TRETTIOFEMTE KAPITLET

Vårt säkra värn


Till lagen och till vittnesbördet! Om de icke tala i överensstämmelse med detta ord, så är det därför att intet ljus är i dem. » Jes. 8:20.1 Guds folk hänvisar till Skriften såsom deras värn mot falska lärare och mot mörkrets andars förföriska makt. Den onde brukar alla möjliga medel för att hindra människorna från att bliva förtrogna med Bibeln, emedan dess tydliga ord avslöjar hans bedrägeri. Vid varje förnyelse av Guds verk sporras ondskans furste till större iver. I denna tid samlar han sina yttersta krafter till en sista kamp mot Kristus och hans efterföljare. Vi skola snart stå inför den sista stora förföljelsen. Antikrist skall utföra sina underbara gärningar inför våra ögon. Och så stor kommer likheten att bli mellan det falska och det sanna, att man omöjligen kan skilja mellan dem utan genom den heliga Skrift. filed dess vittnesbörd måste varje påstående och varje underverk prövas.

De som beflita sig om att lyda alla Guds bud, skola röna motstånd och begabberi. Allenast i Gud kunna de bestå. För att kunna uthärda den prövning de gå i möte, måste de förstå Guds vilja, såsom den är uppenbarad i hans ord. De kunna ära honom endast under den förutsättningen att de ha en rätt uppfattning om hans karaktär, hans regering och hans avsikter samt handla i överensstämmelse därmed. Inga andra än de som väpnat sitt sinne med Bibelns sanningar, skola bestå i den sista stora striden. Varenda själ kommer att ställas inför denna rannsakande fråga: Skall jag lyda Gud mer än människor? Den avgörande stunden är redan för handen. Stå våra fötter på Guds oföränderliga ords klippa? Äro vi beredda att orubbligt försvara Guds bud och Jesu tro?

Före sin, korsfästelse förklarade Frälsaren för sina lärjungar, att han skulle dödas och uppstå igen ur graven, och änglar voro närvarande för att intrycka hans ord i deras hjärtan. Men lärjungarna förväntade en timlig förlossning — från det romerska oket — och de kunde ej uthärda den tanken, att han som var medelpunkten i deras förhoppningar, skulle lida en vanärande död. De ord som de behövde minnas glömde de, och när prövningens stund kom, voro de oberedda. Jesu död tillintetgjorde deras hopp lika fullständigt, som om han ej hade varnat dem.

I profetiorna avslöjas framtiden lika tydligt, som den avslöjades för lärjungarna genom Kristi ord. De händelser som stå i förbindelse med prövningstidens avslutning och beredelsen för vedermödans tid, äro tydligt framställda. Men många ha ej mera kännedom om dessa viktiga sanningar, än om de aldrig hade blivit uppenbarade. Den onde söker utplåna varje intryck, som kunde göra dem visa till frälsning, och när nödens tid kommer skola de befinnas oberedda.

Guds varningar:

När Gud sänder människorna varningar som äro så betydelsefulla, att de föreställas bli förkunnade av änglar, som uppe i himlarymden; så fordrar han att envar som fått förmåga att tänka, skall ge akt på budskapet. De förskräckliga hotelser om straff, som flyga fram uttalas mot tillbedjan av vilddjuret och dess bild (Upp. 14:9—11), borde förmå alla att flitigt forska i profetiorna för att få veta, vad vilddjurets märke är, och hur de skola undgå att taga det. Men de flesta vända sina öron från sanningen och vända sig till fablerna. Aposteln Paulus förklarade, i det han såg framåt till de sista dagarna: »En tid kommer, då de icke längre skola fördraga den sunda läran» (z Tim. 4:3). Den tiden har nu kommit. Mängden vill ej veta av Bibelns sanningar, emedan de äro i strid med det syndiga, världsliga hjärtats begär. Och själafienden förser dem genom sitt bedrägeri med vad de önska.

Men Gud skall ha ett folk på jorden, som försvarar Bibeln, och Bibeln allena, såsom måttstocken för all lära och grunden till all reform! Lärda mäns åsikter, vetenskapens slutledningar, kyrkomötens trosbekännelser och bestämmelser, lika talrika och stridiga som de kyrkosamfund de representera — intet av allt detta kan betraktas som bevis för eller emot någon kristen trospunkt. Innan vi antaga någon lära eller förordning, böra vi fordra ett tydligt » så säger Herren» till stöd för densamma.

Djävulen söker alltid fästa uppmärksamheten vid människor i stället för vid Gud. Han leder människorna att se upp till biskopar, präster och professorer i teologi som sina vägledare i stället för att rannsaka Skriften och själva undersöka vad som är deras plikt. Genom att behärska sådana ledande mäns sinnen kan han påverka människomassorna efter sin vilja.

Då Jesus talade livets ord, hörde folket honom gärna, och många även bland prästerna och rådsherrarna trodde på honom. Men översteprästerna och folkets ledare voro beslutna att fördöma och förkasta hans lära. Fastän de ej lyckades finna något att anklaga honom för och fastän de ej kunde undgå att märka den gudomliga vishet och kraft, som ledsagade hans ord, förskansade de sig likväl bakom sina fördomar, och förkastade de tydligaste bevis på hans messiasskap, för att de ej skulle behöva bli hans lärjungar. Dessa Jesu motståndare voro män, som folket ända från sin barndom blivit lärda att vörda och för vars myndighet de blivit vana att obetingat böja sig. »Hur kan det vara », frågade de, »att våra rådsherrar och skriftlärde icke tro på Jesus? Skulle icke dessa fromma män taga emot honom, om han vore Kristus? » Det var sådana lärares inflytande, som kom judafolket att förkasta sin Frälsare.

Den ande som ledde dessa präster och rådsherrar, ger sig ännu tillkänna hos många som uppträda med stora anspråk på gudsfruktan. De vägra att undersöka Skriftens vittnesbörd rörande de sanningar, som särskilt angå vår tid. De hänvisa till sitt stora medlemsantal, sin rikedom, sitt anseende och se med förakt på sanningens förkämpar såsom fattiga, oansedda och med en lära, som skiljer dem från världen.

Kristus förutsåg att den myndighet som de skriftlärde och fariséerna orättmätigt tillvällat sig, inte skulle upphöra med judarnas förskingring. Med profetisk blick såg han det verk, som skulle fullföljas för att upphöja mänsklig auktoritet att härska över människornas samveten och som varit till så stor förbannelse för församlingen under alla tider. Hans förfärliga förkastelsedom över de skriftlärde och fariséerna och hans varningar till folket att inte följa dessa blinda ledare, nedskrevos som en förmaning för kommande släkten.

Skriftens tolkning.

Den katolska kyrkan förbehåller prästerskapet rätten att tolka Bibeln och hindrar folket att läsa den av det skälet, att blott det andliga ståndet äger skicklighet att förklara Guds ord. Fastän reformationen gav Bibeln åt alla, hindrar likväl samma princip, som Rom hävdade, många människor i de protestantiska samfunden från att själva rannsaka Bibeln. De få lära sig att anta dess lära, såsom kyrkan tolkar den. Det finns tusenden som inte våga tro något som strider mot deras kyrkas bekännelse eller dess fastställda läxa, hur tydligt det än är framställt i Bibeln.

Själafienden verkar på mångahanda sätt genom mänskligt inflytande för att fjättra sina fångar. Han försäkrar sig om stora skaror genom att med tillgivenhetens band fästa dem vid människor, som äro fiender till Kristi kors. Av vilken art denna tillgivenhet än är — om det gäller föräldrar eller barn, äkta makar, umgängesvänner — så blir verkan densamma: sanningens motståndare bruka sin makt till att behärska samvetet, och de själar som stå under deras inflytande, ha ej mod eller självständighet nog att följa sin egen övertygelse angående rätt och plikt.

Sanningen och Guds ära äro oskiljaktiga. Det är omöjligt för oss med Bibeln inom räckhåll att ära Gud genom oriktiga åsikter. Många påstå att det är likgiltigt vad man tror, om man blott för en rättskaffens vandel. Men tron danar livet. Om sanningens ljus är tillräckligt för oss, men vi försumma tillfällena att tillägna oss det, så förkasta vi det i verkligheten. Vi välja mörkret framför ljuset.

»Mången håller sin väg för den rätta, men på sistone leder den dock till döden.» Ords. 16:25. Okunnighet är ingen ursäkt för villfarelse eller synd, när varje tillfälle står en till buds att lära känna Guds vilja. En resande kommer till ett vägskäl, där flera vägar mötas, och en vägvisare anger vart de olika vägarna föra. Om han nu förbiser vägvisaren och väljer den väg han anser vara den rätta, så skall han, hur uppriktig han än må vara, med all sannolikhet upptäcka att han är på orätt väg.

Vi borde använda alla våra förståndsgåvor till att rannsaka Skriften och uppöva fattningsgåvan till att fatta Guds djupheter, så vitt som dödliga människor kunna fatta dem. Men vi må inte glömma, att barnets läraktighet och undergivenhet är en lärjunges rätta sinnelag. Svårfattliga skriftställen kunna aldrig bemästras på samma sätt, som man löser filosofiska problem. Vi få inte gran­ska Bibeln med det självförtroende, varmed så många beträda vetenskapens områden, utan under bön och förtröstan till Gud och med en uppriktig önskan att förstå hans vilja. Vi måste komma med en ödmjuk och läraktig ande för att mottaga undervisning av den store Jag är.2 Annars skola onda änglar så förblinda våra sinnen och förhärda våra hjärtan, att sanningen inte gör något intryck på oss.

Många delar av Skriften, vilka lärda män beteckna som hemlighetsfulla eller förbigå som oväsentliga, äro fulla av lärdom och tröst för den som blivit fostrad i Kristi skola. En orsak varför många teologer ej ha större insikt i Guds ord är, att de tillsluta sina öron för sanningar, som de ej vilja efterleva. Kunskapen om bibliska sanningar beror inte så mycket på förståndsgåvor som fastmer på en uppriktig vilja att förstå och på en verklig hunger efter rättfärdighet.

Bibelstudium och bön.

Bibeln bör aldrig läsas utan bön. Den helige Ande allena kan hjälpa oss att inse vikten av de ting som äro lätta. att fatta, och hindra oss från att förvränga sådant som är svårt att förstå. Det tillhör de himmelska änglarnas tjänst att så bereda våra hjärtan att mottaga Guds ord, att vi bli intagna av dess skönhet, förmanade genom dess varningar samt upplivade och styrkta genom dess löften. Vi borde göra psalmistens bön till vår egen: »Öppna mina ögon, så att jag kan skåda undren i din lag.» Frestelser synas ofta oemotståndliga, emedan den frestade på grund av försummad bön och bibelforskning ej så lätt kan erinra sig Guds löften och möta Satan med Skriftens vapen. Men änglar omge dem som äro villiga att låta sig undervisas i gudomliga ting, och i rätta stunden skola de påminna dem om de sanningar, som de bäst behöva. Sålunda sker det, att »när fienden kommer som en flod, skall Herrens Ande upprätta ett baner mot honom». Ps. 119:18; Jes. 59.19.3

Jesu löfte till lärjungarna var: »Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära eder allt och påminna eder allt vad jag har sagt eder. » Men Kristi lära måste först bli gömd i våra hjärtan, för att Guds Ande skall kunna bringa den i erinring i farans stund. David säger: » Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta, för att jag icke skall synda mot dig. » Joh. 14:26; PS. 119:11.

Otro och tvivel.

Alla som äro måna om sina eviga intressen, böra vara på vakt mot otrons angrepp. Själva sanningens grundval skall bli angripen. Det är omöjligt att hålla sig utom räckhåll för den moderna otrons hån och spetsfundigheter och dess lömska, fördärvliga lärosatser. Satan anpassar sina frestelser efter olika människoklasser. Den okunnige angriper han med gyckel och hån, under det han möter den bildade med vetenskapliga invändningar och filosofiska argument, vilket allt är beräknat på att skapa misstro eller förakt mot Skriften. Även de unga, som ha blott ringa erfarenhet, drista sig till att framkasta tvivel angående kristendomens lärosatser. I all sin ytlighet utövar denna otro sitt inflytande. Många förledas på detta sätt att driva gäck med sina fäders tro och smäda nådens Ande. {Hebr. 10:29). Månget ett liv, som gav löfte om att bli en ära för Gud och en välsignelse för världen, har blivit ödelagt av otrons fördärvliga ande. Alla som förlita sig på människoförnuftets skrvtsamma dom och inbilla sia, att de kunna förklara gudomliga hemligheter och vinna kunskap om sanningen utan hjälp av gudomlig vishet, bli fångade i djävulens snara.

Vi leva i den mest allvarsfyllda tid av denna världens historia. Människosläktets öde skall snart avgöras. Såväl vår egen som andras välfärd och frälsning är beroende på huru vi handla nu. Vi behöva vägledas av sanningens Ande. Varje Kristi efterföljare borde allvarligt fråga: »Vad vill du att jag skall göra, Herre?» Vi behöva ödmjuka oss inför Herren med fasta och bön samt flitigt betrakta hans ord, isynnerhet det som angår domen. Vi böra nu söka en djup och levande erfarenhet i det som hör Gud till. Vi ha ej ett ögonblick att förlora. Händelser av största betydelse inträffa runt omkring oss. Vi befinna oss på Satans förtrollade mark. Soven icke, I Guds väktare! Fienden ligger på lur i närheten, färdig att vilket ögonblick som helst anfalla eder och göra eder till sitt byte, om I bliven sömniga och likgiltiga.

Ansvariga inför Gud.

Många bedraga sig med avseende på sitt förhållande till Gud. De berömma sig så att säga av de onda handlingar de icke begå, och glömma att uppräkna de goda och ädla gärningar, som Gud fordrar av dem, men som de ha försummat att utföra. Det är inte nog med att de äro träd i Guds örtagård: de kunna möta hans förväntan blott genom att bära frukt. Han håller dem ansvariga för deras uraktlåtenhet i fråga om allt det goda, som de genom hans nåd kunde uträtta. I himmelen äro de upptecknade såsom träd, vilka »utsuga jorden» (Luk. 13:7). Likväl finns det hopp även för denna klass. Den eviga kärleken manar ännu i sin långmodighet gott för dessa, som missbrukat Guds nåd och icke aktat hans barmhärtighet. Därför säger han: »'Vakna upp, du som sover; och stå upp ifrån de döda, så skall Kristus lysa fram för dig.’ Sen därör noga till, huru I vandren . . . och tagen väl i akt vart lägligt tillfälle. Ty tiden är ond.» Ef. 5:14—16.

När prövningens stund kommer, skall det bliva uppenbart, vilka som ha gjort Guds ord till rättesnöre för sitt liv. Om sommaren är det ej någon nämnvärd skillnad mellan de ständigt gröna träden och andra träd, men när höstens stormar komma, bli de förra oförändrade, medan de senare berövas sina löv. På samma sätt kan man ej alltid skilja falska religionsbekännare från sanna kristna. Men tiden är nära, då skillnaden skall bli. uppenbar. Låt motstånd resa sig, låt den blinda ivern och ofördragsamheten åter komma till makten, låt förföljelsens eld upptändas, så skola skrymtare och halvhjärtade vackla och uppgiva sin tro, men de sanna kristna skola bli fasta som klippan, med en starkare tro och ett klarare hopp än i medgångens tid.

1 Engelska bibelöversättningen. — Övers. anm.

2 En översättning och förklaring av det hebreiska Guds-namnet Jahve. Se 2 Mos. 3:14. Övers. anm.

3 Jes. 59:19 här citerat efter den engelska bibelöversättningen. — Övers. anm.


TOC