Luthers mystiska försvinnande väckte
bestörtning över hela Tyskland. Man frågade efter honom allestädes. De
vildaste rykten voro i omlopp, och många trodde att han blivit mördad. Det rådde
stor sorg inte endast bland hans uppenbara vänner, utan även bland tusenden
som inte öppet ställde sig på reformationens sida. Många förbundo sig genom
en högtidlig ed att hämnas hans död.
De katolska ledarna sågo med förskräckelse,
hur våldsam stämningen mot dem hade blivit. Fastän de i början jublade över
Luthers förmodade död, önskade de snart gömma sig undan folkets vrede. Hans
fiender hade ej känt sig så oroade över hans djärvaste handlingar, då han
var ibland dem, som de nu gjorde över hans försvinnande. De som i sitt raseri
hade sökt tillintetgöra den djärve reformatorn, fylldes med fruktan nu, då
han blivit en hjälplös fånge. »Det enda sätt varpå vi kunna reda oss»,
sade en, »är att tända facklor och söka efter Luther över hela jorden för
att återföra honom till det folk som ropar efter honom.»1
Kejsarens dekret tycktes falla maktlöst till jorden. De påvliga legaterna
uppfylldes med vrede, när de sågo att det väckte långt mindre uppmärksamhet
än Luthers öde.
Meddelandet om att han var i säkerhet,
fastän en fånge, stillade folkets oro på samma gång det ökade deras hänförelse
för honom. Hans skrifter lästes med större iver än någonsin förr. Växande
skaror slöto sig till denne hjältemodige man, som försvarat Guds ord gentemot
en sådan fruktad övermakt. Reformationen tilltog alltjämt i styrka. Den säd
Luther hade utsått spirade upp överallt. Hans frånvaro uträttade det som
hans närvaro ej skulle ha förmått. Andra evangelii förkunnare kände ett större
ansvar nu, då deras store ledare var borta. Med ny tro och iver strävade de
att göra allt som stod i deras makt för att det verk, som hade
fått en sådan början, ej skulle bli förhindrat.
Vid sin återkomst från
Wartburg fullbordade Luther sin översättning av Nya testamentet, och
evangelium blev snart därefter givet åt tyska folket på deras eget språk.
Denna översättning mottogs med stor glädje av alla som älskade sanningen,
medan den med förakt tillbakavisades av andra som föredrogo mänskliga
traditioner och stadgar.
Prästerna blevo bestörta vid
tanken på att folket i gemen nu vore i stånd att diskutera med dem om Guds
ords föreskrifter och att deras egen okunnighet sålunda skulle komma i dagen.
Deras mänskliga argument voro maktlösa vapen gentemot Andens svärd. Romkyrkan
uppbjöd all sin myndighet att förhindra Skriftens spridning. Men dekret,
bannlysning och tortyr voro, utan verkan. Ju mera hon fördömde och försökte
undertrycka Bibeln, desto mer längtade folket att få veta vad den verkligen lärde.
Alla som kunde läsa, rannsakade själva Guds ord med iver. De förde det med
sig var de färdades och läste det om och om igen, och de voro ej nöjda, förrän
de hade inpräntat en stor del därav i minnet. Då Luther såg med vilken välvilja
det Nya testamentet blev mottaget, började han genast översätta det Gamla,.
som han utgav i skilda delar, allteftersom arbetet fortgick.
Luthers skrifter hälsades med
samma tillfredsställelse i städerna som på landsbygden. »Vad Luther och hans
vänner författade spriddes av andra. Munkar som voro övertygade om
munkplikternas olaglighet och närde en önskan att utbyta ett lättjefullt liv
mot ett verksamt sådant, men som voro alltför okunniga att predika Guds ord,
genomreste provinser, besökte byar och hyddor och sålde Luthers och hans vänners
böcker. Snart vimlade det av sådana oförskräckta kolportörer över hela
Tyskland. »2 Dessa skrifter lästes med stort intresse av rika och fattiga, lärda
och olärda. Om aftonen läste byskolornas lärare högt för små grupper, som
samlat sig omkring eldstaden. Genom varje ~trängning blevo själar i
evisa‑de om sanningen, mottogo ordet med glädje och meddelade i sin tur
det glada budskapet till andra.
Med Bibeln i hand försvarade
personer ur alla samhällsklasser reformationens lärosatser. Katolikerna som
hade överlämnat studiet av Skriften åt präster och munkar, uppfordrade nu
dessa att träda fram och vederlägga den nya läran. Men som de varken kände
Skriften eller Guds kraft, blevo de fullständigt nedgjorda av dem som de hade fördömt
såsom okunniga kättare. »Olyckligtvis hade Luther övertalat sina anhängare
att icke sätta tro till något annat än den heliga Skrift», skrev en katolsk
författare. Skaror samlades för att höra sanningen försvaras av män med
ringa lärdom och även diskuteras av dem med lärda och vältaliga teologer.
Dessa ansedda mäns skamliga okunnighet uppenbarades, när deras argument bemöttes
med Guds ords enkla lära. Arbetare, soldater, kvinnor och även barn voro mera
förtrogna med Bibeln än präster och lärda doktorer.
Dådet romerska prästerskapet såg,
att deras kyrkomedlemmars antal förminskades, påkallade de myndigheternas hjälp
och sökte med alla till buds stående medel föra sina anhängare tillbaka. Men
folket hade i den nya läran funnit det som tillfredsställde hjärtats krav och
vände sig bort från dem som så länge bespisat det med sina vidskepliga
riters och mänskliga traditioners värdelösa drav.
Då förföljelse uppstod mot
sanningens förkunnare, togo de i akt Kristi ord: »När de nu förfölja eder i
en stad, så flyn till en annan!» Matt. 10:23. Ljuset trängde in överallt.
I‑lär och där funno flyktingarna en gästfri dörr öppen för dem. Där
stannade de och förkunnade Kristus ibland i kyrkan eller, om den förvägrades
dem, i privata hus eller ute i det fria. Varhelst; någon ville lyssna, där var
ett helgat tempel. Sanningen, förkunnad med sådan kraft och överbevisning,
spred sig med oemotståndlig kraft.
1 D'Aubigné,
ibid., bok g, kap. t.
2 D'Aubigné, ibid., bok 9, kap.
i i.