Redan i människohistoriens
tidigaste skede började Satan sina ansträngningar att förföra vårt släkte.
Hans avund väcktes då han såg det sköna hem, som blivit berett åt det
oskyldiga människoparet. Han beslutade att bringa dem på fall, så att han
efter att ha skilt dem från Gud och fått dem i sitt våld kunde komma i
besittning av jorden och här upprätta sitt rike i strid mot Skaparens plan.
Hade Satan uppenbarat sig i sin
verkliga skepnad, så skulle han genast blivit avvisad, ty Adam och Eva hade
varnats för denna farliga fiende. Men nu verkade han i hemlighet och dolde sin
avsikt för att så mycket bättre kunna nå sitt :mål. Som sitt medium brukade
han ormen, som då var en intagande varelse, och vände sig till Eva med dessa
ord: »Skulle då Gud hava sagt: 'I skolen icke äta av något träd i lustgården'?»
1 Mos. 3:1 . Om Eva hade undvikit att inlåta sig i samtal med frestaren, skulle
hon blivit bevarad. Men hon dristade sig till att underhandla med honom och föll
så offer för hans list. Det är på det=ta sätt många fortfarande övervinnas.
De hänge sig åt tvivel och dagtinga om Guds befallningar, och i stället för
att lyda dem antaga de mänskliga teorier, som endast dölja den ondes påfund.
»Kvinnan svarade ormen: 'Vi få
äta av frukten. på de andra träden i lustgården, men om frukten på det träd
som står mitt i lustgården har Gud sagt: 'I skolen icke äta därav, ej heller
komma därvid, på det att I icke mån dö.' Då sade ormen till kvinnan:
'Ingalunda skolen I dö; men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon
öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån, vad gott och ont är.'» i
Mos. 3:2—5. Frestaren försäkrade att de skulle komma att likna Gud, de
skulle erhålla större vishet än förr och föra en, högre tillvaro. Eva föll
för frestelsen, och genom hennes inflytande blev Adam förledd till synd. De
trodde ormens ord, att Gud inte menade vad han sade. De gåvo rum för misstro
gentemot Skaparen och föreställde sig, att han begränsat deras frihet samt
att de kunde uppnå en större vishet och upphöjelse genom att överträda hans
lag.
Men vad fann Adam efter sin
synd, att meningen var med dessa ord: »När du äter därav skall du döden dö?
» Fann han, att det betydde, såsom Satan hade förmått honom att tro, att han
skulle inträda i en högre tillvaro? Då skulle i sanning mycket gott ha
vunnits genom överträdelse, och Satan skulle ha visat sig vara släktets välgörare.
Men Adam kunde ej finna, att detta var meningen med Guds dom. Herren förklarade
att människan till straff för sin synd skulle vända åter till jorden, av
vilken hon var tagen: »Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda. »
1 Mos. 3: 19. Satans ord: edra ögon skola öppnas, visade sig vara sanna blott
i denna betydelse: när Adam och Eva visade sin olydnad mot Gud, blevo deras ögon
öppnade, så att de kunde inse sin dårskap; de kände nu verkligen det onda,
och de fingo smaka överträdelsens bittra frukt.
Mitt i Eden växte livets träd,
vars frukt hade förmågan att föreviga livet. Hade Adam förblivit Gud lydig,
skulle han alltid haft fritt tillträde till livets träd och fått leva
evinnerligen. Men då han syndade, förlorade han rätten att äta av livets träd
och blev döden underkastad. Guds dom: »Du är stoft, och till stoft skall du
åter varda», häntyder på livets fullständiga utslocknande.
Odödligheten, som var människan
tillförsäkrad under förutsättning av lydnad, förverkades genom överträdelse.
Adam kunde inte överföra till sina efterkommande något som han inte själv ägde,
och det skulle ej ha funnits något hopp för det fallna släktet, om inte Gud
genom att offra sin Son gjort det möjligt att uppnå odödlighet. Medan »döden
kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat», har Kristus fört
»liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangelium». Och det är endast
genom Kristus, som odödlighet kan erhållas. Jesus sade: »Den som tror på
Sonen, han har evigt liv; men den som icke hörsammar Sonen, han skall icke få
se livet. » Men envar kan komma i besittning av denna ovärderliga välsignelse,
om han blott vill uppfylla villkoren. Alla »som med uthållighet i att göra
det goda söka härlighet och ära och oförgänglighet», skola få evigt liv.
Rom. 5:12; 2 Tim. 1:10; Joh, 3:36; Rom. 2:7.
Den ende som gav Adam löfte om
liv genom olydnad, var den store förföraren. Och ormens förklaring till Eva i
Eden: »Ingalunda skolen I dö», var den första predikan som någonsin blivit
hållen om själens odödlighet. Men denna förklaring, som uteslutande vilar på
Satans auktoritet, genljuder från talarstolarna inom kristenheten och antages
lika beredvilligt av mängden, som den antogs av våra första föräldrar. Den
av Gud uttalade domen: »Den som syndar, han skall dö» (Hes. 18:20), får
denna tydning: »Den som syndar, han skall icke dö, utan leva i all evighet. »
Den sällsamma förtrollning, som gör människorna så lättrogna med hänsyn
till Satans ord, och så sentrogna, när det gäller. Guds ord, kan inte annat
än väcka vår förundran.
Om människan efter sitt fall fått
fritt tillträde till livets träd, skulle hon ha levat evinnerligen, och därigenom
skulle synden ha blivit förevigad. Men keruber »jämte det ljungande svärdets
lågor» sattes att »bevaka vägen till livets träd» (i Mos. 3:24), och ingen
enda av Adams släkt har fått tillåtelse att överskrida denna gräns och taga
av den livgivande frukten. Därför finns det inga odödliga syndare.
Men efter fallet bjöd den onde
sina änglar att särskilt bemöda sig om att inpränta tron på människans odödlighet,
och sedan de förmått människorna att omfatta denna villfarelse, skulle de
leda dem till att antaga den slutsatsen, att syndaren skall leva i evig olycka.
I det mörkrets furste verkar genom sina redskap, blir Gud framställd som en hämndlysten
tyrann, som nedstörtar i ett ändlöst helvete alla som inte behaga honom, och
med tillfredsställelse åser deras outsägliga lidanden och kval i lågorna.
Sålunda utrustar ärkefienden människosläktets
Skapare och Välgörare med sina egna egenskaper. All grymhet är satanisk. Gud
är kärlek. Och allt som han skapat var rent, heligt och älskligt, till dess
den store upprorsstiftaren införde synden i världen. Satan är själv den
fiende, som förleder människorna till synd och sedan fördärvar dem, om han
kan. När han har försäkrat sig om sitt byte, jublar han över det fördärv
han åstadkommit. Finge han tillåtelse; skulle han fånga hela människosläktet
i sina garn. Om det inte vore för att Gud träder emellan, skulle inte en enda
av Adams söner och döttrar undkomma.
Satan söker att övervinna människorna
i vår tid, liksom han övervann våra första föräldrar i Eden genom att
rubba förtroendet till Skaparen och väcka tvivel angående visheten i hans
styrelse och rättfärdigheten i hans lagar. För att rättfärdiga sin egen
ondska och sitt uppror utmålar Satan och hans redskap Gud svartare, än de själva
äro. Den store bedragaren söker att överflytta sin egen fruktansvärda,
grymma karaktär på den himmelske Fadern, för att han skall få det att synas,
som om han blivit i hög grad förorättad genom att utstötas ur himmelen, när
han inte ville böja sig för en så orättvis härskare. :Han framhåller den
frihet man kan åtnjuta under hans milda spira i motsats till den träldom, som
Herrens stränga befallningar medföra. Sålunda lyckas det honom att locka själar
bort från deras trohet mot Gud.
Hur oförenlig med varje känsla
av kärlek och barmhärtighet, ja även med vår rättskänsla är inte den läran,
att de ogudaktiga pinas med eld och svavel i ett evigt brinnande helvete, att de
för de synders skull, som blivit begångna under deras korta jordeliv, skola
torteras så länge Gud är till! Likväl har denna lära blivit mycket utbredd
och ingår ännu som ett led i många trosbekännelser inom kristenheten. Var i
Guds ord finnes en sådan lära?
Att beräkna hur mycket, ont den
villfarande läran om evig pina har medfört, är något som överstiger vår förmåga.
Bibelns religion, som är genomträngd av kärlek och godhet och överflödar av
medlidande, förmörkas av vidskepelse och injagar skräck. Kunna vi förundra
oss över att vår barmhärtige Skapare blivit föremål för fruktan och avsky,
ja till och med hat, när vi betänka, i vilka falska färger Satan har målat
Guds karaktär? De avskräckande begrepp om Gud, som genom förkunnelse från
predikstolarna utbrett sig över världen, ha gjort tusenden, ja miljoner människor
till gudsförnekare och otrogna.
Teorien om evig pina är en av
de falska lärosatser, vilka utgöra det avskyvärda vin, som Babylon ger alla
folkslag att dricka. Upp. 14:8; 17:2. Väl är det sant, att den bland sina försvarare
räknat stora och goda personligheter, men ljuset angående detta ämne hade ej
uppgått för dem, så som det gjort för oss. De voro emellertid ansvariga
blott för det ljus, som lyste på deras tid, vi äro ansvariga för det ljus
som nu lyser. Om vi vända oss bort från Guds ord och antaga falska lärosatser,
därför att våra förfäder hyllade dem, så komma vi under den dom som
uttalas över Babylon. Vi dricka nämligen då av »hennes otukts vredesvin».
Många som finna läran om evig
pina upprörande, drivas till ‑en motsatt villfarelse. De se att den
heliga Skrift framställer Gud som ett väsen fullt av kärlek och medlidande,
och de kunna inte tro, att han skall överlämna sina skapade varelser åt elden
i ett evigt brinnande helvete. Men eftersom de mena att människan av naturen är
odödlig, se de ingen annan utväg än att antaga den slutsatsen, att alla människor
till sist skola bli frälsta. Många anse att Bibelns hotelser blott äro till för
att skrämma människorna till lydnad och att de inte skola få en bokstavlig
uppfyllelse. Enligt detta betraktelsesätt kan syndaren framleva sitt liv i självisk
njutning och ringakta Guds fordringar och likväl vänta att bli tagen till nåd
hos honom till sist. En sådan lära, som litar för mycket på Guds nåd, men
icke frågar efter hans rättfärdighet, tilltalar det köttsliga sinnet och gör
de ogudaktiga djärvare i sin ogudaktighet.
Om det vore sant, att alla människors
själar gå direkt till himmelen i dödsstunden, då kunde man helt visst ha
anledning att åtrå döden i stället för livet. Denna föreställning har ock
lett många att göra slut på sitt liv. När de blivit överväldigade av besvärligheter,
bekymmer och missräkningar, har det synts dem vara en lätt sak att slita av
livets sköra tråd och sväva bort till den eviga världens lycksalighet.
Gud har i sitt ord givit avgörande
bevis för att han skall straffa .dem som överträda hans lag. Den som smickrar
sig med att han är alltför barmhärtig för att tilldela syndaren ett :rättvist
straff, behöver blott betrakta Golgata kors. Guds skuldfrie Sons död vittnar
om att »den lön, som synden giver, är döden» och att varje överträdelse
av Guds bud skall få sin rättvisa vedergällning. Den syndfrie Kristus blev »gjord
till synd» för människorna. Överträdelsens skuld blev lagd på honom och
Fadern dolde sitt ansikte för honom, till dess hans hjärta brast och han
uppgav livet under den tunga bördan. All denna uppoffring gjordes, för att
syndare skulle bli återlösta. På intet annat sätt kunde människan undgå
syndens straff, och envar som vägrar att antaga den, försoning, som har åvägabringats
för ett sådant pris, måste själv bära skulden och lida straffet för överträdelsen.
De godhetens, barmhärtighetens
och‑ kärlekens principer, som vår Frälsare uppenbarade i sin lära och
sitt exempel, är en framställning av Guds vilja och karaktär. Kristus förklarade
att han inte lärde något annat än vad han hade mottagit av sin Fader. Den
gudomliga regeringens principer äro i fullkomlig harmoni med Frälsarens bud:
»Alsken edra ovänner. » Gud låter sin vedergällande rättfärdighet
uppenbaras över de ogudaktiga till världsalltets bästa, och även till deras
bästa, som bli hemsökta av hans straffdomar. Han skulle lyckliggöra dem, om
det kunde ske i överensstämmelse med hans rikes lagar och hans karaktärs rättfärdighet.
Han omger dem med bevis på sin kärlek, undervisar dem om sina lagar och följer
dem med tillbud om barmhärtighet. Men de förakta hans kärlek, bryta hans
lagar och förkasta hans nåd. Medan de alltjämt taga emot hans g‑ivor,
vanära de Givaren. De hata Gud, därför att de veta att han avskyr deras
synder. Herren har länge fördrag med deras förvändhet, men den avgörande
stunden skall slutligen komma, när deras öde avgöres. Skall han då taga
dessa upprorsmakare till sig och tvinga dem att göra hans vilja?
De som valt Satan till sin anförare
och låtit sig behärskas av hans makt, äro ej beredda att träda fram inför
Guds åsyn. Stolthet, bedrägeri, tygellöshet och grymhet ha blivit en del av
deras. karaktär. Kunna de ingå i himmelen och evigt vara bland dem de föraktat
och hatat här på jorden? Sanningen skall aldrig falla i lögnarens smak, ödmjukheten
kan ej tillfredsställa den inbilske och högmodige, renheten är inte behaglig
för den omoraliske, oegennyttig kärlek tilltalar inte den egenkäre. Vilken glädjekälla.
kunde himmelen erbjuda dem som helt gå upp i timliga och själviska
intressen?
Kunna de som tillbringat sitt
liv i uppror mot Gud, plötsligen bli förflyttade till himmelen till det upphöjda,
heliga fullkomlighetstillstånd, som råder där? Varje själ är fylld av kärlek,
varje ansikte strålar av fröjd, hänförande musik och melodiska sånger ljuda
till Guds och Lammets ära, medan strömmar av ljus utan uppehåll välla ut över
de återlösta från hans ansikte, som sitter på tronen. Kunna de vars hjärtan
äro fulla av hat till Gud, till sanning och helighet, blanda sig med den
himmelska härskaran och instämma i dess lovsång? Skulle de kunna uthärda
Guds och Lammets härlighet? Nej, nej! En lång prövotid beskäres dem, för
att de skulle kunna utveckla en karaktär, passande för himmelen, men de ha
aldrig uppövat sitt sinne till att älska renhet och de ha aldrig lärt
himmelens språk. Och nu är det för sent. Ett liv i uppror mot Gud har gjort
dem olämpliga för himmelen. Dess renhet, helighet och frid skulle bli en plåga
för dem, och Guds härlighet en förtärande eld. De skulle önska att fly från
denna heliga plats. De skulle hälsa tillintetgörelsen välkommen för att undgå
hans åsyn, som dog för att frälsa dem. De ogudaktigas öde avgöres genom
deras eget val. Deras utestängande från himmelen är frivilligt från deras
sida, såsom det är rättvist och barmhärtigt från Guds sida.
Liksom syndaflodens vatten, så
förkunnar den stora dagens eld Guds dom, att de ogudaktiga äro oförbätterliga.
De önska ej underkasta sig Guds vilja. Deras vilja har varit inställd på
uppror, och när livet är förbi, är det för sent att vända tankarnas lopp
‑för sent att vända om från överträdelse till lydnad, från hat till
kärlek.
Genom att skona brodermördaren
Kains liv gav Gud världen ett exempel på vad följden skulle bli, om syndaren
finge leva och fortsätta i tygellös ogudaktighet. Under inflytande av Kains lära
och exempel blev mängden av hans efterkommande förledda till synd, till dess
att »människornas ondska var stor på jorden» och »alla uppsåt och tankar
beständigt voro allenast onda». »Jorden blev alltmer fördärvad inför Guds
åsyn, och jorden uppfylldes av våld. » 1 Mos. 6:5, 11.
Av barmhärtighet mot världen
utplånade Gud de onda människorna på Noas tid. Av barmhärtighet förgjorde
han de moraliskt fördärvade inbyggarna i Sodom. Genom Satans förförande makt
vinna ogudaktighetens utövare sympati och beundran och leda sålunda alltjämt
andra till uppror mot Gud. Så var förhållandet i Kains och Noas dagar och på
Abrahams och Lots tid. Och så är det i våra dagar. När Gud till sist förgör
dem, som förkasta hans nåd, så gör han det av barmhärtighet mot världsalltet.
»Den lön som synden giver, är
döden, men den gåva som Gud av nåd giver, är evigt liv i Kristus Jesus, vår
Herre.» Medan liv är de rättfärdigas arvedel, är döden de ogudaktigas
lott. Moses sade till Israel: »Se, jag fötelägger dig i dag livet och vad
gott är, döden och vad ont är.» Rom. 6:23; 5 Mos. 30:15 . Den död som
omtalas i dessa skriftställen, är inte den som avkunnades över Adam, ty alla
människor lida straff för hans överträdelse. Det är den »andra döden»,
som ställes i motsats till det eviga livet.
Som en följd av Adams synd kom
döden över hela människosläktet. Alla utan åtskillnad gå ned i graven. Men
på grund av frälsningsplanen skola alla föras fram ur sina gravar. »De döda
skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga. » »Såsom alla dö i
Adam, så skola ock i Kristus alla göras levande. » »Alla som äro i
gravarna, skola höra hans röst och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott
är, skola uppstå till evigt liv, och de som hava gjort vad ont är, skola
uppstå till dom.» De som »bliva aktade värdiga» att få del i livets uppståndelse,
äro »saliga och heliga» och »över dem har den andra döden ingen makt ».
Men de som icke genom omvändelse och tro erhållit förlåtelse, måste lida
straffet för överträdelse — »den lön som synden giver». Detta straff
varierar till varaktighet och styrka »efter deras gärningar» men ändar till
sist i den andra döden. Eftersom det på grund av hans rättvisa och barmhärtighet
är omöjligt för Gud att frälsa syndaren i hans synder, fråntager han honom
det liv han genom sina överträdelser förverkat och som han visat sig ovärdig
att besitta. Skriften säger: » Ännu en liten tid, så är den ogudaktige icke
mer; och när du ser efter hans plats, då är han borta. » Och åter: »De
skola bliva såsom hade de ej varit till». Apg. 24:15; 1 Kor. 15:22; Joh. 5:28,
29; Upp. 20:6; Ps. 37:10; Ob. v. 16.
Sålunda skall det göras ett
slut på synden med allt det elände och fördärv den förorsakat. Psalmisten säger:
»Du har . . . förgjort de ogudaktiga; deras namn har du utplånat för alltid
och evinnerligen. » I det att Johannes skådade framåt: till evighetstillståndet,
hörde han en universell lovsång, som icke stördes av ett enda missljud. Allt
skapat i himmelen och på jorden hembar Gud ära. Ps. 9:6; Upp. 5:23 . Då skall
det icke finnas några förtappade själar, som häda Gud, medan de vrida sig i
ändlös pina, inga olyckliga varelser i helvetet, som blanda sina skrik med de
frälstas lovsånger.
På den stora grundvillfarelsen
om medfödd odödlighet vilar läran om medvetenhet i döden, en lära som i
likhet med föreställningen om evig pina är i strid med Skriftens ord, med förnuftet
och med våra mänskliga känslor.
Vad säger Skriften om dessa
ting? David förklarar att människan är omedveten i döden. »Hans ande måste
sin väg, han vänder tillbaka till den jord, varav han ät kommen; då varda
hans anslag om intet.» Salomo avlägger samma vittnesbörd: »Väl veta de som
leva, att de måste dö, men de döda veta alls intet. » »Både deras kärlek
och deras hat och deras avund hava redan nått sin ände, och aldrig någonsin få
de mer någon del i vad som händer under solen.» »I dödsriket, dit du går,
kan man icke verka eller tänka, där finns ingen insikt eller vishet.» Ps.
146:4; Pred. 9:5, 6, 10.
Då Hiskia som svar på sin bön
fick sitt liv förlängt med femton år, hembar den tacksamme konungen en lovsång
till Gud för hans stora barmhärtighet. I denna sång nämner han orsaken varför
han sålunda fröjdade sig: »Ty dödsriket tackar dig icke, döden prisar dig
icke, och de som hava farit ned i graven hoppas. ej mer på din trofasthet. De
som leva, de som leva, de tacka dig, såsom ock jag nu gör.» Enligt den allmänna
föreställningen befinna sig de avsomnade rättfärdiga i himmelen i åtnjutande
av lycksaligheten, prisande Gud med odödliga tungor. Men Hiskia hade inga sådana
härliga utsikter i döden. Psalmistens vittnesbörd stämmer överens med hans
ord: »I döden tänker man icke på. dig; vem tackar dig i dödsriket?» »De döda
prisa icke Herren, ingen som har farit ned i det tysta. » Jes. 3 8: 18, 19; Ps.
6:6; 115: 17.
Petrus förklarade på
pingstdagen, att patriarken David »är både död och begraven; hans grav
finnes ju ibland oss ännu i dag. >a »Icke har David farit upp till
himmelen. » Apg. 2:29, 34. Den omständigheten att David vilar i sin grav
intill uppståndelsen, bevisar att de rättfärdiga inte gå till himmelen vid döden.
Det är allena genom uppståndelsen och i kraft av det faktum, att Kristus är
uppstånden, som David till sist skall få sitta på Guds högra sida.
Paulus säger: » Ja, om döda
icke uppstå, så har ej heller Kristus uppstått. Men om Kristus icke har uppstått,
så är eder tro förgäves; I åren då ännu kvar i edra synder. Då hava ju
ock de gatt förlorade, som hava avsomnat i Kristus. » 11 Kor. 15:16 —18. Om
de rättfärdiga, som levat under de flydda fyra tusen åren, gått direkt till
himmelen vid sin död, huru kunde Paulus då säga, att om det icke finnes någon
uppståndelse »hava ju och de gatt förlorade, som hava avsomnat i Kristus? »
I sa fall vore ju uppståndelsen överflödig.
Med avseende på de dödas
tillstånd yttrade martyren Tyndale: »Jag bekänner öppet, att jag icke är övertygad
om att de redan äro i den fullkomliga härligheten, som Kristus befinner sig i
eller som Guds utvalda änglar åtnjuta. Detta utgör heller ingen trosartikel för
mig. Ty om så vore kan jag icke förstå annat än att förkunnelsen om
kroppens uppståndelse skulle vara fåfäng.» 1
Det kan ej förnekas, att hoppet
om evig salighet genom döden i stor utsträckning haft till följd, att Bibelns
lära om uppståndelsen blivit försummad. Detta förhållande insåg dr Adam
Clarke då han skrev: »Läran om uppståndelsen synes bland de första kristna
ha haft en långt större betydelse, än den nu har! Varav kommer detta?
Apostlarna framhöllo den ständigt och använde den till att sporra Guds barn
till iver, lydnad och glädje; men deras efterföljare i vår tid nämna den sällan.
Så predikade apostlarna, och så trodde de första kristna, så predika vi, och
så tro våra åhörare. Det finns ingen lära i evangelium, som det lägges större
vikt vid. Det finns ej heller någon lära i nutidens förkunnelse, som blivit
mera försummad. » 2
Detta förhållande har
fortsatt, till dess den härliga uppståndelsesanningen blivit nästan helt och
hållet fördunklad och glömd inom kristenheten. Sålunda säger en religiös författare
med anledning av apostelns ord i z Tess.4:13 — 18: » I fråga om praktiska tröstegrunder
har för oss läran om de rättfärdigas saliga odödlighet trätt i stället för
envar tvivelaktig lära om Herrens andra tillkommelse. Vid vår död kommer
Herren och hämtar oss. Det är detta vi skola vänta och åstunda. De döda
hava redan ingått i
Men då Jesus stod i begrepp att
gå bort från sina lärjungar, sade han inte till dem att de snart skulle komma
till honom. »Jag går bort för att bereda eder rum», sade han. »Och om jag
än går bort för att bereda eder rum, så skall jag dock komma igen och taga
eder till mig.» Paulus upplyser oss vidare om att »Herren skall själv stiga
ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en
Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå; sedan skola vi, som då
ännu leva och hava lämnats kvar, bliva jämte dem bortryckta i skyar upp i
luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren. » Och
han tillägger: »Så trösten nu varandra med dessa ord. » Joh. 14:2, 3; 1
Tess. 4: 16-18. Vilken skillnad är det inte mellan dessa tröstefulla ord och
den universalistiska predikantens uttalanden, som vi anförde! Denne tröstar de
sörjande vännerna med den försäkran, att när den avlidne uppgav andan här,
blev han mottagen bland änglarna, oavsett hur syndig han än hade varit. Paulus
däremot hänvisar sina trosbröder till Herrens återkomst, då gravens band
skall brytas och »de i Kristus döda» skola uppstå till evigt liv.
Förrän någon kan ingå i de
saligas boningar, måste hans sak undersökas och hans karaktär och handlingar
granskas av Gud. Alla skola dömas enligt det som är upptecknat i böckerna och
vedergällas efter sina gärningar. Denna undersökning äger ej rum vid döden.
Lägg märke till apostelns ord: »Gud har fastställt en dag, då han skall 'döma
världen med rättfärdighet' genom en man, som han har bestämt därtill; och
han har åt alla givit en bekräftelse härpå, i det han har låtit honom uppstå
ifrån de döda.» Apg. 17:31. Här säger Paulus tydligt att. en bestämd
tidpunkt som då ännu låg i framtiden, blivit fastställd för världens dom.
Judas hänvisar till samma tid:
»De änglar, som icke behöllo sin furstehöghet, utan övergåvo sin boning,
hava av honom med eviga bojor blivit förvarade i mörker till den stora dagens
dom.» Han anför vidare Enoks ord: »Se, Herren kommer med sina mångtusen
heliga, för att hålla dom över alla.» Johannes säger att han »såg de döda,
både stora och små, stå inför tronen, och böcker blevo upplåtna. . . Och
de döda blevo dömda efter sina, gärningar på grund av det som var upptecknat
i böckerna». Jud. v. 6, 14, 15 ; Upp. 20: I2.
Men om de döda redan åtnjuta
himmelens lycksalighet eller vrida sig i helvetets lågor, vad behov är det .då
av en tillkommande dom? Guds ords lära angående dessa viktiga sanningar är
varken dunkel eller självmotsägande, människor med vanligt förstånd kunna
fatta dem. Men vilken opartisk människa kan se någon vishet eller rättvisa i
den gängse uppfattningen? Skola de rättfärdiga, när deras sak blivit undersökt
i domen, få höra de välsignade orden: »Rätt så, du gode och trogne tjänare!
. . . Gå in i din Herres glädje», efter att de varit hos honom kanske under
årtusenden? Skola de ogudaktiga kallas fram från pinorummet för att höra all
jordens Domare säga: »Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga
elden »? Matt. 25 :21, 41, y ilket fruktansvärt gäckeri! Vilken skamlig
anklagelse mot Guds visdom och rättfärdighet!
Läran om själens odödlighet
var en av de falska dogmer, som den romerska kyrkan lånade från hedendomen och
införlivade med den kristna religionen. Martin Luther räknade den bland de »vidunderliga
fabler, som utgöra en del av de romerska dekretalernas gödselhög».3
I sina anmärkningar över Salomos ord i Predikareboken: »De döda veta alls
intet», säger reformatorn: »Här ha vi åter en plats, som bevisar att de döda
icke ha någon . . . förnimmelse. Det finns, säger han, ingen verksamhet,
ingen insikt, ingen kunskap, ingen vishet där. Salomo anser, att de döda sova
och alls intet märka. Ty de döda ligga där och räkna varken dag eller år,
men när de uppväckas, skall det synas dem som om de knappast sovit en minut.
» 4
På ingen plats i Skriften
finner man något uttalande om att de rättfärdiga få sin lön eller de
ogudaktiga sitt straff vid döden. Patriarkerna och profeterna ha inte efterlämnat
något sådant vittnesbörd. Kristus och hans apostlar ha ej gjort någon
antydan därom. Bibeln lär tydligt, att de döda inte strax gå till himmelen.
De framställas såsom sovande intill uppståndelsen. 1 Tess. 4:14;
1 Wm. Tyndale: Förord
till »New Testament» (uppl. 15 34). Anfört i »Brittish Reformers Tindal,
Frith, Barnes» (uppl. 1830), sid. 349.
2 »Commentary
on the New Testament», allm. anmärkningar till i Kor. iside kap., bok II, par.
3.
3 E. Petavel: »The
Problem of Immortality» (uppl. 1892), sid. 25 s.
4 Luther: »Exposition
of Salomon's Book called Ecclesiastes », London 15 ,, 3, sid. 15 z.