Profeten Jesaja förutsäger
en sabbatsreform i de sista dagarna: »Så säger Herren: Akten
på vad rätt är, och öven rättfärdighet, ty min frälsning
kommer snart, och snart bliver min
Genom samma profet ljuder befallningen från Herren: »Lägg vittnesbördet
ombundet och lagen förseglad i mina lärjungars hjärtan.» Inseglet
i Guds lag finnes i det fjärde budet. Av alla de tio buden är detta
det enda, som framhåller både Laggivarens namn och hans titel. Det förklarar
att han är himmelens och jordens
Skapare och hävdar därigenom hans rätt till vördnad och tillbedjan framför
andra. Förutom detta finnes intet i de tio budens lag, som visar genom vars
auktoritet denna lag blivit given. Då påvemakten förändrade sabbaten, berövades
lagen sitt insegel. Jesu lärjungar uppfordras att återställa det genom att
upphöja den sabbat, som det fjärde budet påbjuder, till dess rättmätiga
plats såsom Skaparens minnesmärke och tecknet på hans myndighet.
> Hållen eder till lagen,
till vittnesbördet! » Medan motstridande läror och teorier överflöda, är
Guds lag den enda ofelbara måttstock, varmed alla åskådningar; lärosatser
och teorier skola prövas. Profeten säger: »Om de icke tala i överensstämmelse
med detta ord, så är det därför att det icke är något ljus i dem. »1
Åter ljuder befallningen: »Ropa
med full hals, utan uppehåll; häv upp din röst såsom en basun och förkunna
för mitt folk deras överträdelse, för Jakobs hus deras synder. » Det är
inte den ogudaktiga världen, som skall tillrättavisas för sina överträdelser,
utan de som Herren nämner »mitt folk». Han säger vidare: » Väl söka de
mig dag ut och dag in och vilja hava kunskap om mina vägar. Såsom vore de ett
folk, som övade rättfärdighet och icke övergåve sin Guds rätt. » Jes. 5
8:1, 2. Här framställes en klass människor, som anse sig vara rättfärdiga
och synas visa stort intresse för Herrens tjänst. Men den store Hjärterannsakarens
stränga och allvarliga bestraffning visar, att de trampa Guds bud under fötterna.
Den förordning som blivit åsidosatt
påpekar profeten i följande ord: »Du skall åter upprätta grundvalar ifrån
forntida släkten; och du skall kallas 'han som murar igen revor', 'han som återställer
stigar, så att man kan bo i landet': Om du är varsam med din fot på sabbaten,
så att du icke på min heliga dag utför dina sysslor; om du kallar sabbaten
din lust och Herrens helgdag en äredag, ja, om du ärar den, så att du icke går
dina egna vägar eller sköter dina sysslor eller talar tomma ord, då skall du
finna din lust i Herren.» Jes. 58: 12—14. Även denna profetia gäller vår
tid.
Sabbaten som helgades genom
Skaparens vila och välsignelse, helighölls av Adam i hans oskyldighetstillstånd
i det härliga Eden. Jämväl senare har han hållit den, då han fallen men
dock ångerfull förvisades från sitt lyckliga hem. Den helighölls av alla
patriarkerna, från Abel till den rättfärdige Noa, till Abraham, till Jakob. Då
det utvalda folket befann sig i träldom i Egypten, var det många, som under
det härskande avguderiet förlorade kunskapen om Guds lag. Men då Herren
befriade Israel, förkunnade han med vördnadsbjudande majestät sin lag för
den församlade mängden, för att de skulle känna hans vilja samt frukta och
lyda honom alltid.
Från den dagen intill nu har
kunskapen om Guds lag blivit bevarad på jorden, och sabbaten enligt fjärde
budet har hållits helig. Sedan reformationens tid har det i varje släktled
funnits några som ha hållit den. I trots av förakt och förföljelse har
vittnesbördet alltjämt fortplantats om Guds lags eviga: bestånd och om den
vid skapelsen instiftade sabbatens förpliktande helighet.
Dessa sanningar, såsom de
utveckla sig i Upp. 14:de kap. i förbindelse med ett »evigt evangelium»,
skola känneteckna Kristi församling vid tiden för hans uppenbarelse. Ty
resultatet av det trefaldiga budskapet tillkännagives i orden: »Här gäller
det för de heliga att hava ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och
bevara tron på Jesus. » Och detta är det sista budskap som skall ljuda före
Kristi återkomst. Omedelbart efter dess förkunnande ser profeten Människosonen
komma i härlighet för att inbärga jordens skörd.
De som mottogo ljuset angående
helgedomen och Guds lags oföränderlighet blevo uppfyllda med glädje och förundran
över skönheten och harmonien i det sanningsljus, som avslöjade sig för deras
sinnen. De önskade att det ljus, som förekom dem så dyrbart, måtte lysa för
alla kristna, och de kunde ej tänka sig annat, än att det skulle bliva
mottaget med glädje. Men många som gåvo sig ut för att vara Kristi efterföljare,
funno ej behag i sanningar, som komme att bringa dem i strid med världen.
Lydnad mot fjärde budet krävde ett offer, som de flesta undandrogo sig.
Då sabbatens förpliktande
innebörd framställdes, var det många som resonerade på världens vis. De
sade: »Vi ha alltid hållit söndagen, och våra förfäder ha hållit den. Många
fromma och goda människor ha hållit den och dött glada och lyckliga. Om de
hade rätt, så ha vi det också. Iakttagandet av denna nya sabbat skulle bringa
oss i strid med andra människor, och vi skulle inte kunna öva något
inflytande på dem. Vad kan en liten hop som håller den sjunde dagen, hoppas
att uträtta gentemot en värld som håller söndagen?» Det var med liknande
argument judarna sökte rättfärdiga sig, när de förkastade Kristus. Gud hade
haft behag till deras fäder, när de framburo sina offer, och varför skulle
inte deras barn bli frälsta, när de följde samma väg? Och så var det på
Luthers tid: Romkyrkans anhängare gjorde gällande, att sanna kristna hade dött
i den katolska tron och att denna tro därför var tillräcklig för frälsning.
Men ett sådant resonemang skulle utgöra ett verksamt hinder för allt framåtskridande
i kristen tro och vandel.
Många framhöllo att söndagsfirandet
hade sina rötter i antagen lära och ett vidsträckt bruk genom många århundraden.
Gentemot detta påstående blev det fastslaget, att sabbatens helighållande var
ännu äldre och mera utbrett, ja så gammalt som världen själv, och att det
hade både Guds och änglarnas stadfästelse. När jordens grundvalar blevo
lagda, när morgonstjärnorna tillsammans jublade, då lades sabbatens grund.
Job. 3 8:6, 7; i Mos. 2: 1—3 . Med rätta gör denna instiftelse anspråk på
vår vördnad. Den blev ej förordnad genom någon mänsklig myndighet och vilar
ej på mänskliga traditioner. Nej, den blev grundad av den gamle av dagar och påbjuden
i hans eviga ord.
När folkets uppmärksamhet
leddes till frågan om en sabbatsreform, började predikanterna i de populära
kyrkosamfunden att förvanska Guds ord och tolka dess vittnesbörd på ett sätt,
som var ägnat att lugna de frågande sinnena. Och de som inte själva
rannsakade Skriften, voro nöjda med att antaga slutsatser, som stämde överens
med deras önskan. Med hjälp av spetsfundiga, bestickande men oriktiga
slutledningar, kyrkofädernas uttalanden och kyrklig auktoritet sökte många
kullkasta sanningen. Dess förkämpar måste ty sig till Bibeln för att försvara
sabbatsbudets giltighet. Ringa och oansenliga män, beväpnade med Guds ord
allena, uthärdade angrepp av lärda män, som till sin förvåning och förbittring
funno sitt vältaliga sofisteri vanmäktigt mot de enkla och rättframma
argument, som framställdes av män vilka voro mera bevandrade i Skriften än i
filosofisk spetsfundighet.
I saknad av bibliska stöd för
sin uppfattning var det många glömska av att samma resonemang blivit använt
mot Kristus och hans apostlar — som med outtröttlig ihärdighet frågade: »Varför
förstå inte våra lärda män denna sabbatsfråga? Endast få tro som ni. Det
är otänkbart att ni skulle ha rätt och att alla lärda män i världen skulle
ta fel. »
För att vederlägga sådana
argument behövde man blott hänvisa till Skriftens lära och till Herrens
ledning med sitt folk ned genom tidsåldrarna. Gud verkar genom dem som lyda
hans röst, dem som, om så skulle vara, vilja förkunna även obehagliga
sanningar och ej frukta att bestraffa gängse synder. Orsaken varför han inte
oftare väljer lärda och högt uppsatta män till ledare i reformatoriska rörelser,
är den att de förlita sig på sina trosbekännelser och sina teologiska system
och känna intet behov av att bli undervisade av Gud. Endast de som stå i
personlig förbindelse med vishetens källa, äro i stånd att förstå och förklara
Skriften. Män med endast ringa skolutbildning kallas stundom att framhålla
sanningen, inte därför att de äro olärda, utan därför att de inte äro för
självkloka för att lära av Gud. De undervisas i Kristi skola, och deras ödmjukhet
och lydnad göra dem stora. Genom att anförtro dem kunskap om sin sanning
bevisar Gud dem en ära så stor, att jordisk utmärkelse och storhet blir utan
betydelse i jämförelse därmed.
Nu liksom 1 förgångna tider
skall förkunnandet av en sanning, som bestraffar tidens synd och villfarelse,
uppväcka motstånd. »Ty var och en som gör vad ont är, han hatar ljuset och
kommer icke till ljuset, på det att hans gärningar icke skola bliva blottade.
» Joh. 3:20. När människorna inse att de icke kunna försvara sin ståndpunkt
med Skriften, skola många besluta sig för att försvara den, kosta vad det
vill. Kunna de ej annat, så angripa de i ondskefull anda deras karaktär, vilka
stå som försvarare av en impopulär sanning. Detta är ett tillvägagångssätt,
som kommit till användning i alla tider. Elia betraktades som en orosstiftare i
Israel, Jeremia var en förrädare och Paulus hade oskärat templet. Från den
dagen allt intill nu har man fördömt dem som velat vara sanningen trogna, såsom
upprorsmakare, irrlärare och partigängare.
Vilken plikt har då en
sanningens budbärare i betraktande av detta förhållande? Skall han draga den
slutsatsen att sanningen ej bör framhållas, eftersom dess enda verkan ofta är,
att människorna söka slingra sig undan eller motsätta sig dess krav? Nej, han
har ej mera orsak att tillbakahålla Guds ords vittnesbörd, än reformatorerna
i flydda tider hade. Den trosbekännelse som martyrer och heliga män avlagt,
har blivit upptecknad till gagn för efterföljande släkten. Dessa levande
vittnesbörd om helighet och ståndaktighet ha blivit bevarade, för att de
skulle ingjuta frimodighet hos dem som nu kallas att stå som Guds vittnen. De
ha undfått nåd och sanning ej för sig själva blott, utan för att Guds
kunskap genom dem måtte upplysa världen. Har ej Gud låtit ljus uppgå för
sina tjänare i denna tid? I så fall må de då låta det lysa inför människorna.
Till en som talade i hans namn,
sade Herren fordom: »Israels hus ville icke höra på dig, ty de vilja icke höra
på mig. » Men likväl bjöd han: »Tala mina ord till dem, evad de höra på
dem eller icke.» Till Guds tjänare i vår tid ljuder befallningen: »Häv upp
din röst såsom en basun och förkunna för mitt folk deras överträdelse, för
Jakobs hus deras synder. » Hes. 3 :7; 2:7; Jes. 58.1.
I mån av tillfälle står envar
som mottagit sanningens ljus, under samma högtidliga och fruktansvärda ansvar
som profeten i Israel till vilken detta ord kom: »Dig, du människobarn, har
jag satt till en väktare för Israels hus, för att du å mina vägnar skall
varna dem, när du hör ett ord från min mun. Om jag säger till den
ogudaktige: 'Du ogudaktige, du måste dö', och du då icke säger något till
att varna den ogudaktige för hans väg, så skall väl den ogudaktige dö genom
sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar
den ogudaktige för hans väg, på det han må vända om ifrån den, och han
likväl icke vänder om ifrån sin väg, då skall visserligen han dö genom sin
missgärning, men du själv har räddat din själ. » Hes. 33:7—9.
Det stora hindret både för
sanningens antagande och för dess förkunnande är den omständigheten, att den
medför försmädelse och omak. Detta är ock den enda invändning mot
sanningen, som dess förkämpar aldrig varit i stånd att vederlägga. Men detta
avskräcker ej Kristi sanna efterföljare. De vänta ej att sanningen skall bli
populär. Övertygade om sin plikt ta de koset villigt på och säga med
aposteln Paulus: »Vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga,
bereder åt oss i översvinnligen rikt mått en härlighet, som väger översvinnligen
tungt och varar i evighet. » Och i likhet med gudsmannen Moses hålla de Kristi
smälek för en,, större rikedom än världens skatter. 2 Kor. 4:17; Hebr. 11 :
26.
Sådana som i religiösa angelägenheter
låta sig ledas av egennyttiga hänsyn hellre än av principer, de tjäna med
sina hjärtan världen, sak samma vad de bekänna sig till. Vi böra välja det
rätta, därför att det är rätt, och lämna följderna åt Gud. Det är
principfasta och dristiga trons män, som världen har att tacka för sina stora
reformer. Och sådana män är det som skola utföra reformationsverket i vår
tid.
1 Jes. 8: 16,
20. Den =de versen är här citerad efter ordalydelsen i den engelska bibelöversättningen.
Vissa andra översättningar återgiva orden: »Efter lagen och efter vittnesbördet»
eller »Till lagen och till uppenbarelsen», »om de icke tala enligt detta ord»
osv. Liksom Ordets studium och efterlevnad på Luthers tid framkallade
reformationen, skall det i alla tider framkalla en reformation i den människas
liv, som i tro mottar och efterlever det.