bli förkunnade av änglar, som uppe i himlarymden; så fordrar
han att envar som fått förmåga att tänka, skall ge akt på budskapet. De förskräckliga
hotelser om straff, som flyga fram uttalas mot tillbedjan av vilddjuret och dess
bild (Upp. 14:9—11), borde förmå alla att flitigt forska i profetiorna för
att få veta, vad vilddjurets märke är, och hur de skola undgå att taga det.
Men de flesta vända sina öron från sanningen och vända sig till fablerna.
Aposteln Paulus förklarade, i det han såg framåt till de sista dagarna: »En
tid kommer, då de icke längre skola fördraga den sunda läran» (z Tim. 4:3).
Den tiden har nu kommit. Mängden vill ej veta av Bibelns sanningar, emedan de
äro i strid med det syndiga, världsliga hjärtats begär. Och själafienden förser
dem genom sitt bedrägeri med vad de önska.
Men Gud skall ha ett folk på jorden, som försvarar Bibeln, och Bibeln
allena, såsom måttstocken för all lära och grunden till all reform! Lärda mäns
åsikter, vetenskapens slutledningar, kyrkomötens trosbekännelser och bestämmelser,
lika talrika och stridiga som de kyrkosamfund de representera — intet av allt
detta kan betraktas som bevis för eller emot någon kristen trospunkt. Innan vi
antaga någon lära eller förordning, böra vi fordra ett tydligt » så säger
Herren» till stöd för densamma.
Djävulen söker alltid fästa uppmärksamheten vid människor i stället
för vid Gud. Han leder människorna att se upp till biskopar, präster och
professorer i teologi som sina vägledare i stället för att rannsaka Skriften
och själva undersöka vad som är deras plikt. Genom att behärska sådana
ledande mäns sinnen kan han påverka människomassorna efter sin vilja.
Då Jesus talade livets ord, hörde folket honom gärna, och många även
bland prästerna och rådsherrarna trodde på honom. Men översteprästerna och
folkets ledare voro beslutna att fördöma och förkasta hans lära. Fastän de
ej lyckades finna något att anklaga honom för och fastän de ej kunde undgå
att märka den gudomliga vishet och kraft, som ledsagade hans ord, förskansade
de sig likväl bakom sina fördomar, och förkastade de tydligaste bevis på
hans messiasskap, för att de ej skulle behöva bli hans lärjungar. Dessa Jesu
motståndare voro män, som folket ända från sin barndom blivit lärda att vörda
och för vars myndighet de blivit vana att obetingat böja sig. »Hur kan det
vara », frågade de, »att våra rådsherrar och skriftlärde icke tro på
Jesus? Skulle icke dessa fromma män taga emot honom, om han vore Kristus? »
Det var sådana lärares inflytande, som kom judafolket att förkasta sin Frälsare.
Den ande som ledde dessa präster och rådsherrar, ger sig ännu tillkänna
hos många som uppträda med stora anspråk på gudsfruktan. De vägra att
undersöka Skriftens vittnesbörd rörande de sanningar, som särskilt angå vår
tid. De hänvisa till sitt stora medlemsantal, sin rikedom, sitt anseende och se
med förakt på sanningens förkämpar såsom fattiga, oansedda och med en lära,
som skiljer dem från världen.
Kristus förutsåg att den myndighet som de skriftlärde och fariséerna
orättmätigt tillvällat sig, inte skulle upphöra med judarnas förskingring.
Med profetisk blick såg han det verk, som skulle fullföljas för att upphöja
mänsklig auktoritet att härska över människornas samveten och som varit till
så stor förbannelse för församlingen under alla tider. Hans förfärliga förkastelsedom
över de skriftlärde och fariséerna och hans varningar till folket att inte följa
dessa blinda ledare, nedskrevos som en förmaning för kommande släkten.
Den katolska kyrkan förbehåller prästerskapet rätten att tolka Bibeln
och hindrar folket att läsa den av det skälet, att blott det andliga ståndet
äger skicklighet att förklara Guds ord. Fastän reformationen gav Bibeln åt
alla, hindrar likväl samma princip, som Rom hävdade, många människor i de
protestantiska samfunden från att själva rannsaka Bibeln. De få lära sig att
anta dess lära, såsom kyrkan tolkar den.
Det finns tusenden som inte våga tro något som strider mot deras kyrkas
bekännelse eller dess fastställda läxa, hur tydligt det än är framställt i
Bibeln.
Själafienden verkar på mångahanda sätt genom mänskligt inflytande för
att fjättra sina fångar. Han försäkrar sig om stora skaror genom att med
tillgivenhetens band fästa dem vid människor, som äro fiender till Kristi
kors. Av vilken art denna tillgivenhet än är — om det gäller föräldrar
eller barn, äkta makar, umgängesvänner — så blir verkan densamma:
sanningens motståndare bruka sin makt till att behärska samvetet, och de själar
som stå under deras inflytande, ha ej mod eller självständighet nog att följa
sin egen övertygelse angående rätt och plikt.
Sanningen och Guds ära äro oskiljaktiga. Det är omöjligt för oss med
Bibeln inom räckhåll att ära Gud genom oriktiga åsikter. Många påstå att
det är likgiltigt vad man tror, om man blott för en rättskaffens vandel. Men
tron danar livet. Om sanningens ljus är tillräckligt för oss, men vi försumma
tillfällena att tillägna oss det, så förkasta vi det i verkligheten. Vi välja
mörkret framför ljuset.
»Mången håller sin väg för den rätta, men på sistone leder den dock
till döden.» Ords. 16:25. Okunnighet är ingen ursäkt för villfarelse eller
synd, när varje tillfälle står en till buds att lära känna Guds vilja. En
resande kommer till ett vägskäl, där flera vägar mötas, och en vägvisare
anger vart de olika vägarna föra. Om han nu förbiser vägvisaren och väljer
den väg han anser vara den rätta, så skall han, hur uppriktig han än må
vara, med all sannolikhet upptäcka att han är på orätt väg.
Vi borde använda alla våra förståndsgåvor till att rannsaka Skriften
och uppöva fattningsgåvan till att fatta Guds djupheter, så vitt som dödliga
människor kunna fatta dem. Men vi må inte glömma, att barnets läraktighet
och undergivenhet är en lärjunges rätta sinnelag. Svårfattliga skriftställen
kunna aldrig bemästras på samma sätt, som man löser filosofiska problem. Vi
få inte granska Bibeln med det självförtroende, varmed så många beträda
vetenskapens områden, utan under bön och förtröstan till Gud och med en
uppriktig önskan att förstå hans vilja. Vi måste komma med en ödmjuk och läraktig
ande för att mottaga undervisning av den store Jag är.2
Annars skola onda änglar så förblinda våra sinnen och förhärda våra hjärtan,
att sanningen inte gör något intryck på oss.
Många delar av Skriften, vilka lärda män beteckna som hemlighetsfulla
eller förbigå som oväsentliga, äro fulla av lärdom och tröst för den som
blivit fostrad i Kristi skola. En orsak varför många teologer ej ha större
insikt i Guds ord är, att de tillsluta sina öron för sanningar, som de ej
vilja efterleva. Kunskapen om bibliska sanningar beror inte så mycket på förståndsgåvor
som fastmer på en uppriktig vilja att förstå och på en verklig hunger efter
rättfärdighet.
Bibeln bör aldrig läsas utan bön. Den helige Ande allena kan hjälpa
oss att inse vikten av de ting som äro lätta. att fatta, och hindra oss från
att förvränga sådant som är svårt att förstå. Det tillhör de himmelska
änglarnas tjänst att så bereda våra hjärtan att mottaga Guds ord, att vi
bli intagna av dess skönhet, förmanade
Jesu löfte till lärjungarna var: »Hjälparen, den helige Ande, som
Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära eder allt och påminna eder
allt vad jag har sagt eder. » Men Kristi lära måste först bli gömd i våra
hjärtan, för att Guds Ande skall kunna bringa den i erinring i farans stund.
David säger: » Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta, för att jag icke skall
synda mot dig. » Joh. 14:26; PS. 119:11.
Alla som äro måna om sina eviga intressen, böra vara på vakt mot
otrons angrepp. Själva sanningens grundval skall bli angripen. Det är omöjligt
att hålla sig utom räckhåll för den moderna otrons hån och spetsfundigheter
och dess lömska, fördärvliga lärosatser. Satan anpassar sina frestelser
efter olika människoklasser. Den okunnige angriper han med gyckel och hån,
under det han möter den bildade med vetenskapliga invändningar och filosofiska
argument, vilket allt är beräknat på att skapa misstro eller förakt mot
Skriften. Även de unga, som ha blott ringa erfarenhet, drista sig till att
framkasta tvivel angående kristendomens lärosatser. I all sin ytlighet utövar
denna otro sitt inflytande. Många förledas på detta sätt att driva gäck med
sina fäders tro och smäda nådens Ande. {Hebr. 10:29). Månget ett liv, som
gav löfte om att bli en ära för Gud och en välsignelse för världen, har
blivit ödelagt av otrons fördärvliga ande. Alla som förlita sig på människoförnuftets
skrvtsamma dom och inbilla sia, att de kunna förklara gudomliga hemligheter och
vinna kunskap om sanningen utan hjälp av gudomlig vishet, bli fångade i djävulens
snara.
Vi leva i den mest allvarsfyllda tid av denna världens historia. Människosläktets
öde skall snart avgöras. Såväl vår egen som andras välfärd och frälsning
är beroende på huru vi handla nu. Vi behöva vägledas av sanningens Ande.
Varje Kristi efterföljare borde allvarligt fråga: »Vad vill du att jag skall
göra, Herre?» Vi behöva ödmjuka oss inför Herren med fasta och bön samt
flitigt betrakta hans ord, isynnerhet det som angår domen. Vi böra nu söka en
djup och levande erfarenhet i det som hör Gud till. Vi ha ej ett ögonblick att
förlora. Händelser av största betydelse inträffa runt omkring oss. Vi
befinna oss på Satans förtrollade mark. Soven icke, I Guds väktare! Fienden
ligger på lur i närheten, färdig att vilket ögonblick som helst anfalla eder
och göra eder till sitt byte, om I bliven sömniga och likgiltiga.
Många bedraga sig med avseende på sitt förhållande till Gud. De berömma
sig så att säga av de onda handlingar de icke begå, och glömma att uppräkna
de goda och ädla gärningar, som Gud fordrar av dem, men som de ha försummat
att utföra. Det är inte nog med att de äro träd i Guds örtagård: de kunna
möta hans förväntan blott genom att bära frukt. Han håller dem ansvariga för
deras uraktlåtenhet i fråga om allt det goda, som de genom hans nåd kunde uträtta.
I himmelen äro de upptecknade såsom träd, vilka »utsuga jorden» (Luk.
13:7). Likväl finns det hopp även för denna klass. Den eviga kärleken manar
ännu i sin långmodighet gott för dessa, som missbrukat Guds nåd och icke
aktat hans barmhärtighet. Därför säger han: »'Vakna upp, du som sover; och
stå upp ifrån de döda, så skall Kristus lysa fram för dig.’ Sen därör
noga till, huru I vandren . . . och tagen väl i akt vart lägligt tillfälle.
Ty tiden är ond.» Ef. 5:14—16.
1 Engelska bibelöversättningen. — Övers. anm.
2 En översättning och förklaring av det hebreiska Guds-namnet
Jahve. Se 2 Mos. 3:14. Övers. anm.
3 Jes. 59:19 här citerat efter den engelska bibelöversättningen.
— Övers. anm.